Fredagen den 13oktober 1307 blev en ödesdiger dag som för alltid är förknippad med tempelriddarnas fall i Frankrike. Denna dag har blivit ökänd och vissa tror till och med att det är anledningen till att fredagen den 13anses vara en olycksdag.
Hur kunde det hända?
Tempelriddarna, en av de mäktigaste organisationerna på jorden – rika, fromma och synonymt med kristen makt i det Heliga landet – föll plötsligt från sin maktposition. En stor del av deras fall berodde på förändrade tider. Riddarordens ursprungliga syfte var att skydda kristna pilgrimer på deras resor till öst, och så småningom utvecklades de till en elitstyrka i det Heliga landet. Men när korstågen tog slut efter belägringen av Acre 1291, försvann även deras existensberättigande.
Vid denna tidpunkt hade tempelriddarna dock blivit mycket mer än bara soldater. De ägde stora mängder egendom och fungerade som bankirer över hela Europa. En av de som var djupt skuldsatt till orden var Filip IV av Frankrike, och det spekuleras att han ville krossa tempelriddarna för att undvika sina skulder – och för att lägga beslag på deras tillgångar.
Var det girighet eller verklig tro?
Frågan är om Filip IV endast var motiverad av girighet eller om han verkligen trodde att tempelriddarna var kättare i hemlighet. Det är svårt att avgöra. Rykten om orden hade cirkulerat ett tag, och tempelriddarnas stormästare, Jacques de Molay, hade till och med bett påven Clemens V att inleda en undersökning för att klargöra dessa ”underliga och okända saker”, som påven uttryckte det.
En italiensk krönikör från tiden, Giovanni Villani, skrev om en viss avfällig tempelriddare som spred rykten om orden för egen vinning. Tempelhistorikern Charles Greenstreet Addison pekar också ut en brottsling vid namn Squin de Florian som källan till ”mörka rykten och avskyvärda rapporter om tempelriddarna.”
Tempelriddarnas fall
Oavsett ursprunget till dessa rykten, såg Filip IV sin chans och inledde en skoningslös attack mot hela tempelriddarorden. På morgonen den 13oktober 1307 arresterades stormästaren Jacques de Molay tillsammans med många andra tempelriddare i hela Frankrike. Många riddare försökte fly, men de flesta blev tagna på sängen och överlämnade sig snabbt till myndigheterna, kanske i tron att det hela var ett missförstånd. Efter alla dessa år av makt och prestige kunde de inte ha föreställt sig den grymhet och det förakt som snart skulle drabba dem.
Tempelriddarna utsattes omedelbart för fruktansvärd tortyr. Deras kroppar plågades på hemska sätt, och många dog under förhören. Vissa bekände under tvång till kätteri och andra förbrytelser. Till och med Jacques de Molay erkände att han under invigningsceremonierna hade förnekat Kristus och spottat på korset, även om många senare återtog sina bekännelser.
Fallet fortsätter
Trots att påven Clemens V officiellt frikände tempelriddarna från kätteri mindre än ett år efter gripandena, var det för sent för att rädda orden. Maktkampen mellan Filip IV och påven, där de fängslade tempelriddarna blev brickor i spelet, fortsatte i flera år. År 1310 brändes många tempelriddare på bål som avfälliga kättare efter att ha tagit tillbaka sina bekännelser.
I andra delar av Europa gick det bättre för tempelriddarna. I England skyddades de till viss del av kung Edvard II, som ansåg att anklagelserna var ”mer än det går att tro.” I Portugal skyddades riddarna av kungen och återbildades som Kristi militära orden.
Tempelriddarnas undergång
Trots att tempelriddarna behandlades olika beroende på var de befann sig, var deras undergång oundviklig. År 1312 utfärdade påven en påvlig bulla som upplöste tempelriddarorden och överförde deras tillgångar till Johanniterorden.
Jacques de Molay, som satt fängslad i flera år, brändes slutligen levande på bål 1314. Enligt legenden förbannade han sina fiender med sina sista ord och lovade en katastrof för de som hade förintat hans orden. Påven Clemens V dog följande månad, och Filip IV dog oväntat av en stroke senare samma år, vilket ger ett märkligt slut på tempelriddarnas historia.