Japan och smidandet av Axelmakternas järnring

Den 27 september 1940 badade rikskansliet i Berlin i ett kallt, ceremoniellt ljus. Inne i den enorma mottagningssalen, under de höga taken där hakkorsfanorna hängde tunga, satt tre män vid ett massivt mahognybord: Joachim von Ribbentrop, Galeazzo Ciano och den japanske ambassadören Saburo Kurusu. Med tunga reservoarpennor satte de sina signaturer på ett dokument som officiellt knöt samman tre av världens mest aggressiva och expansiva makter i en ödesmättad allians. Trepartsavtalet var födt. Utanför ekade de tyska militärbandens trumpeter, men i Tokyo, Rom och Berlin visste de invigda att detta var mer än bara ett papper; det var en global krigsförklaring mot den rådande världsordningen. Men hur kunde ett isolerat örike i öst, som nyss genomgått en febrig modernisering, finna sin själsfrände i ett nazistiskt Tyskland och ett fascistiskt Italien? Var alliansen resultatet av ett naturligt ideologiskt broderskap, eller var den ett desperat diplomatiskt hasardspel som i slutändan skulle leda till Hiroshimas aska?

Den långa vägen till Berlin: Från isolering till imperialism

Japans resa mot Axelmakterna började inte 1940, utan nästan ett sekel tidigare när de amerikanska ”svarta skeppen” tvingade landet att öppna sina gränser. Den efterföljande Meijirestaurationen förvandlade Japan från ett feodalt samurajsamhälle till en modern industristat på rekordtid. Men med moderniseringen kom en hunger efter erkännande – och resurser.

Japan hade läst de västerländska kolonialmakternas handbok till punkt och pricka. För att vara en stormakt krävdes en modern armé, en mäktig flotta och framför allt kolonier. Segrarna mot Kina 1895 och Ryssland 1905 chockade världen; en asiatisk nation hade för första gången besegrat en europeisk stormakt. Men vid förhandlingsborden i Europa och USA möttes Japan ofta av en kylig rasism. Trots att de var allierade med Storbritannien under första världskriget, förvägrades de en klausul om rasmässig jämlikhet i Nationernas förbund. Detta sår i den nationella stoltheten blev en katalysator för radikal nationalism.

1931 iscensatte den japanska Kwantungarmén en sprängning av en järnväg i Mandsjuriet – den så kallade Mukdenincidenten. Det var startskottet för en aggressiv expansion på det asiatiska fastlandet. När Nationernas förbund protesterade, valde Japan att helt enkelt lämna organisationen 1933. Landet var nu en diplomatisk paria, isolerat och misstänksamt mot de anglosaxiska makterna. I detta vakuum började blickarna vändas mot en annan nation som nyss lämnat Nationernas förbund och som öppet föraktade den rådande världsordningen: Hitlers Tyskland.

Trepartsavtalet 1940

När Trepartsavtalet undertecknades 1940 hade Japan redan varit i krig med Kina i tre år. Konflikten var ett bottenlöst hål för japanska resurser, och relationerna med USA var på fryspunkten. Alliansen med Tyskland och Italien sågs av Tokyo som det ultimata avskräckningsmedlet.

Den drivande kraften bakom alliansen var Japans utrikesminister Matsuoka Yosuke, en flamboyant och amerikanskutbildad diplomat som trodde på en ny världskonstruktion. Matsuoka argumenterade för att en pakt med Berlin skulle tvinga USA att hålla sig utanför både det europeiska kriget och den japanska expansionen i Asien. Han föreställde sig en järnring runt de brittiska och amerikanska intressena. Men Matsuoka spelade ett farligt spel; genom att binda Japan till Axelmakterna provocerade han fram exakt det han ville undvika – en ekonomisk strypning från Washington.

Trepartsavtalets kärna var Artikel 3, som stadgade att de tre makterna skulle bistå varandra med alla politiska, ekonomiska och militära medel om någon av dem blev angripen av en makt som ”inte för närvarande är involverad i det europeiska kriget eller i den kinesisk-japanska konflikten”. Det var en dåligt maskerad varning direkt riktad mot USA. Men i Tokyo fanns en djup oro. Den japanska flottan, som var beroende av amerikansk olja, visste att ett krig mot USA vore ett självmordsuppdrag. Alliansen var tänkt som en bluff, men i maktens korridorer i Berlin och Tokyo började bluffen tas för sanning.

Den asiatiska drömmen

Japan betraktade sig inte som en juniorpartner till Hitler. De hade sin egen vision för världen, en ordning där den vita kolonialismen i Asien skulle ersättas av japanskt ledarskap under parollen ”Asien åt asiatierna”.

Den ”Större östasiatiska välståndssfären” lanserades som en ideologisk motvikt till den västerländska imperialismen. Japan lovade att befria Indien, Indonesien, Vietnam och Filippinerna från deras europeiska herrar. För många asiatiska nationalister lät detta inledningsvis lockande. Men verkligheten under den japanska ockupationen blev snabbt en mardröm av tvångsarbete, plundring och brutalitet. Alliansen med Axelmakterna gav Japan den ideologiska täckmanteln att utföra sina egna utrensningskampanjer, likt de som skedde i Europa, fast med en asiatisk förtecken.

Det främsta drivkraften bakom Japans medlemskap i Axelmakterna var ekonomisk desperation. USA hade svarat på Japans aggression med att frysa tillgångar och införa embargo på strategiska varor. Japan hade oljereserver för mindre än två år. Valet stod mellan att retirera från Kina och förlora ansiktet, eller att hugga sig fram mot de resursrika holländska och brittiska kolonierna i Sydostasien. Genom att alliera sig med Tyskland, som just då såg ut att krossa både Storbritannien och Frankrike, trodde den japanska krigsmakten att vägen mot söder låg öppen och försvarslös.

Vägen till Pearl Harbor

Alliansen med Axelmakterna blev den snara som drog Japan in i ett världskrig de inte kunde vinna. När Tyskland anföll Sovjetunionen i juni 1941 ställdes Japan inför ett ödesdigert val: Skulle de hjälpa sin allierade i norr (Hokushin-ron) eller slå till mot söder (Nanshin-ron)?

Kejsar Hirohito förblev en gåtfull figur, men dokument visar att han var djupt oroad över alliansens konsekvenser. Inom den japanska ledningen rådde en brutal maktkamp mellan armén och flottan. Armén ville ha krig mot Sovjet, medan flottan krävde oljan i söder. Till slut segrade flottans linje, men med ett förödande krav: För att säkra södra expansionsvägen måste den amerikanska Stillahavsflottan oskadliggöras. Axelmaktsalliansen hade gett Japan det självförtroende som krävdes för att genomföra anfallet mot Pearl Harbor den 7 december 1941.

Trots den formella pakten var samarbetet mellan Berlin och Tokyo närmast obefintligt. Tyskland informerade inte Japan om anfallet mot Sovjet, och Japan informerade inte Tyskland om Pearl Harbor. De två makterna förde två separata krig som råkade ha gemensamma fiender. Hitler förklarade krig mot USA i en gest av solidaritet med Japan, ett beslut som många historiker betraktar som hans största strategiska misstag, då det gav Roosevelt det lagliga mandatet att skicka amerikanska trupper till Europa.

Den japanska krigsmaskinens inre struktur

För att förstå Japans roll i Axelmakterna måste man analysera hur landet var organiserat under 1930- och 40-talet. Det var inte en diktatur i tysk mening med en ”Führer”, utan en byråkratisk och militär kollektivism.

De drivande krafterna i det japanska imperiet:

• Militär dominans: Regeringen kunde inte bildas utan krigsministerns godkännande, vilket gav armén vetorätt över politiken.
• Kodoha vs. Toseiha: En intern splittring mellan radikala officerare som ville ha en ”Showarestaurering” och mer pragmatiska officerare som ville ha en totaliserad krigsstat.
• Kempeitai: Den fruktade militärpolisen som höll civilbefolkningen i ett järngrepp och rensade ut ”farliga tankar”.
• Zaibatsu: De stora industrikonglomeraten (som Mitsubishi och Mitsui) som integrerades i krigsekonomin och drog nytta av expansionen.
• Kejsarkulten: Dyrkan av kejsaren som en levande gud, vilket gav kriget en religiös och absolut karaktär.

Arvet efter de tre maktens pakt

Japan 1945 var en nation i total ruin, ockuperad och förödmjukad. Men alliansen med Axelmakterna och det efterföljande nederlaget kom att omforma Japan på ett sätt som ingen kunnat förutse.

Arvet efter 1940 års pakt är idag främst synligt i Japans radikala pacifism. Efterkrigskonstitutionens artikel 9, som förbjuder Japan att föra krig, är en direkt reaktion på den militarism som ledde till Trepartsavtalet. Geopolitiskt ledde alliansens kollaps till att Japan blev USA:s viktigaste allierade i Asien – en ironisk vändning med tanke på att pakten skapades för att krossa det amerikanska inflytandet.

I modern populärkultur bearbetas tiden ständigt. Från Studio Ghiblis filmer till mörkare skildringar av krigsbrott, kämpar Japan fortfarande med minnet av sin tid som en del av Axelmakterna. För världen står Trepartsavtalet kvar som en varning om hur farlig en allians byggd på aggression och gemensamt hat kan vara. Det påminner oss om att när nationer förenas för att krossa friheten, sår de ofta fröna till sin egen undergång.

Källor och vidareläsning

• Dower, John W. (1986). War Without Mercy: Race and Power in the Pacific War. Pantheon.
• Hotta, Eri. (2013). Japan 1941: Countdown to Infamy. Alfred A. Knopf.
• Iriye, Akira. (1987). The Origins of the Second World War in Asia and the Pacific. Longman.
• Pyle, Kenneth B. (2007). Japan Rising: The Resurgence of Japanese Power and Purpose. PublicAffairs.
• Toland, John. (1970). The Rising Sun: The Decline and Fall of the Japanese Empire, 1936–1945. Random House.