Det var ljudet som folk bäst mindes; det avlägsna surret som växte till ett slutligt dånande vrål som följdes av en öronbedövande tystnad, det skrämmande ögonblick som markerade den omedelbara ankomsten av döden från ovan. De distinkta ljuden från den tyska V-1gav den smeknamnet ”doodlebug” eller ”brummande bomb” och spred skräck bland dem som stod och lyssnade under den.
Hitlers V-vapen, V-1 flygbomben och V-2-raketen, var kända som Vergeltungswaffen (‘hämndvapen’), designade för terrorbombningar i hämnd för de ökade allierade attackerna mot tyska städer under slutskedet av andra världskriget. London var ett primärt mål, och idén var att terrorisera brittiska civila och undergräva den allmänna moralen till den grad att Storbritannien skulle kunna kapitulera från kriget.
V-1 ankomst
Vapnen hade ursprungligen utformats på 1930-talet, men det skulle dröja till slutet av 1943 innan V-1 avfyrningsplatser började dyka upp i norra Frankrike. V-1var världens första operativa kryssningsrobot som avfyrades från en lutande ramp och ibland från luften. Den liknade ett litet flygplan utan pilot, och dess pulsjetmotor gjorde den oerhört bullrig men också kapabel att nå hastigheter på upp till 640 km/h, vilket gjorde att den kunde korsa Engelska kanalen på bara några minuter. Till en början hade den en räckvidd på cirka 250 kilometer, vilket senare ökades till cirka 320 kilometer.
Utrustad med en enkel autopilot hade V-1 en liten propeller framtill som mätte hur långt vapnet hade färdats. Vid en förinställd distans stängdes motorn av, vilket skickade V-1och dess ett ton tunga sprängladdning i ett brant dyk. Detta rudimentära styrsystem gjorde V-1fruktansvärt oprecis – dess bästa användningsområde var mot stora områden snarare än specifika mål. Som Winston Churchill förklarade i parlamentet sommaren 1944: ”London är därför det unika målet i världen för användning av ett vapen av sådan grov felaktighet. Flygbomben är ett vapen bokstavligen och väsentligen urskillningslöst i sin natur, syfte och effekt.”
Operation Diver och det brittiska försvaret
Den 13 juni 1944, exakt en vecka efter att de allierade stormat Normandies stränder, avfyrades den första V-1över Engelska kanalen mot Storbritannien. Det markerade början på en sommarkampanj som såg nästan 10 000 flygbomber skickas mot brittiska stränder, vilket orsakade över 6 000 dödsfall, lämnade 18 000 sårade och otaliga fler hemlösa. Även om förstörelsen inte var i samma skala som Blitz 1940-1941, lämnade över en miljon människor huvudstaden för att söka säkerhet utom räckhåll för Hitlers nya terrorvapen.
Britterna skyndade sig att försvara sig mot detta nya hot, och olika motåtgärder under Operation Diver sattes in. En kombination av spärrballonger, luftvärnskanoner och jaktflygplan skapade ett alltmer effektivt försvar under kampanjens gång.
V-2, en ny typ av terrorvapen
Den 8 september avslöjade Hitler sitt andra och mest kraftfulla hämndvapen – V-2. V-2 var något världen aldrig tidigare hade sett: världens första långdistansstyrda ballistiska missil. Den var utrustad med ett raketmotor och gyro-styrning, och raketen var kapabel att stiga upp till rymdens gräns och sedan falla ner mot sitt mål med överljudshastighet. Försvarsteknologi mot ett sådant hot existerade inte, vilket gav V-2 fritt spelrum att sprida död och förstörelse.
Den revolutionerande V-2 var resultatet av den tyske raketingenjören Wernher von Brauns arbete. Han utvecklade vapnet vid Peenemünde Army Research Center på en avlägsen ö i Östersjön. Von Braun är en av historiens mest kontroversiella figurer. Besatt av rymdfärder från ung ålder fångades han upp av militären för att arbeta med raketernas tillämpning i krig.
Operation Crossbow och krigets slut
V-2s utveckling och produktion var dock extremt kostsam för Nazityskland och krävde stora mängder resurser som kunde ha använts annorstädes. Allierade bombningar mot Peenemünde och andra lager- och depåplatser försenade också V-2-programmet.
När det väl introducerades i kriget skulle bara atombomben visa sig mer kraftfull, men trots dess avancerade teknologi påverkade inte V-2krigets utgång nämnvärt. I likhet med V-1 var den oprecis och led av tillförlitlighetsproblem. Dubbelagenter spelade också en roll genom att ge tyskarna falsk information om raketernas nedslagsplatser, vilket ledde till att tyskarna omdirigerade sina attacker mot mindre befolkade områden i Kent istället för London.
Till slut, i mars 1945, övermannade de allierade styrkorna alla avfyrningsplatser för V-vapnen. Nazistisk propaganda hade hyllat dessa vapen som ”Wunderwaffe” (’under-vapen’) som skulle vända krigets gång till Tysklands fördel. I själva verket kom de in i striden för sent och hade liten effekt på dess utgång. Deras teknologiska prestationer, däremot, banade väg för en ny era av vapen och inledde rymdåldern.
