Tolv veckor efter Nazitysklands kapitulation möttes ledarna för Sovjetunionen, Storbritannien och USA i Potsdam för att diskutera det nya politiska landskapet efter kriget. Winston Churchill stod i centrum, redo att påbörja nästa fas av sitt arbete som ledare. Han poserade tillsammans med president Harry Truman och Joseph Stalin, och dessa bilder var avsedda att symbolisera deras gemensamma ledarskap för världen framåt.
Men istället kom dessa bilder att bli Churchills avskedsbilder.
Dagen efter återvände han till Storbritannien för att ta del av resultatet från 1945 års allmänna val. Valet hade ägt rum den 5 juli, och Churchill var övertygad om att han skulle vinna en överlägsen seger. Men till mångas förvåning förlorade han – och förlorade stort.
Labour segrar
Labourpartiet, under ledning av Clement Attlee, vann med 47% av rösterna och säkrade 393 platser i parlamentet, vilket innebar den största politiska svängningen i brittisk historia. Attlee bildade därmed Labours första majoritetsregering och deklarerade:
”Jag tror att valet har visat att det brittiska folket möter denna nya era med samma mod som de mötte krigets långa år.”
Churchill och Konservativa partiet var chockade. Trots att Churchill hade lett nationen till seger under kriget var det tydligt att folket ville ha en förändring. Det var flera orsaker till att britterna vände ryggen åt sin krigshjälte, och om Churchill hade varit mer lyhörd för folkopinionen kunde han ha förutsett sin nedgång.
Prestationer i krig, men brister i fred
Trots Churchills berömda insatser under kriget, fanns det flera faktorer som bidrog till hans nederlag. Den konservativa regeringens rykte från tiden före kriget, med hög arbetslöshet, ekonomisk depression och den impopulära eftergiftspolitiken gentemot Tyskland, låg fortfarande som en skugga över partiet. Även om Churchill hade lyckats förbättra sitt partis image under kriget, var det inte tillräckligt för att övertyga befolkningen.
Konservativa partiets kampanjslogan, ”Låt honom avsluta jobbet”, anspelade på Churchills framgångar i krig och försökte påminna nationen om den seger han hade lett dem till. Men som historikern Alun Wyburn-Powell påpekar: ”Efter andra världskriget ville de flesta ha ett komplett brott med det förflutna”, och Churchill misslyckades med att erbjuda en vision för framtiden.
Labour lovar förändring
Efter krigets umbäranden och lidanden, ville britterna se framåt. Ransonering, bombningar och förlorade år av normalitet hade fått många att längta efter en bättre och tryggare framtid. Labourpartiet kunde erbjuda en positiv vision, något som Churchill och Konservativa partiet inte lyckades med.
År 1945 hade brittiska folkets syn på social välfärd förändrats dramatiskt. Tidigare hade arbetslöshet och fattigdom ofta betraktats som resultatet av individens egen brist på arbetsmoral. Men kriget, tillsammans med 1930-talets ekonomiska svårigheter, hade bidragit till en starkare tro på statens ansvar att ta hand om sina medborgare. Denna idé om ”socialt medborgarskap” stärktes ytterligare av den enormt populära Beveridgerapporten från 1942.
Rapporten, som rekommenderade att Storbritannien skulle skapa en välfärdsstat som skyddade medborgarna från vaggan till graven, möttes med stor entusiasm från allmänheten. Över 600 000 britter köpte och läste rapporten, och många önskade att dess rekommendationer skulle implementeras så snart som möjligt.
Labours ledare, Clement Attlee, baserade sin kampanj på just detta löfte. Deras slogan, ”Låt oss möta framtiden”, lovade en komplett omställning från krigets förödelse till en ny era av social rättvisa. Labourpartiet lovade att genomföra Beveridgerapportens förslag och bygga ett system som skulle stödja de arbetslösa, sjuka, föräldrar och äldre. Deras löfte om att skapa ett nationellt hälsosystem, NHS, som skulle vara gratis för alla, blev särskilt populärt och ett av deras starkaste vallöften.
Churchills misstag
Churchill, som tidigare hade hyllats för sitt ledarskap under kriget, lyckades inte förstå den förändring i folkets vilja som ägde rum. Han kallade Beveridgerapportens förslag för ”falska förhoppningar” och beskrev Labours politik som ”luftslott”. Under en radiosändning gick han till och med så långt som att hävda att Attlee skulle behöva upprätta en ”Gestapo” för att genomdriva sina socialistiska reformer. Detta uttalande sågs som extremt smaklöst och alienerade många väljare.
Om Churchill var mannen för 1940, var Labourpartiet partiet för 1945. De erbjöd en framtid som var fylld av hopp och framsteg, medan Konservativa partiet fortsatt fastnade i krigets retorik och hotade med nya konflikter och ekonomiska svårigheter. Valresultatet offentliggjordes den 26 juli, tre veckor efter att rösterna hade avgivits för att ge tid åt de soldater som fortfarande var stationerade utomlands att rösta.
Labour vann en överväldigande seger med 393 mandat, medan Konservativa partiet förlorade över 200 platser i parlamentet. Churchill avgick och ersattes av Clement Attlee som Storbritanniens nya premiärminister. Det var ett av de mest dramatiska maktskiftena i brittisk historia.
Ett oförglömligt arv
Även om Churchill misslyckades med att hålla sig kvar vid makten, är hans arv som krigstidens ledare oförglömligt. Men i freden visade sig Labour vara partiet som bättre kunde svara på de brittiska folkets behov och önskan om en bättre framtid.
Labourpartiets fokus på inhemska frågor och välfärdsreformer betalade sig, medan Konservativa partiets fokus på utrikespolitik och brist på löften om förändring blev deras fall. Trots Churchills starka personlighet och ledarskap, var det 1945 idéer om framtiden som räknades – inte hans karisma eller historiska prestationer.
Attlee och Labour lovade en ny tid för Storbritannien, och detta löfte gav dem en jordskredsseger som förändrade landets politiska landskap för alltid.