Freden i Westfalen (1648) markerar en av de viktigaste milstolparna i Europas historia. Det var faktiskt inte bara en enda fredsfördrag, utan flera, som tillsammans avslutade två stora krig: dels det trettioåriga kriget (1618–1648) i det Tysk-romerska riket, dels det åttioåriga kriget (1568–1648) mellan Spanien och Nederländerna. Genom dessa fördrag förändrades Europas politiska landskap i grunden. I centrum av processen stod de tyska furstarna, den habsburgska kejsarmakten, de protestantiska staterna, Frankrike, Sverige, Spanien och Republiken Nederländerna. Resultatet blev en ny maktbalans där religiös intolerans fick en formell begränsning och där idéer om territoriell suveränitet och statlig självbestämmanderätt tog form på ett sätt som påverkade Europa ända in i modern tid.
Innehållsförteckning
Bakgrund: Europa i brand
Under första halvan av 1600-talet förvandlades stora delar av Europa till en krigsskådeplats. I hjärtat av konflikten låg det Tysk-romerska riket, som på papperet var en enhetlig stat under en kejsare, men i verkligheten bestod av hundratals självständiga eller halvt självständiga furstendömen, biskopsdömen och fria riksstäder. Kejsaren var vanligtvis en Habsburgare, vilket bidrog till att släkten Habsburg också kontrollerade Spanien och stora territorier i Österrike, Böhmen och delar av Italien. Under 1500- och 1600-talet kantades Europa av spänningar mellan katoliker och protestanter, som efter reformationen (från 1517 och framåt) blev allt svårare att försona. Det trettioåriga kriget startade 1618 när protestantiska furstar i Böhmen gjorde uppror mot kejsarmakten och snabbt fick stöd av andra protestantiska stater.
Samtidigt pågick det åttioåriga kriget mellan Spanien, styrt av den spanska grenen av Habsburg, och de upproriska Nederländerna, som strävade efter självständighet. Efter att ha varit ett välmående handelsområde under habsburgsk kontroll tröttnade många nederländare på både ekonomiska pålagor och religiösa restriktioner.
Krigströttheten blev med åren monumental. Europa var sargat av ständiga slag, plundringar och epidemier. Städer brändes ner, jordbruket förstördes och befolkningen svalt. I det Tysk-romerska riket försvann över en tredjedel av befolkningen. De längre perspektiven på maktbalansen i Europa och begränsade resurser gjorde att både stater och furstar började inse behovet av fredsförhandlingar.
Förhandlingarna i Westfalen
De fördrag som tillsammans kallas ”Freden i Westfalen” är främst de som undertecknades i Münster och Osnabrück i den tyska regionen Westfalen. Att valet föll just på Münster och Osnabrück berodde på att dessa städer hade förhållandevis gott om lämpliga lokaler för diplomatiska förhandlingar. Dessutom fanns där ett relativt säkert avstånd från de värsta krigsskådeplatserna, vilket underlättade att representanter för olika parter skulle våga ta sig dit.
Münster och Osnabrück
- Münster blev huvudsätet för de katolska makterna. Där fanns Spaniens delegater som förhandlade med Republiken Nederländerna. Där slöts även det separata fredsfördraget mellan dessa båda parter, vilket erkände Nederländernas självständighet.
- Osnabrück blev i sin tur huvudsaklig mötesplats för de protestantiska parterna, tillsammans med den tysk-romerske kejsarens och Sveriges representanter. Det var här man mödosamt förhandlade fram hur religion, territoriella gränser och maktförhållanden skulle se ut inom det Tysk-romerska riket.
Förhandlingarna inleddes omkring 1644 och avslutades 1648, vilket säger en hel del om hur komplicerade och omfattande diskussionerna var. Man diskuterade inte bara religiösa frågor utan också politiska, territoriella och ekonomiska aspekter. Diplomater och sändebud kom från nästan alla större europeiska makter, förutom England och det Osmanska riket som stod utanför konflikten. Det är första gången i historien som en så bred internationell förhandling ägde rum, vilket gör att många historiker brukar se Westfaliska freden som ett viktigt steg mot den moderna formen av internationell diplomati.
Huvudpunkter i fredsuppgörelsen
1. Religionsfrihet och koncessioner
En av de mest brännande frågorna var hur man skulle hantera den religiösa splittringen inom Tysk-romerska riket. Redan 1555 hade Augsburgs religionsfred försökt skapa ett lugn mellan katoliker och lutherska protestanter genom principen ”cuius regio, eius religio” (den vars land, hans religion). Denna princip bekräftades nu, men utvidgades så att även kalvinister fick skydd. Man införde också bestämmelser som förhindrade tvingande återkatolicering i områden som blivit protestantiska, och vice versa.
Även om religionsfriheten i modern mening fortfarande var mycket begränsad, var det likväl ett steg bort från de värsta förföljelserna. Lokalbefolkningen var fortfarande bunden av sin furstes religiösa val, men den eviga oron för total utplåning av en religiös minoritet minskade.
2. Suveränitet och självbestämmande
Freden i Westfalen ses ofta som början på det ”westfaliska systemet” av suveräna stater. Det tysk-romerska rikets många furstar erhöll rätt att föra egen utrikespolitik och sluta fördrag, så länge det inte gick emot kejsarens och rikets intressen. I praktiken försvagades kejsarmakten, och de lokala furstarna fick större spelrum. För Frankrike och Sverige var detta en fördel, eftersom man genom att alliera sig med olika tyska furstar kunde öka sitt eget inflytande i området.
Samtidigt erkändes formellt Schweiz (Schweiziska edsförbundet) som självständigt, vilket avlägsnade området från det tysk-romerska rikets maktsfär. Schweiz hade i praktiken varit självstyrande länge, men nu fick man ett internationellt erkännande av sin självständiga ställning.
3. Territoriella omfördelningar
Flera makter drog fördel av de nya territoriella överenskommelserna. Frankrike fick bland annat områden i Alsace och ett ökat inflytande i de biskopsdömen som låg längs Rhen. Sverige fick kontroll över Pommern och några viktiga tyska hamnar och städer, vilket gav landet strategiska brohuvuden längs Östersjön och i Nordtyskland. Brandenburg (senare Preussen) expanderade och lade grunden till sin kommande stormaktsställning. Nederländerna erkändes som självständiga och kunde efter decennier av krig på allvar utvecklas till ett internationellt handels- och sjöimperium.
4. Avslutningen av det åttioåriga kriget
De spanska Habsburgarna erkände officiellt den Nederländska republikens oavhängighet i fördraget i Münster. Detta var en stor symbolisk seger för Nederländerna, som under flera decennier stridit för att bli fria från Spanien. Samtidigt innebar det en tillbakagång för Spanien, som nu förlorade en av sina mest välmående provinser. Trots att Spanien förblev en stormakt förlorade landet successivt mycket av sin tidigare dominans i Europa.
Konsekvenser för Europa
Ett nytt politiskt landskap
Ett av de mest bestående resultaten av freden i Westfalen var att den gamla medeltida ordningen, där den tysk-romerske kejsaren, påvestolen eller en universell monark kunde göra anspråk på överstatlig makt, gradvis ersattes av ett system av självständiga stater. Varje furste eller kung ansågs ha närmast oinskränkt makt inom sitt territorium. Detta lade grunden för dagens suveräna nationalstater.
Ökad diplomatisk samverkan
Westfaliska freden brukar kallas den första stora europeiska fredskongressen. Den visade att fredliga förhandlingar kunde vara ett mer effektivt sätt att lösa eller åtminstone ”frysa” konflikter än utdragna krig. Flera bestämmelser i fördragen slog fast att tvister mellan stater helst borde lösas genom internationell medling snarare än vapenmakt. Idén om en balanserad maktfördelning, där man noga bevakade att ingen stat blev för stark, blev allt viktigare under de kommande seklen.
Religionsfrihetens långsamma framväxt
Även om Freden i Westfalen inte på något sätt införde religionsfrihet enligt dagens definition, skapade den en större tolerans för olika kristna inriktningar. Eftersom kalvinister, lutheraner och katoliker gavs formellt, om än begränsat, skydd i det Tysk-romerska riket, kunde de värsta förföljelserna minska. Samtidigt fortsatte dock många konflikter på lägre nivå, särskilt i områden där furstar eller lokala myndigheter inte var redo att acceptera religionspluralism. Men på det stora hela tvingades furstarna i Tyskland att acceptera det faktum att religiös enhetsstat inte var möjlig att upprätthålla längre.
Spridning av nya idéer
Tiden kring mitten av 1600-talet sammanföll med framväxten av nya idéer om makt och samhällsstruktur. Filosofer som Thomas Hobbes och senare John Locke påverkades av de ständiga krigen och sökte formulera teorier om statens roll i att skydda medborgarna. Möjligen kan man säga att Westfaliska fredens betoning på staters suveränitet, jämte folkets umbäranden i krig, väckte tankar om hur en starkare men också mer ansvarsfull stat skulle kunna förhindra kaos och våld. Det är därför inte ovanligt att se hänvisningar till Westfaliska freden i diskussioner om internationell rätt, mänskliga rättigheter och staters ansvar för sina invånare.
Sverige och Freden i Westfalen
Sverige deltog i det trettioåriga kriget från 1630, under ledning av Gustav II Adolf, som dog i slaget vid Lützen 1632. Trots hans död fortsatte Sverige kriget under Axel Oxenstiernas ledning. Genom fredsfördragen säkrade Sverige värdefulla områden som Vorpommern, städerna Wismar och Stettin samt öarna Rügen och Usedom. Detta stärkte Sveriges position som en ledande Östersjömakt.
Dessa besittningar gjorde att Sverige fick inflytande i Tyskland, bland annat genom en plats i det Tysk-romerska rikets riksdag. Det skapade både möjligheter och problem för den svenska kronan: medan inflödet av resurser och tullavgifter stärkte statskassan, kom de nya territoriella åtagandena också att kräva militära och administrativa insatser.
Arvet efter Westfaliska freden
Modern statssuveränitet
Begreppet ”westfalisk suveränitet” användes länge som en symbol för de principer om territoriell integritet och icke-inblandning som format den internationella ordningen. En modern stat med klara gränser, som själv bestämmer lagar och religion utan yttre inblandning, är ett arv från 1648. Även om det inte uppstod över en natt, var fredsfördragen en viktig milstolpe i denna utveckling.
Diplomati som norm
En av de centrala idéerna som vuxit fram i kölvattnet av Westfaliska freden är att internationella konflikter bör lösas vid förhandlingsbordet. Denna idé följdes förvisso inte alltid – Europa skulle komma att drabbas av fler stora krig – men man började i allt större utsträckning inse värdet av att förebygga eller begränsa konflikter via diplomati. Detta kan ses som ett föregångsexempel till senare fredsfördrag och internationella sammanslutningar, från Wienkongressen 1814–1815 till FN:s bildande 1945.
Religionskrigens slut
Westfaliska freden markerade slutet på de stora religionskrigen i Västeuropa. Med tiden kom nationalstaternas intressen – handel, makt och geopolitik – att bli viktigare drivkrafter än ren konfessionell rivalitet. Naturligtvis spelade religion fortfarande en roll, men efter 1648 blev de flesta konflikter mer politiska än religiösa. Detta är en viktig förklaring till hur Europa kunde utveckla nya handelsvägar, vetenskapliga sällskap och kulturella utbyten under 1600- och 1700-talen, i stället för att fastna i ständiga trosstrider.
Kulturella och sociala konsekvenser
Kriget hade slitit sönder samhällen i decennier. När freden väl slöts behövdes en omfattande återuppbyggnad. Många jordbruk låg öde, befolkningen var skingrad eller decimerad av svält och sjukdomar, och en hel generation hade växt upp i skuggan av konflikten. Rekonstruktionen gick långsamt och varierade mycket beroende på region. Samtidigt lämnade erfarenheterna en känsla av försiktighet: stora, utdragna krig medförde en enorm förödelse som man i framtiden hoppades kunna undvika.
Freden i Westfalen i dag
Freden i Westfalen 1648 är en historisk händelse som ofta lyfts fram när man diskuterar internationella förhandlingar, staters suveränitet och fredssträvanden. Än i dag firas Westfaliska fredens minne i städer som Münster och Osnabrück. Byggnaderna där fördragen undertecknades har gjorts till museer och minnesplatser, besökta av historiker, turister och statsmän.
I modern historieskrivning har viss kritik riktats mot det något förenklade talet om ett ”westfaliskt system” som uppstod över en natt. Historiker pekar på att idén om suveränitet utvecklats gradvis och i olika former redan före 1648. Ändå är det obestridligt att Freden i Westfalen tjänar som en viktig symbol för en vändpunkt i Europas historia, en tidpunkt där man började hitta vägar bort från det oändliga kretsloppet av religionskrig och dynastiska konflikter.
Att förstå denna milstolpe hjälper oss att förstå mycket av det som format vår samtida värld: från nationernas suveränitet till internationell diplomati, från statlig kontroll över religion till tanken på att en fredlig diskussion är att föredra framför vapenskrammel. Och just därför lever myten – och verkligheten – om Freden i Westfalen vidare, nästan 400 år efter att bläcket torkade på fördragen.
Referensförteckning
- Wilson, Peter H.
The Thirty Years War: Europe’s Tragedy. Harvard University Press, 2009.
(En omfattande akademisk analys av trettioåriga kriget och dess bakgrund. Ger en god inblick i hur freden i Westfalen kom till.) - Croxton, Derek.
Peacemaking in Early Modern Europe: Cardinal Mazarin and the Congress of Westphalia, 1643–1648. Susquehanna University Press, 1999.
(En detaljerad studie om de diplomatiska förhandlingarna under Westfaliska freden, med fokus på de franska ambitionerna.) - Asbach, Olaf & Schröder, Peter (red.).
The Ashgate Research Companion to the Thirty Years’ War. Routledge, 2014.
(Samling akademiska uppsatser som belyser olika aspekter av det trettioåriga kriget och fredsprocessen.) - Whaley, Joachim.
Germany and the Holy Roman Empire, Volume II: The Peace of Westphalia to the Dissolution of the Reich, 1648–1806. Oxford University Press, 2012.
(En viktig akademisk bok som täcker perioden från Westfaliska freden fram till det Tysk-romerska rikets upplösning.) - Munck, Thomas.
”Religion, War and International Order: Westphalia, 1648–1815”. Journal of Early Modern History, vol. 5, nr. 4, 2001, s. 305–333.
(En vetenskaplig artikel som diskuterar hur Westfaliska freden påverkade internationell ordning och relationen mellan krig och religion.) - Institute for European History Mainz (onlinekälla).
”Treaties of Münster and Osnabrück (Westphalian Peace)”.
(Sammanfattande material, diplomatiska dokument och diskussioner om Westfaliska freden för den som vill fördjupa sig ytterligare. Tillgängligt på institutets webbplats.)
