Den stora branden i London (1666): En förödelse med oväntat få dödsoffer

När elden bröt ut på Pudding Lane i Londons medeltida stadskärna den 2 september 1666 var det ingen som anade vilken enorm förödelse den skulle komma att orsaka. På bara några dagar lade den stora branden en stor del av Storbritanniens huvudstad i ruiner. Över 13 000 hus och byggnader, däribland den gamla versionen av St Paul’s Cathedral, förstördes, och tusentals invånare förlorade sina hem och levebröd. Trots förödelsen uppgår antalet dokumenterade dödsoffer dock endast till sex personer, vilket är en förbluffande låg siffra med tanke på stadens omfattande förstörelse. Historiker har i efterhand försökt förklara den förhållandevis låga dödssiffran med att många lyckades fly i tid, medan andra påpekar att verkliga dödstal möjligen aldrig blev helt dokumenterade. Brandkatastrofen skulle i vilket fall komma att forma Londons framtid, påverka stadens arkitektur och ge upphov till omfattande reformer kring säkerhet och stadsplanering.

Londons växande storstadsmiljö

I mitten av 1600-talet var London en av Europas största och snabbast växande städer. Här frodades handel, bankväsen och hantverk, och befolkningen ökade snabbt. Själva stadskärnan, “the City of London”, var dock en trång och rörig labyrint av medeltida hus – oftast byggda i trä och med smala gränder. Gatorna fungerade lika mycket som avloppskanaler, och brandfarliga material förvarades ofta i anslutning till hushållen. De begränsade byggbestämmelserna ledde till att husen tätt omslöt varandra och bildade en mycket brandfarlig stadsbild.

Visst fanns det brandvakter, men brandbekämpningen var överlag primitiv och lokalt organiserad. Därtill hade London drabbats av en svår pestepidemi året innan (1665), vilket dels minskat befolkningen något, dels bidragit till allmän oro. Inga större åtgärder för att förhindra storbränder hade vidtagits, trots att mindre bränder i stadskärnan inte var ovanliga. Stadens styre avskräcktes ofta av kostnaden för att riva hus och bredda gator, och ägarna motsatte sig förändringar som inkräktade på deras mark.

Brandens utbrott

Pudding Lane och Thomas Farriners bageri

Den stora branden började i Thomas Farriners bageri på Pudding Lane. Enligt samtida vittnen ska elden ha fått fäste sent på kvällen den 1 september eller tidigt på morgonen den 2 september. Under 1600-talet användes ved- eller kolugnar, och bristande säkerhet i hanteringen av eld var inte ovanlig. När väl lågorna spreds till bageriets trästrukturer fick elden näring och tog snabbt fart. Inom kort hade den spridit sig till närliggande hus i kvarteret.

De första timmarna

Till en början försökte man släcka branden med traditionella metoder: formationer av människor i kedja som förde hinkar med vatten, och rivning av hus för att skapa “brandgator”. Men lågor och gnistor flög från tak till tak i de smala gränderna. Vattenförsörjningen var otillräcklig och brandposter obefintliga enligt modern standard, och stadens brandvakter saknade både tid och effektiv utrustning. Dessutom hade stadens borgmästare, sir Thomas Bloodworth, svårt att fatta resoluta beslut. Han uppges i några källor ha underskattat brandens omfattning och tvekat att riva hela kvarter som ett led i bekämpningen.

Fyra dagar av förstörelse

Från Pudding Lane fortsatte elden västerut och österut i rasande takt. De flesta hus var fem eller sex våningar höga, gjorda av trä och hade halmtak. Lågorna fick ytterligare näring av vindarna som blåste över Themsen. Inom loppet av ett dygn brann stora delar av “the City” okontrollerat. Stadens invånare försökte fly i panik, lastade på vagnar med ägodelar eller flydde i båtar över floden för att komma undan eldens framfart.

Under tiden rasade bränderna ända fram till den medeltida St Paul’s Cathedral, en av stadens mäktigaste byggnader. Katedralen var då under reparation, och byggnadsställningar i trä gav elden chansen att snabbt slå rot. I början av september inneslöts byggnaden av en våldsam brand, och det enorma kyrktornet kollapsade när stenkonstruktionerna hettades upp och sprack.

Först den 5 september började elden mattas av, när militär och stadens vakter tvingades spränga eller riva byggnader i stor skala för att bilda brandgator. Blåsten mojnade också, vilket underlättade bekämpningen. Några regnskurar som föll mot slutet av branden hjälpte till att kväsa de sista lågorna.

Endast sex döda – hur var det möjligt?

En av de mest omtalade aspekterna av branden är den låga dödssiffran. Officiella källor från samtiden rapporterar endast sex bekräftade dödsoffer. Hur kan en sådan enorm stadsbrand, som ödelade över 13 000 byggnader, ha krävt så få liv?

1. Tidiga varningar: Många invånare, som redan befann sig i viss beredskap efter pestens härjningar, reagerade snabbt när branden spreds. När elden väl fick fäste spreds nyheten från granne till granne, och människor flydde nattetid innan lågorna hunnit omringa dem.
2. Flyktmöjligheter: Staden var omgiven av stadsmurar, men Themsen erbjöd en god möjlighet till flykt. Tusentals tog sig över floden med båtar eller fortsatte till säkrare områden västerut.
3. Under­rapportering och fattigdom: Kritiker menar att siffran sex döda är låg på pappret men inte behöver vara den faktiska dödssiffran. Mycket tyder på att många fattiga, hemlösa eller ensamstående personer försvann i kaoset och aldrig dokumenterades. Brända kvarlevor kunde inte alltid identifieras, och register saknades ofta för stadens allra fattigaste invånare och migranter.

Det är alltså sannolikt att fler än sex personer dog, men i jämförelse med de massiva materiella skadorna framstår ändå dödstalet som förbluffande lågt. Det är tänkbart att branden spreds så snabbt att de flesta hann lämna sina hem, och att brandens hastighet också gjorde att staden utrymdes på rekordtid.

Efterdyningar och återuppbyggnad

Precis som under andra katastrofer i historien blev befolkningen misstänksam och sökte syndabockar. Rykten spreds om att katoliker eller fransmän påstods ha anlagt branden i avsikt att sabotera England. I den spända atmosfären som följde på engelska inbördeskrig och religiös splittring var befolkningen benägen att tro på konspirationer. Det förekom lynchstämningar mot utlänningar och religiösa minoriteter. Kung Karl II tvingades utfärda förklaringar för att stoppa våldet och uppmana till lugn.

Brandens mest bestående arv är kanske hur staden kom att byggas upp på nytt. Kung Karl II tillsatte en kommitté för att planera en modernare stad med bredare gator och mer brandsäkra hus i tegel och sten. Arkitekten Christopher Wren blev centralgestalten i Londons återfödelse. Han stod bland annat för designen av den nya St Paul’s Cathedral, som färdigställdes 1710 och i dag är ett av Londons främsta landmärken. Han ansvarade också för restaureringen eller ombyggnationen av ett stort antal kyrkor i “the City”.

Samtidigt genomdrevs nya byggnadsregler för att minska brandrisken. Det blev krav på att bygga i mer brandsäkra material och att lämna plats mellan husen för att hindra eldens spridning. Dessa reformer förändrade hela stadens silhuett och markerade övergången från en medeltida trästad till en mer modern europeisk stad med rymliga gator och distinkta kvarter.

Förstörelsen var enorm, och det tog lång tid innan ekonomin stabiliserades. Många familjer förlorade allt de ägde. Kung Karl II uppmuntrade bankirer och handelsmän att återvända och investera i återuppbyggnaden, vilket ledde till finansiell innovation. Trassliga försäkringsfrågor uppstod i kölvattnet, och brandförsäkringar blev en snabbt växande bransch.

Legenden om den låga dödssiffran

Myten om att endast sex personer dog i branden kommer huvudsakligen från officiell dokumentation från dåtiden. Även om moderna historiker tvivlar på att dödstalet var riktigt så lågt, finns det inga bevis för att dödstalen skulle ha närmat sig en stor mänsklig katastrof i jämförelse med den massiva förstörelsen av byggnader. Sannolikt är den verkliga siffran högre, men forna tiders bristande folkbokföring, svårigheter att identifiera döda och den allmänna kaosstämningen gör att vi aldrig kommer att veta exakt hur många liv branden krävde.

Trots denna osäkerhet står det klart att den Stora branden i London orsakade oproportionerligt stora materiella skador i förhållande till antalet registrerade dödsoffer. I kontrast till många andra stadsbränder i historien – där tusentals eller tiotusentals dödsoffer har förekommit – är sex bekräftade fall remarkabelt få.

Brandens plats i historien och arv

Den Stora branden i London är förmodligen den mest kända stadsbranden i den tidigmoderna europeiska historien, både för sin ödeläggande kraft och för den banbrytande arkitektur och stadsplanering som föddes ur askan. För invånarna på 1600-talet var branden en tragedi, men för eftervärlden kom den att uppfattas som en katalysator för stadens modernisering.

• En form av “rening”: Många samtida källor såg branden som en gudomlig prövning eller rening; man resonerade att London behövde bli av med sjukdomar, gamla hus och osunda miljöer.
• Modern stadsutformning: De nya reglerna för stadsplanering inspirerade även andra städer i England och Europa att införa strängare brandskydd och bredare gator, vilket underlättade både hygien och social kontakt.
• Minnesmonument: Till minne av branden uppfördes “The Monument” nära Pudding Lane, designat av Christopher Wren och Robert Hooke. Pelaren markerar den plats där branden startade och är idag ett historiskt landmärke som berättar historien om dessa fyra dagar i september 1666.

Avslutande reflektion

Den Stora branden i London 1666 är en paradoxal berättelse: en stad i lågor och ofattbar materiell förstörelse, men – åtminstone enligt samtida dokument – förbluffande få förlorade människoliv. Händelsen blev en viktig vändpunkt för Londons historia. Genom nya stadsplaner och byggnadsregler omvandlades stadskärnan från en medeltida träbebyggelse till en mer brandsäker och organiserad urban miljö.

Branden visar också hur städer återhämtar sig från katastrofer genom kombinationen av politisk vilja, ekonomiska incitament och innovativ arkitektur. I London riktades blicken framåt. Staden reste sig ur askan och växte med förnyad kraft, redo att intaga sin roll som en av världens ledande metropoler. De dramatiska händelserna och spåren i arkitekturen lever kvar än i dag, både som en påminnelse om mänsklig sårbarhet och som en hyllning till människans förmåga att bygga upp nytt där allt gammalt har brunnit ner.

Referenser

• Tinniswood, Adrian. By Permission of Heaven: The Story of the Great Fire of London. Pimlico, 2004.
• Defoe, Daniel (attribuerat). An Historical Narrative of the Great and Terrible Fire of London. (Orig. 1667, i senare utgåvor).
• Hanson, Neil. The Dreadful Judgment: The True Story of the Great Fire of London. Doubleday, 2001.
• Porter, Roy. London: A Social History. Penguin Books, 2000.
• Hunting, Penelope. The Little History of the Royal Society. The Royal Society, 2017 (för kontext kring Robert Hookes och Christopher Wrens eftermäle).