På Skottlands högland, vid södra kusten av Black Isle-halvön, ligger byn Rosemarkie. Strax uppför kusten finns en rad havsgrottor som fram tills nyligen har varit till stor del outforskade. När arkeologer och frivilliga började undersöka dessa grottor, var det få som kunde föreställa sig den skrämmande upptäckt som väntade dem. Djupt under sanden låg de märkbart intakta skelettresterna av en man som hade lidit en brutal död.
Vem var denna man? När levde han? Och varför dog han på ett så våldsamt sätt?
Upptäckten av Rosemarkie-mannen
Kort efter att forskningen om Rosemarkie-grottorna inletts, fann arkeologerna bevis på mänsklig aktivitet. Vissa av grottorna hade varit bebodda redan så tidigt som på 100-talet, medan andra användes så sent som på 1900-talet. En mängd olika artefakter kom gradvis i dagen, från läderskosulor från 1800-talet till gamla djurben. Bland dessa fynd fanns även keramik, stenverktyg, fiskfjäll samt bearbetade benföremål.
År 2016 gjorde arkeologerna dock en chockerande upptäckt – det som kom att kallas Rosemarkie-mannen. Han hittades begravd i en nisch längst bak i en av grottorna, sittandes i korslagda ben med stora stenar placerade över honom för att tynga ner hans kropp. Det stod klart att han hade blivit omsorgsfullt begravd på denna plats.
Vem var han?
Genom radiokoldateringar av mannens ben kunde forskarna fastställa att han levde någon gång mellan åren 430 och 631 e.Kr., vilket placerar honom i den tidiga till medeltida piktiska perioden. Under denna tid, mellan slutet av det romerska styret i Storbritannien och uppkomsten av kungariket Alba på 900-talet, var Skottland uppdelat i flera olika riken. Ett av dessa var Piktland, och med tanke på var Rosemarkie-mannen hittades, var det troligt att han levde inom deras territorium.
Benanalyser antydde att han var i 30-årsåldern, omkring 168 cm lång, välbyggd och i relativt god hälsa, bortsett från dålig tandhygien. År 2017 skapade forskare vid Dundee University en ansiktsrekonstruktion av mannen, och två år senare avslöjade isotopanalyser att han hade en högproteindiet. Detta ledde till spekulationer om att han kunde ha tillhört den piktiska eliten, eftersom endast människor av hög status åt stora mängder kött. Dessutom visade hans kropp inga tecken på att han var en krigare eller arbetade med tungt kroppsarbete, vilket stärker teorin att han tillhörde de högre samhällsskikten.
Hur dog han?
En analys av benen avslöjade snabbt att Rosemarkie-mannen hade mött en våldsam död, och forskarna stod plötsligt inför ett 1 400 år gammalt mordmysterium. Hans skalle visade flera tecken på trubbigt våld. Det första slaget träffade höger sida av hans mun och krossade tänderna. Det andra slaget, med samma verktyg, slog in vänster käke, vilket sannolikt orsakade att mannen föll bakåt och slog i huvudet mot en sten. Det dödande slaget kom sedan från vänster sida och penetrerade hans skalle från ena sidan till den andra. Det sista slaget, som träffade mannens hjässa, verkar ha inträffat efter hans död.
Varför dödades han?
Den exakta anledningen bakom Rosemarkie-mannens våldsamma död kan vi aldrig få veta med säkerhet, men några teorier har framlagts. Om en enda person utförde slagen, kan det ha varit resultatet av en personlig konflikt. Men den omsorgsfulla begravningen med stora stenar som vägde ner hans kropp motsäger denna teori.
Om det istället var flera personer inblandade kan dådet ha varit rituellt eller offerrelaterat. Det sista slaget på toppen av hans huvud kan ha utförts för att ”släppa ut hans ande”, något som är känt från andra exempel från järnåldern. Om Rosemarkie-mannen var ett offer för en ritual, kan han till och med ha varit en frivillig deltagare, kanske för att blidka gudarna under en period av missväxt eller annan kris i samhället.
Platsen där hans kropp begravdes, längst bak i grottan, kan ha haft en symbolisk betydelse, som en entré till underjorden. De stora stenarna som höll ner hans kropp kan ha varit där för att förhindra att han återvände från de döda och plågade samhället.
Fortsatta undersökningar
Forskning inom Rosemarkie Caves Project pågår fortfarande och det finns förhoppningar om att fler fynd kan hjälpa till att belysa denna fascinerande gåta.
