Grigorij Rasputin (1869–1916) är en av de mest mytomspunna gestalterna i det sena ryska imperiets historia. Han föddes i Sibirien och slog sig tidigt in på en bana som mystiker och religiös rådgivare. Trots att han saknade formell utbildning och inte var prästvigd, framstod han för många av sin samtids ryssar som en helig man med profetisk förmåga. Denna bild förstärktes av historierna om hur han, under första världskrigets skugga, kom att få enormt inflytande vid tsarens hov tack vare sin förmodade förmåga att hela tsarens son, Alexei, som led av den ärftliga blödarsjukan hemofili.
Innehållsförteckning
Vägen till hovet: En enkel bonde blir andlig rådgivare
Rasputins uppväxt i den sibiriska byn Pokrovskoje präglades av fattigdom och ett religiöst färgat byliv. Han påstås ha haft en omvälvande religiös upplevelse i vuxen ålder, vilket fick honom att lämna familjen och bege sig ut på pilgrimsfärder. Genom att ständigt resa mellan kloster, heliga platser och andliga centra i Ryssland kom han successivt i kontakt med allt inflytelserikare kretsar.
Under dessa resor fick Rasputin rykte om sig att vara en starets – en slags äldre, vis andlig mentor – som kunde hela själsliga och fysiska sjukdomar genom bön och handpåläggning. Ryktet förde honom till Sankt Petersburg, huvudstad i det ryska imperiet, där han presenterades för adelsdamer och andra inflytelserika personer med dragning till det ockulta eller det mirakulösa. Härifrån skulle han så småningom finna vägen in till kejsarfamiljen Romanovs palats, där hans livsöde skulle ta en dramatisk vändning.
En allvarlig tronföljdsfråga: Alexeis blödarsjuka
Tsar Nicholas II och hans hustru Alexandra hade flera döttrar, men bara en son, Alexei. Han var inte bara det älskade barnet i familjen utan också tronföljaren till hela det ryska imperiet. Diagnosen hemofili innebar att en liten skada kunde leda till livshotande blödningar. På den här tiden saknades effektiv medicinsk behandling; blodtransfusioner var långt ifrån rutin, och medicinerna som fanns mot smärta eller inflammation kunde ibland göra mer skada än nytta.
I början av 1900-talet hade man börjat använda acetylsalicylsyra – det vill säga aspirin – för att lindra smärta och feber. Men dess blodförtunnande effekt var i stort sett okänd. För en patient med hemofili kunde aspirin alltså förvärra tillståndet istället för att hjälpa, då det hindrar blodets levringsförmåga. Sådana bieffekter kan ha varit helt eller delvis okända för den kejserliga läkarkåren, och resultatet blev att Alexei vid flera tillfällen led av återkommande, svåra blödningar när han fick feber eller skadade sig.
Rasputin träder in på scenen
När Rasputin kom i kontakt med tsarparet var situationen för Alexei svår. Modern, kejsarinnan Alexandra, var djupt orolig över sonens överlevnad. Hon var också mycket mottaglig för religiöst färgad mystik och tilltalades av tanken på en “man sänd av Gud” som kunde hela hennes son. Runtomkring henne fanns dessutom hovmedlemmar som rekommenderade Rasputin för hans påstådda helande krafter.
Rasputin lyckades bli en nära förtrogen till tsarinnan och fick successivt större inflytande över hovet. Av vissa framställdes han som en profet – en person med direktkanal till Gud – vilket passade väl in i den själstillvända kultur som fanns vid hovet, inte minst under Alexandras ledning. Hans enkla ursprung och avsaknad av förfinad framtoning sågs av några som ett “tecken på äkthet”, och hans direkta, folkliga sätt fascinerade många i den aristokratiska överklassen.
Undret ingen såg komma: Aspirinets roll
Den stora vändpunkten kom när Rasputin övertog behandlingen av Alexei – eller mer korrekt när han förbjöd läkarna att behandla honom med modern medicin. Här spelade den oväntade faktorn aspirin en avgörande roll. Läkare ordinerade ofta aspirin vid smärta och feber, men i Alexeis fall förvärrade det troligen hans tillstånd ytterligare, på grund av dess blodförtunnande effekt.
Rasputin, i sin skepsis mot det “världsliga” och “moderna” inom medicinen, förbjöd helt enkelt att Alexei skulle få denna sortens läkemedel. Detta ledde oavsiktligt till att pojkens blödningar minskade och återhämtningen underlättades. Tsarparet – och stora delar av hovet – tolkade förbättringen som ett mirakel. Man tänkte inte på att det i själva verket var avsaknaden av en olämplig medicinering som var nyckeln. Som följd steg Rasputins anseende snabbt, och han fick nu en närmast oantastlig ställning som familjens “frälsare”.
Placebo och det psykologiska inslaget
Vid sidan av aspirinets roll finns också teorier om att Rasputin skapade en lugnande psykologisk miljö runt Alexei. Genom sina bönestunder, sin övertygelse om att “Gud skulle hela pojken” och sin förmåga att få både Alexei och modern att känna sig tryggare, minskade stressnivån i familjen. Mindre stress kunde i sin tur innebära färre anfall och en något stabilare hälsa för Alexei. Detta förklarar dock inte hela den medicinska förbättringen, men pekar på att Rasputin på flera sätt kan ha haft en indirekt positiv inverkan på Alexeis tillstånd.
Inflytande och kontrovers
Rasputins ökade makt väckte starka reaktioner inom det ryska samhället. Adeln, militären och även det prästerliga etablissemanget förhöll sig ofta kritiska. Många ansåg att han var en lurendrejare eller en förförisk charlatan som manipulerade tsarparet för egen vinning. Rykten spreds om Rasputins utsvävande leverne, där alkohol och kvinnor ska ha varit ständiga inslag. Hans smeknamn “den galne munken” föddes ur sådana berättelser, trots att han formellt inte var munk.
Samtidigt befann sig Ryssland i en allt svårare situation. Första världskriget gick dåligt för den ryska armén, och hemmafronten led av matbrist, bränslebrist och ett sjunkande moraliskt förtroende för regeringen. Tsar Nicholas II tog personligen kommandot över armén vid fronten, vilket gjorde att den redan oroliga inrikespolitiken lämnades i stor utsträckning i tsarinnans, och därigenom Rasputins, händer. Detta kom att få ödesdigra följder för hur folket uppfattade maktens ansvarstagande i en mycket krisartad tid.
Motståndet växer: Rasputins sista tid
Rasputins inflytande sågs av många som ett hot mot Rysslands stabilitet och monarkins anseende. Flera adelsmän och politiska aktörer konspirerade för att mörda honom. Bland de mest kända fanns furst Felix Jusupov och Vladimir Mitrofanovitj Purisjkevitj, som i december 1916 bjöd in Rasputin under förevändningen att han skulle träffa furstens hustru.
Historien om mordet på Rasputin är både berömd och mytomspunnen. Enligt legenderna skulle han ha överlevt både förgiftning och skott innan han till slut avled då han kastades i den iskalla floden Neva. Moderna analyser visar dock att många av de dramatiska detaljerna kan vara överdrivna eller felaktiga. Klart är att han mördades, och att hans död skulle bli en av många händelser som förebådade den kommande Ryska revolutionen.
Efterspel och historiskt arv
Grigorij Rasputin blev efter sin död en symbol för det gamla Rysslands förfall och dekadens. För revolutionärerna var han den yttersta bilden av hur korrupt och orimlig den kejserliga ordningen blivit: en outbildad bybo kunde få i princip obegränsad makt genom rykten om mirakel och en kejsarinnas desperation. För romantiker och mystiker framstod han som ett tragiskt geni, eller en djup andlig gestalt, missförstådd och förtalad av sina samtida.
Idag är hans gestalt fortfarande omstridd. Vissa menar att hans närvaro vid hovet och hans inblandning i politiska utnämningar påskyndade monarkins fall. Andra framhåller att han framför allt var en syndabock i ett samhälle som redan var på väg mot revolution. Klart är att hans mest berömda “mirakel” – att lindra Alexeis hemofili – i mångt och mycket byggde på misstag i den moderna läkarvetenskapens barndom. Att Rasputin förbjöd aspirin räddade möjligen Alexeis liv, men det berodde mindre på övernaturliga krafter än på att han av en slump tog bort ett blodförtunnande medel ur pojkens behandling.
Rasputins eftermäle i kultur och medier
Historien om “den galne munken” har inspirerat otaliga böcker, filmer och teaterpjäser, inte minst för att den känns som tagen ur en gotisk roman: en mystisk helbrägdagörare, en sjuk prins, ett förtvivlat kejsarpar, fester i överflöd och ett brutalt, dramatiskt mord. I populärkulturens värld framställs Rasputin ofta som en demonisk figur med hypnotisk makt, en tolkning som kanske har mer att göra med myt och sensationalism än verklighetens Rasputin.
Även i den akademiska forskningen råder delade meningar om Rasputins betydelse för Rysslands öde. Det som idag är tydligt är att han verkade vid en tidpunkt då hela det kejserliga systemet redan var försvagat och då revolutionära stämningar jäste i landet. Att han fick en så framträdande position kan läsas som en effekt av ett samhälle i upplösning, där desperata makthavare greppade efter varje möjlig räddningsplanka, hur osannolik den än kunde verka.
Sammanfattning: När medicinsk okunnighet blev till mirakel
Rasputins påstådda “helande krafter” är i hög grad ett exempel på hur historien kan formas av tillfälligheter, okunskap och desperation. Genom att förbjuda aspirinet, som i själva verket förvärrade Alexeis blödarsjuka, lyckades Rasputin åstadkomma en markant förbättring i pojkens hälsa. Detta uppfattades av tsarparet och deras närmaste som ett gudomligt under och befäste Rasputins position vid hovet. Hans senare makt över politiska utnämningar och statsangelägenheter gjorde honom ytterst omstridd och måltavla för både adliga komplotter och folkets misstänksamhet.
När revolutionen bröt ut 1917 och svepte bort monarkin, upphörde Rasputins centrala plats i Rysslands politiska liv – men myten om honom har levt vidare. För eftervärlden symboliserar han både den magi och det kaos som kan uppstå när en bräcklig maktstruktur möter karismatiska figurer, och när vetenskaplig okunskap bäddar för “mirakel”.
Referenser
- Fuhrmann, Joseph T. Rasputin: The Untold Story. Hoboken: John Wiley & Sons, 2013.
- Smith, Douglas. Rasputin: Faith, Power, and the Twilight of the Romanovs. London: Macmillan, 2016.
- Maylunas, Andrei & Mironenko, Sergei. A Lifelong Passion: Nicholas and Alexandra – Their Own Story. London: Doubleday, 1997.
- Massie, Robert K. Nicholas and Alexandra. New York: Random House, 1967.
- Radzinsky, Edvard. The Rasputin File. New York: Anchor, 2001.
Dessa verk ger olika perspektiv på Rasputins liv, hans relation till kejsarfamiljen och de omvälvande händelserna i Ryssland under 1900-talets början. De behandlar såväl mytbildningen kring hans karaktär och hans påstådda “mirakel” som den hårda verklighet som ledde fram till tsardömets fall.
