Mary Wollstonecraft – Från förtryckt guvernant till feminismens urmoder

Gatorna i Paris färgades röda av blod under skräckväldet år 1793, och luften ekade av giljotinens obönhörliga fall. Mitt i detta historiska kaos, där politiska fraktioner utplånade varandra i revolutionens namn, stod en ensam engelsk kvinna och betraktade händelsernas våldsamma baksida. Hon hade rest till Frankrike, inte för att fly undan faror, utan för att med egna ögon bevittna kampen för frihet, jämlikhet och broderskap. Men hon bar på en brännande insikt, en sanning som upplysningens manliga filosofer bekvämt nog hade ignorerat: dessa storslagna ideal gällde i praktiken enbart män. Med bläck, raseri och ett knivskarpt intellekt bestämde hon sig för att utmana epokens blindaste fläck. Var hon en farlig radikal som hotade samhällets fundament, eller var hon i själva verket den moderna erans allra första och viktigaste människorättskämpe?

En barndom i skuggan av tyranni och krossade illusioner

För att förstå den obändiga elden i Mary Wollstonecraft måste vi blicka tillbaka på hennes uppväxt i 1760-talets England. Familjens fasad var till en början respektabel, men bakom lyckta dörrar regerade en tyrannisk far som genom misslyckade spekulationer och alkoholism söp bort familjens förmögenhet. Han misshandlade hennes mor både fysiskt och psykiskt, och hemmet förvandlades till ett fängelse. Redan som ung flicka tvingades Mary ofta sova på golvet utanför föräldrarnas sovrum. Hon agerade mänsklig sköld för att kunna kasta sig emellan och skydda modern mot faderns knytnävar.

Denna smärtsamma maktlöshet blev ett formande trauma, men också en intellektuell katalysator. Hon insåg tidigt att kvinnors brist på ekonomiskt och juridiskt oberoende gjorde dem till fångar i sina egna hem, helt utlämnade åt männens godtycke. I en tid då kvinnors enda legitima karriärväg var ett fördelaktigt äktenskap, svor Mary att hon aldrig skulle sälja sin kropp och frihet för ekonomisk trygghet. Tillsammans med sin nära vän Fanny Blood försökte hon starta en skola i Newington Green för att kunna försörja sig själv, men projektet kantades av ekonomiska svårigheter och Fannys tragiska död i tuberkulos.

Wollstonecraft tvingades därefter ta anställning som guvernant hos den förmögna familjen Kingsborough på Irland – ett av de få hedersamma yrken som fanns för en ogift, bildad kvinna. Hon avskydde den förödmjukande underdånighet som rollen krävde och äcklades av aristokratins ytlighet. Hon insåg att överklassens kvinnor, instängda i en gyllene bur av mode och skvaller, var lika förslavade av patriarkatet som de fattiga kvinnorna på gatorna. Hon övergav slutligen positionen och bestämde sig för att göra det otänkbara: hon skulle försörja sig som författare.

Londons radikala hjärta och pennans makt

När Mary Wollstonecraft strax före trettio års ålder flyttade till London, fann hon äntligen sin intellektuella hemvist. Hon fick arbete hos den radikale förläggaren Joseph Johnson, som modigt nog lät henne skriva recensioner, översätta texter och publicera egna verk. Hos Johnson kastades hon in i en virvelvind av debatter, litteratur och brännande politik. I hans hem vid St Paul’s Churchyard åt hon middag med tidens största tänkare, såsom Thomas Paine, poeten William Blake och filosofen William Godwin. Här blev hon inte avfärdad som det ”svagare kärlet”; hon respekterades som en lysande skribent och en formidabel intellektuell kraft.

När den franska revolutionen bröt ut 1789, svepte frihetens vindar över Europa, men alla var inte fängslade. Den brittiske statsmannen Edmund Burke publicerade en svidande kritik av revolutionen och försvarade aristokratins och kyrkans traditionella makt. Wollstonecraft blev rasande över Burkes konservatism. Innan någon annan hann reagera – till och med före Thomas Paines berömda svar – publicerade hon A Vindication of the Rights of Men (1790). I denna skrift slaktade hon Burkes argument, försvarade de fattigas rättigheter och attackerade det ärvda privilegiesamhället. Skriften blev en braksuccé, och när det avslöjades att författaren var en kvinna, förvandlades hon över en natt till en kändis i den engelska debatten.

Ett odödligt försvar för kvinnans rättigheter

Men ju mer de nya franska lagarna tog form i Paris, desto mer desillusionerad blev Wollstonecraft. Revolutionärerna talade vackert om ”människans rättigheter”, men i deras nya konstitution förvägrades kvinnor fortfarande rätten till både utbildning och medborgarskap. Denna intellektuella hyckleri blev droppen som fick bägaren att rinna över. År 1792 stängde hon in sig i sex veckor och skrev i ett rasande tempo det verk som skulle göra henne både odödlig och hatad: A Vindication of the Rights of Woman (Till försvar för kvinnans rättigheter).

Boken var ett intellektuellt knytnäveslag mot den patriarkala världsordningen. Wollstonecraft argumenterade glasklart att kvinnor inte var naturligt underlägsna män, utan att de endast framstod som sådana på grund av en systematisk brist på utbildning. Hon riktade sin vassaste penna mot upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau. I sin bok Émile hade Rousseau hävdat att flickor enbart skulle uppfostras till att bli lydiga, behagande och fogliga hustrur. Enligt Wollstonecraft var detta ett recept på tyranni och ett slöseri med mänsklig potential. Att lära kvinnor att dölja sitt intellekt och spela hjälplösa var, menade hon, att förvandla dem till manipulerande slavar.

Wollstonecrafts banbrytande krav på reformer

I sitt manifest formulerade hon idéer som var århundraden före sin tid. För att skapa ett rättvist och förnuftigt samhälle krävde hon:

• Statligt finansierad och likvärdig utbildning: Pojkar och flickor, oavsett samhällsklass, borde undervisas tillsammans i offentliga skolor.
• Ekonomiskt oberoende: Kvinnor måste ha rätten att utbilda sig till läkare, handlare och förvaltare för att slippa sälja sig själva i äktenskap för ren överlevnad.
• Rationella och jämlika äktenskap: Ett äktenskap ska bygga på vänskap, ömsesidig respekt och intellektuell jämlikhet – inte på mannens makt och kvinnans underkastelse.
• Ett ifrågasättande av den kvinnliga ”svagheten”: Fysisk träning och utomhuslek skulle uppmuntras även för flickor, för att bryta normen om den sjukliga, sköra kvinnan.
• Politisk representation: En försiktig men för tiden extremt radikal vink om att kvinnor i framtiden borde ha egna representanter i regeringen.

Revolution, terror och ett krossat hjärta

För att vara närmare händelsernas centrum och undslippa en komplicerad olycklig förälskelse i London, reste hon till Paris i slutet av 1792. Hon anlände precis i tid för att se kung Ludvig XVI föras till giljotinen. Staden var lamslagen av terror och misstänksamhet. Utlänningar fängslades rutinmässigt, och för att överleva tvingades hon registrera sig som hustru till den karismatiske men opålitlige amerikanske affärsmannen Gilbert Imlay. De inledde en passionerad kärleksaffär, och hon födde deras dotter, Fanny.

Men lyckan blev kortvarig. Imlay förlorade intresset för både revolutionens ideal och för Wollstonecraft. Han övergav henne i Frankrike för att ägna sig åt skumma affärer i London. Desperat att vinna honom tillbaka reste hon efter honom, men insåg att han hade hittat en ny älskarinna. I ett försök att blidka henne skickade Imlay ut henne på en livsfarlig resa till det karga Skandinavien – som hans privata skuldindrivare och företagsspion. Under resan, som bland annat tog henne till den svenska västkusten, skrev hon mästerverket Letters Written in Sweden, Norway, and Denmark, en reseberättelse som kombinerade sociologisk analys med djup melankoli.

Trots resans litterära framgång vägrade Imlay återvända till henne. Den intellektuella jätten, som i sina böcker predikat förnuftets seger över känslorna, drevs till avgrundens rand. I ett kallt regn i London ställde hon sig på Putney Bridge, lät sina kjolar suga åt sig vattnet, och kastade sig i Themsen för att dö. Hon räddades i sista stund av förbipasserande båtmän – ett uppvaknande som tvingade henne att till slut släppa taget om Imlay och välja livet för sin dotters skull.

Förnuftet, passionen och den sista akten

Ur askan av denna personliga tragedi reste sig Wollstonecraft långsamt igen. Hon fann en fridfull, djup och intellektuellt jämlik kärlek i den radikale filosofen William Godwin. Deras förhållande var unikt för tiden; de bodde i angränsande hus för att bevara sitt oberoende och kommunicerade ofta genom små lappar, trots att de delade liv och säng. När Mary blev gravid valde de, paradoxalt nog och till mångas förvåning, att gifta sig. Båda hade offentligt fördömt äktenskapet som en korrupt och ägandebaserad institution, men de gjorde det för att skydda det ofödda barnet från samhällets brutala stigmatisering av ”oäktingar”.

Sagan fick dock ett fasansfullt och plötsligt slut. Den 30 augusti 1797 födde hon en frisk flicka. Men moderkakan lossnade inte som den skulle. En inkallad läkare, med den tidens bristande hygien, försökte dra ut den med obytade händer, vilket ledde till en massiv infektion. Tio dagar senare, efter plågsamma smärtor, dog Mary Wollstonecraft i barnsängsfeber, endast 38 år gammal. Den lilla flickan som överlevde kom senare att ärva båda sina föräldrars litterära geni och skrev in sig i världshistorien under namnet Mary Shelley – författaren till Frankenstein.

Arvet efter Mary Wollstonecraft i modern tid

Wollstonecrafts död innebar inte slutet på hennes lidande i offentlighetens ljus. I ett djupt förtvivlat försök att hylla sin avlidna hustrus ärlighet och storhet publicerade William Godwin en brutalt naken biografi, Memoirs of the Author of A Vindication of the Rights of Woman. Boken avslöjade allt: hennes utomäktenskapliga relation med Imlay, hennes oäkta barn och hennes självmordsförsök. Avsikten var att visa en människa i all sin komplexitet, men resultatet blev en katastrof. Det sena 1700-talets och framför allt den inkommande viktorianska erans moralpanik förkastade henne fullständigt. I hundra år förvandlades hennes namn till ett skällsord; hon kallades en ”hyena i underkjolar” och användes som ett varnande exempel för vad som händer om kvinnor läser böcker och ifrågasätter sin plats.

Det dröjde ända till slutet av 1800-talet, när rösträttsrörelsen och suffragetter som Millicent Fawcett grävde fram hennes texter ur historiens glömska, som hon fick sin rättmätiga upprättelse. Idag ekar Mary Wollstonecrafts tankar i varje hörn av det moderna samhället. Hennes krav på lika utbildning och lön, och hennes övertygelse om att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter, utgör själva ryggraden i FN:s deklarationer. Hennes livsverk påminner oss ständigt om att frihet inte är något som skänks från ovan. Det är ett arv vi fått från modiga individer som bröt mot alla regler, vägrade veta sin plats, och vågade höja pennan när hela världen krävde deras tystnad.

Bibliografi

• Gordon, C. (2005). Vindication: A Life of Mary Wollstonecraft. HarperCollins.
• Holmes, R. (1987). Footsteps: Adventures of a Romantic Biographer. Penguin Books. (Särskilt avsnittet om hennes nordiska resa).
• Taylor, B. (2003). Mary Wollstonecraft and the Feminist Imagination. Cambridge University Press.
• Todd, J. (2000). Mary Wollstonecraft: A Revolutionary Life. Columbia University Press.
• Tomalin, C. (1992). The Life and Death of Mary Wollstonecraft. Penguin Books.
• Wollstonecraft, M. (1792 / 2004). A Vindication of the Rights of Woman. (Red. Kramnick, M.). Penguin Classics.