När vinterkriget bröt ut den 30 november 1939 var den då 33-årige bondsonen Simo Häyhä redan känd i hemtrakten Rautjärvi som en ovanligt skicklig jägare och prickskytt. På 105 dagar skrev han in sig i världshistorien: med minst 505 bekräftade prickskytteträffar – utförda med en vanlig värnpliktskarbin utan kikarsikte – blev han den dödligaste kända skytten i något modernt krig. Häyhä har sedan dess blivit en legend, men hans faktiska gärning är lika fascinerande som myten. Detta inlägg tecknar ett historiskt förankrat porträtt av mannen bakom epitetet ”Den vita döden”, hans bakgrund, taktiker, utrustning, skador, propagandavärde och efterkrigsliv samt reder ut kontroverser kring hans kill-count och den finska kontext som formade honom.
Innehållsförteckning
Uppväxt och färdigheter före kriget
Simo Häyhä föddes den 17 december 1905 i byn Kiiskinen, Rautjärvi socken i Karelen, då en del av storfurstendömet Finland i det ryska imperiet. Familjen bedrev småskaligt jord- och skogsbruk, och jakten var både näring och fritid. Redan som tonåring tränade Häyhä intensivt med salongsgevär, deltog i skytteföreningar och tog ständigt hem priser. Den frivilliga skyddskårsrörelsen (Suojeluskunta) gav honom vidare praktik i patrulltjänst, kamouflering och elddisciplin – färdigheter som senare blev avgörande när han anslöt till 6./JR 34 vid fronten vid Kollaa.
Vinterkrigets kontext och fronten Kollaa
När Sovjetunionen inledde sitt anfall försvarades den centrala Kollaa-fronten av bara två finska regementen under kapten Aarne Juutilainens ledning. Terrängen – tät skog, myrar och karga hällar – lämpade sig för små, rörliga enheter. Temperaturen sjönk långt under −30 °C; vind och drivsnö minskade sikt och rörlighet för de sovjetiska förbanden som var beroende av vägar. Just här placerades Simo Häyhä med uppgiften att fördröja anfall i det smala skogs- och myrstråk som ledde mot ställningarna vid Kollaanjoki.
Vapen och utrustning – myter och fakta
Till skillnad från populärkulturella bilder av prickskyttar så använde Simo Häyhä varken optiskt kikarsikte eller specialpatroner. Hans främsta vapen var en finsk M/28-30 ”Pystykorva”, en inhemsk förbättring av Mosin-Nagant, vald för sin robusthet och för att dess öppna riktmedel inte immade igen eller avslöjade hans position med ljusreflexer. Han bar ofta en vit vadmalsanorak fylld med snö, en maskering som i kombination med noga preparerade skjutställningar gjorde honom så gott som osynlig på ca 100–400 meters håll. För närstrid hade han även en Suomi KP/-31 kulsprutepistol.
Taktiken: disciplin, tid, terräng
Simo Häyhä rörde sig alltid ensam eller i par, valde fasta observations- och skjutplatser i sänkor eller bakom stenar och hällde vatten på snön framför mynningen så det inte skulle stänka upp snö i luften när han sköt samt packade snö framför mynningen för att dämpa mynningsflamman. Han mätte avstånd, förberedde reträttrutter och kunde ligga orörlig i timmar. Vanligen sköt han högst tre-fyra skott från samma plats innan han bytte ställning. Kombinationen av grav disciplin, terrängkännedom, korta skjutavstånd och snabba förflyttningar förklarar hans höga verkningsgrad.
Statistiken: 505 bekräftade träffar – hur tillförlitlig?
Det finska högkvarterets dagrapporter noterade 219 bekräftade träffar redan den 17 februari 1940; den slutliga siffran 505 bygger på bataljonens loggböcker och efterkrigsintervjuer. Antalet har ifrågasatts med hänvisning till möjliga dubbelregistreringar, men historiker som Tapio Saarelainen, som gått igenom Häyhäs egna anteckningar, bedömer siffran som rimlig med tanke på skottvolym, terräng och den sovjetiska taktik där infanteri marscherade i kolonn på oplogade vägar. Oavsett exakt tal pekar alla samtida källor på en exceptionellt hög träffprocent i förhållande till avlossade skott.
Sovjetisk motreaktion och sårningen
Ryktet om ”Belaja smert” – Den vita döden – spreds snabbt i Röda armén. Artillerisvep, flygangrepp och specialpatruller riktades mot misstänkta finska skjutställningar. Den 6 mars 1940 träffades Häyhä av en explosiv kula i vänster kind och hamnade i koma i sju dagar; fredsavtalet slöts medan han låg på sjukhus. Trots en krossad käke och förlorade tänder överlevde han. I samma månad befordrade fältmarskalk Mannerheim den värnpliktige korpralen direkt till fänrik – en unik utmärkelse i finsk militärhistoria.
Propagandans dubbla ansikte
Finländska tidningar publicerade regelbundet historier om ”den osynlige skytten från Kollaa” för att stärka moralen. Efter kriget blev bilden av den ödmjuke bondesoldaten som försvarade sin gård mot övermakten ett passande hjälteideal för ett land som nyss förlorat 11 % av sitt territorium. I sovjetiska memoarer nämns sällan namnet Häyhä; där stod ”den vita döden” lika mycket för dödlig frost och finsk skogsstrid som för en enskild skytt.
Efterkrigstiden – från jordbrukare till nationellt monument
Efter vinterkriget tjänstgjorde Häyhä kort som instruktör under fortsättningskriget men återvände sedan till lantbruk i Ruokolahti. Han vägrade offentligt kändisskap men tävlade i skytte in på 1950-talet och jagade älg långt upp i åren. Först på 1990-talet uppmärksammades hans insats internationellt. Simo Häyhä avled den 1 april 2002, 96 år gammal, i Hamina. Hans uniform och gevär finns utställda på Finlands militärmuseum, och 2015 utsågs han av Veteraaniliitto till ”sekelskiftets soldat”.
Teknik och psykologi – varför lyckades Häyhä?
| Faktor | Effekt |
|---|---|
| Optik | Öppna riktmedel gav lägre silhuett och frostfria sikten. |
| Signaldisciplin | Undvek radio; kommunicerade med lappar för att skydda position. |
| Mikroklimat | Höll snö i munnen för att undvika synliga andedräktsmoln. |
| Exponering | Kort eldtid, lång väntan minimerade moteld. |
| Fysionomi | Låg kroppslängd (ca 160 cm) underlättade kamouflering och låg ställning. |
Finska historiker har diskuterat om Simo Häyhäs hjältestatus riskerar att skymma hela vinterkrigets kollektiva försvarsinsats. Samtidigt visar ryska arkiv som öppnats efter 1991 stora förluster på Kollaaavsnittet, vilket indirekt bekräftar hans effekt.
Arvet i militärhistoria och populärkultur
Monografier, dokumentärer och datorspel återkommer ständigt till den vitklädda skytten. Militärakademier använder Simo Häyhäs loggböcker som fallstudie i skyttekonst och mental uthållighet, medan etiska debatter kretsar kring risken att romantisera dödandet.
Simo Häyhä var inte en serietidningsfigur utan en disciplinerad värnpliktig som drog maximal nytta av barndomens skogsvana, idrottslig skyttefärdighet och ett robust men enkelt vapen. Hans historia belyser vinterkrigets asymmetriska natur: hur små, decentraliserade enheter kunde uppnå strategisk effekt genom terrängbehärskning och moral. I de snötyngda skogarna kring Kollaa demonstrerade Häyhä att individens skicklighet fortfarande kan påverka ett krigs utgång – och skapa ett arv som överlever både propaganda och populärkultur.
Källförteckning
- Saarelainen, Tapio. The White Sniper: Simo Häyhä. Casemate, 2016.
- Tuunainen, Pasi. Finnish Military Effectiveness in the Winter War 1939–1940. Palgrave Macmillan, 2016.
- Trotter, William R. A Frozen Hell: The Russo-Finnish Winter War of 1939-1940. Algonquin, 1991.
- Leskinen, Jari & Juutilainen, Antti (red.). Talvisodan pikkujättiläinen. WSOY, 1999.
- Saarelainen, Tapio. ”World’s Deadliest Sniper.” BBC History Magazine, 2020.



