Supermakternas hemliga krig i Afrika – och den blodiga kampen om självständighet, resurser och makt.
Den 11 november 1975 hissades Angolas flagga för första gången. Portugal hade till slut lämnat sina afrikanska kolonier efter århundraden av exploatering. För en kort stund fanns hopp om framtid, frihet och självstyre.
Men i huvudstaden Luanda hördes redan skotten från granatkastare. Tre befrielserörelser – MPLA, UNITA och FNLA – stred om makten. Deras kamp skulle förvandla Angola till en skådeplats för ett av det kalla krigets mest brutala och långvariga inbördeskrig – ett krig som kom att kosta över en halv miljon människoliv och förstöra ett helt samhälle.
I skuggorna drog supermakterna i trådarna. Sovjetunionen, USA, Kuba, Kina, apartheidregimen i Sydafrika – alla ville kontrollera Angolas framtid. Det som började som ett inbördeskrig blev ett globalt proxykrig.
Innehållsförteckning
Kolonialt arv och kampen för självständighet
Angola var i nästan 400 år en portugisisk koloni. Under denna tid präglades landet av brutal slavhandel, ekonomisk exploatering och utbredd rasism. Portugiserna såg inte Angola som en nation i vardande, utan som en “överhavsprovins”.
Men på 1950- och 60-talet började motståndet växa. Tre grupper bildades:
- MPLA (Movimento Popular de Libertação de Angola): Marxistiskt orienterat, stöd från Sovjetunionen och Kuba. Dominerades av den urbana intelligentsian och folkgruppen mbundu.
- UNITA (União Nacional para a Independência Total de Angola): Grundat av Jonas Savimbi, mer landsbygdsförankrat, stöd från USA, Kina och Sydafrika.
- FNLA (Frente Nacional de Libertação de Angola): Ursprungligen med stöd från Zaire (nuvarande Kongo-Kinshasa) och CIA, men förlorade snabbt inflytande.
När Portugals diktatur föll i nejlikerevolutionen 1974 öppnades dörren till självständighet – men också till inbördeskrig. Ingen av grupperna ville dela makten.
Makten i Luanda – en huvudstad, tre arméer
I början av 1975 försökte parterna bilda en gemensam övergångsregering, men samarbetet kraschade omedelbart. FNLA och UNITA försökte ta Luanda med våld. MPLA, med stöd från kubanska militärer och sovjetiska rådgivare, höll staden och utropade självständighet den 11 november.
Då hade redan Kubas militära flygplan börjat landa. Tusentals kubanska soldater – vissa säger upp till 36 000 – skickades för att hjälpa MPLA att behålla makten. Samtidigt skickade USA vapen till UNITA via Sydafrika och Zaire.
Afrikas nyaste land blev omedelbart frontlinje i det kalla kriget.
Supermakternas spel i Afrika
För Sovjet var Angola ett guldläge: att sprida marxism i Afrika och skapa ett strategiskt fotfäste vid Atlanten. Man skickade vapen, rådgivare och politisk utbildning – men det var Kuba som gjorde jobbet på marken. Fidel Castros regering såg sig som revolutionens exportörer och skickade tiotusentals soldater utan att formellt begära något i gengäld.
Kubas insats var avgörande 1975–76 då de hjälpte MPLA att driva bort UNITA och FNLA från Luanda. Det blev en prestigeseger – både för Havanna och Moskva.
USA var fast beslutet att inte låta ännu ett land falla under ”sovjetisk inflytandesfär” – särskilt inte ett rikt på olja och diamanter. Men eftersom Vietnamkriget fortfarande ekade i den amerikanska opinionen, valde man att agera via ombud.
CIA finansierade och beväpnade UNITA och FNLA, ofta i hemlighet. Vapen smugglades genom Zaire. President Gerald Ford godkände insatsen – men kongressen stoppade senare stödet offentligt genom Clark Amendment 1976. CIA fortsatte dock i det dolda.
Kina stödde först UNITA som en motpol till sovjetstödda MPLA, men drog sig sedan tillbaka.
Sydafrika, som då styrdes av en vit apartheidregim, såg ett kommunistiskt Angola som ett hot. Landet skickade trupper för att bekämpa MPLA, särskilt i sydvästra Angola nära gränsen till Namibia – där ANC och SWAPO också fick stöd från MPLA och Kuba.
Krigets faser: 1975–1991 – från gerilla till storstrid
Inbördeskriget i Angola började som ett maktspel i huvudstaden, men förvandlades snabbt till ett utbrett, flerfrontskrig över hela landet. Åren 1975 till 1991 kan delas upp i tre överlappande skeden: MPLA:s konsolidering, UNITAs gerillakrig, och slutligen en regelrätt ställningskonflikt där utländska styrkor ställdes mot varandra i öppen strid.
1976: En partiell seger – men långt ifrån fred
Efter självständigheten 1975 lyckades MPLA med hjälp av kubanska styrkor och sovjetiskt understöd försvara Luanda och slå tillbaka FNLA:s och UNITA:s gemensamma offensiv. FNLA krossades militärt tidigt under 1976 och försvann från scenen som politisk kraft. UNITA, däremot, retirerade inåt landet, där man omgrupperade bland ovimbundu-folket i södra Angola. Jonas Savimbi – karismatisk, intelligent och benhård – började bygga upp en stark gerillarörelse med stöd från Sydafrika och CIA.
1980-talets dödläge – men med dödliga konsekvenser
Under 1980-talet var Angola en konstant krigszon. UNITA kontrollerade stora delar av inlandet, särskilt södra och centrala Angola. MPLA satt i regeringsställning och kontrollerade större städer och oljekällor längs kusten. Med hjälp av kubansk trupp och sovjetiskt flyg kunde man hålla linjerna – men inte vinna freden.
UNITA utvecklade en effektiv gerillamodell: de sprängde järnvägar, sköt ned flygplan, och attackerade militärkonvojer. Samtidigt lyckades de bygga en parallell administration i vissa regioner – med egna skolor, sjukhus och beskattning. Kriget blev kroniskt. Våldet blev vardag.
Slaget vid Cuito Cuanavale – Afrikas Stalingrad?
Hösten 1987 gick UNITA, med stöd av Sydafrikas armé, till offensiv mot staden Cuito Cuanavale i sydöstra Angola. Det var en strategiskt viktig stad nära gränsen till Namibia – och också ett symboliskt test på vem som egentligen kontrollerade södra Angola.
Vad som följde var månader av hårda strider mellan UNITA/Sydafrika och MPLA/Kuba. Cuito Cuanavale blev det största militära slaget i Afrika sedan andra världskriget. Minst 50 000 soldater deltog totalt. Slaget slutade militärt oavgjort: UNITA misslyckades ta staden, men Kubas styrkor kunde inte heller avancera mycket längre.
Men politiskt förändrade slaget allt. Kubanerna utnyttjade sin defensiva framgång till att förhandla med Sydafrika om ett regionalt tillbakadragande. I New York-avtalen 1988 enades Kuba och Sydafrika om att dra sig tillbaka från Angola och Namibia. För första gången började ett fönster öppnas för verkliga fredsförhandlingar.
1989–1991: En ny värld
När kalla kriget rasade samman förlorade UNITA sin största sponsor i USA. Sovjetunionen kollapsade. Kuba avvecklade sin militära närvaro. Angolas konflikt var inte längre intressant för de gamla stormakterna – och det skapade ett utrymme för FN att träda in som medlare.
1991 undertecknade MPLA och UNITA det så kallade Bicesseavtalet i Portugal. Avtalet föreskrev vapenvila, integrering av arméerna, samt fria val under FN:s övervakning. Det såg ut som om ett av världens mest långvariga inbördeskrig äntligen närmade sig sitt slut.
Men som så ofta i Angolas historia, var det bara lugnet före nästa storm.
Fred, svek och krig igen (1992–2002)
Val hölls 1992. MPLA:s ledare José Eduardo dos Santos vann, men Jonas Savimbi vägrade erkänna resultatet. UNITA tog upp vapnen igen. Det var början på en ny, blodig fas.
FN:s närvaro ökade. Fredsförsök gjordes 1994 (Lusakaavtalet), men UNITA följde dem inte. Trots nya sanktioner och press fortsatte kriget – ofta finansierat av diamantförsäljning från UNITA och oljepengar från MPLA.
Fredsdrömmarna fick inte fäste förrän Jonas Savimbi dödades i strid den 22 februari 2002. Inom veckor meddelade UNITA att de lade ner vapnen. Ett fredsavtal slöts samma år.
Efter 27 års krig var Angola äntligen i fred.
Mänskliga konsekvenser
- Över 500 000 människor dödades.
- 4 miljoner tvingades på flykt.
- Över 20 miljoner minor låg kvar i jorden efter kriget.
- Ekonomin kollapsade. Jordbruket försvann. Infrastruktur förstördes.
Sjukvård och utbildning låg i spillror. Ett helt land föddes in i våld, svält och fattigdom. Många barn växte upp i flyktingläger eller som barnsoldater. Angolas folk betalade priset för supermakternas stormaktsspel.
Arvet efter kriget: Olja, diamanter och korruption
Freden 2002 blev inte början på demokrati. Istället följde årtionden av autoritärt styre under MPLA. Partiet behöll makten – först under dos Santos, sedan João Lourenço. Oljan flödade, men pengarna nådde sällan folket.
Samtidigt är Angola fortfarande ett av Afrikas mest minerade länder. Miljontals minor ligger kvar i marken. Länder som Sverige har deltagit i minröjningsinsatser, men det är ett arbete som tar generationer.
Konflikten lämnade också ett kulturellt trauma. Många unga har växt upp utan vetskap om vad freden egentligen innebär – de känner bara till krig.
Ett krig i skuggan – men med världens blickar
Inbördeskriget i Angola var länge ett krig i periferin – långt från tv-kameror och västvärldens rubriker. Men det var ett av det kalla krigets mest intensiva slagfält. Och det blev en symbol för hur stormakter – i sin iver att vinna ideologiska poäng – förlorade sin moraliska kompass.
Angola lär oss att varje vapen som skickas i hemlighet, varje allians som smids av opportunism, får verkliga konsekvenser. Inte för dem som trycker på knapparna i Moskva eller Washington – utan för barnen i Luanda, bönderna i Huambo och flyktingarna vid gränsen till Namibia.
I dag är Angola formellt i fred. Men såren från ett trettio år långt krig tar tid att läka. Och världen gör klokt i att inte glömma det afrikanska land där hela kalla kriget en gång möttes – med dödlig kraft.
Källförteckning
- Guimarães, Fernando Andresen. The Origins of the Angolan Civil War. Palgrave Macmillan, 2001.
- Gleijeses, Piero. Conflicting Missions: Havana, Washington, and Africa, 1959–1976. University of North Carolina Press, 2002.
- Malaquias, Assis. Rebels and Robbers: Violence in Post-Colonial Angola. Nordic Africa Institute, 2007.
- Hodges, Tony. Angola: Anatomy of an Oil State. Indiana University Press, 2004.
- George, Edward. The Cuban Intervention in Angola, 1965–1991: From Che Guevara to Cuito Cuanavale. Frank Cass, 2005.
- CIA World Factbook & declassified documents on Operation IA Feature.
- UNHCR reports on displacement in Angola (1990s–2000s).
- IRIN Humanitarian News, “Landmines and Recovery in Angola,” 2003.
- Human Rights Watch, “The Diamond Trade and Human Rights in Angola,” 1998.
- BBC News archives, various reports from 1975–2002.
