Storbritannien har genom sin historia producerat sin beskärda del av excentriska karaktärer. Att välja att gå till strid mot en tysk Panzer-division beväpnad med ett paraply och en plommonstop placerar Major Digby Tatham-Warter bland de mest minnesvärda.
Om en biografi skulle skrivas om Major Digby skulle den förmodligen heta ”Man kan inte hitta på sånt här”, då hans liv var fyllt av ögonblick av både häpnadsväckande absurdhet och hjältemod, ofta i lika delar.
Digby föddes 1917 under första världskriget. Hans far kämpade i skyttegravarna och överlevde konflikten, även om han blev svårt gasad när han tjänstgjorde med Artists Rifles. Gaskningen ledde till hans förtida död när Digby bara var 11 år gammal.
Följde i sin fars fotspår
I sin fars militära fotspår tog Digby examen från Royal Military College i Sandhurst som officer 1937. Hans första tjänstgöring skickade honom till Indien, en post väl lämpad för hans familjekontakter och hans kärlek till tigersafari och grisjakt. Det dröjde dock inte länge innan Digby ville uppleva riktig strid och begärde att bli överflyttad till luftburna styrkor som kämpade i Europa under andra världskriget.
Han fick snart befälet över A-kompaniet i 2a-bataljonen av det nyligen bildade fallskärmsjägarregementet. A-kompaniet skulle snart delta i den olycksaliga Operation Market Garden, den största luftburna operationen i historien. Uppdragets mål var att erövra flera strategiskt viktiga broar i Nederländerna, vilket skulle ge de allierade en fördel över floden Rhen och möjligheten att kringgå den tyska försvarslinjen, känd som Siegfried-linjen. Om operationen lyckades, hoppades man att kriget skulle kunna vara över till julen 1944.
En excentrisk ledare
Under träningen inför operationen fick den långe, 27-årige Digby ett rykte om sig som en innovativ och aggressiv befälhavare, utrustad med ett kallt huvud och en torr humor. Hans rykte nådde nya höjder efter att han lyckades skaffa ett amerikanskt Dakota-flygplan en gång och flög alla sina officerare från deras bas i Lincolnshire till en fest på Ritz i London.
Oberörd av det okonventionella tränade Digby sina män att använda signalhorn, ett instrument som britterna effektivt använt under Napoleonkrigen på 1800-talet. Han litade inte på radioapparaternas tillförlitlighet och trodde att signalhornet skulle bli kompaniets främsta kommunikationsmedel – och han hade rätt. Han valde också att gå in i strid med ett paraply, ett användbart identifieringsverktyg enligt honom själv, eftersom han ofta glömde militära lösenord och ”det skulle vara uppenbart för alla att den där galningen med paraplyet bara kunde vara en engelsman,” som han senare erkände.
På grund av sina ledaregenskaper fick Digbys A-kompani en avgörande roll under operationen – att hoppa fallskärm, leda 2bataljonen mot Arnhembron (den mest avlägsna av broarna i Nederländerna), erövra den och hålla den tills förstärkning anlände, vilket kunde dröja upp till 48 timmar.
Striden vid Arnhembron
Den 17 september 1944, strax före kl. 15, hoppade Digby och hans män fallskärm in i Holland och landade på deras angivna nedsläppszon, cirka 11 kilometer väster om Arnhem. Första delen av deras uppdrag gick enligt plan. Genom att hålla sig till bostadsträdgårdar istället för huvudgator, lyckades A-kompaniet undvika större motstånd. Vid kl. 20 samma kväll hade de erövrat den norra änden av Arnhembron med små förluster, men de hade fångat eller dödat dussintals tyska soldater, inklusive många SS-medlemmar.
Granateld och flera brinnande lastbilar gjorde bron oframkomlig, så 2bataljonen tog skydd och väntade på förstärkning innan de försökte erövra hela bron. Som Digby hade förutspått, fungerade kompaniradion inte under färden, och signalhornen blev en framgångsrik lösning för att informera de olika plutonerna om varandras positioner. Radionedgången innebar att 2bataljonen inte var medveten om att förstärkningen skulle dröja.
En ovanlig hjälteinsats
Även om tyskarna först blev överraskade, tog det dem inte lång tid att svara. Snart rullade en division av Panzer-stridsvagnar fram mot bron och Digbys män. Oberörd av hotet inspirerade Digby sina män genom att leda en bajonettattack mot den ankommande fienden – med en pistol i ena handen och paraplyet i den andra. Britterna lyckades slå tillbaka den tyska attacken.
Legenden berättar också att Digby använde sitt paraply som vapen genom att sticka det genom observationsspringan på en tysk pansarvagn och göra föraren obrukbar. Inte många i militärhistorien kan påstå att de har stoppat ett bepansrat fordon med ett hopfällbart paraply.
När bataljonens kaplan, fader Egan, låg fastklämd under fientlig eld, sprang Digby till hans hjälp och skyddade honom med sitt paraply. Han förde honom tillbaka till säkerhet och yttrade de lugnande orden: ”Oroa dig inte, jag har ett paraply.”
Operation Pegasus och efterkrigstiden
När ammunitionen tog slut och inget stöd var i sikte skickade Digby sitt sista radiomeddelande: ”Ammunition slut, Gud bevare kungen”. Strax därefter blev han tillfångatagen och förd till ett närliggande sjukhus efter att ha fått flera mindre skador under striden. Han stannade inte länge där. Kort efter sin ankomst smet han ut genom ett fönster när sjuksköterskorna lämnat rummet.
Digby spelade en avgörande roll i planeringen och genomförandet av evakueringen, som blev känd som Operation Pegasus. På natten den 22 oktober 1944 sattes operationen igång, och i de tidiga timmarna den 23 oktober hade alla 138 män som deltog lyckats korsa Rhen floden i säkerhet.
För sin insats i både slaget vid Arnhem och Operation Pegasus tilldelades Digby utmärkelsen Distinguished Service Order.
Efter en kort tjänstgöring i både Palestina och Kenya gick Digby i pension för att driva två stora gods som han nyligen köpt i Kenya. Det sägs att han är fadern till moderna safaris, då han introducerade idén om att hans gäster skulle fotografera djuren de mötte istället för att skjuta dem med gevär.
Digby gick bort 1993 vid 75 års ålder, och lämnade världen lite mindre färgstark.
