När Karl X Gustav inledde sin aggressiva expansion under de s.k. Karl X Gustavs krig (1655–1660) var målet att krossa Danmarks motstånd en gång för alla. Genom en rad snabba fälttåg i mitten av 1650-talet såg det länge ut som om Sverige skulle lyckas inta hela Danmark. Redan 1658 tvingades Danmark till det förödmjukande fredsfördraget i Roskilde, som gav Sverige stora landvinningar – Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän, liksom Bornholm.
Men Karl X Gustav nöjde sig inte. Strax efter Roskildefredens undertecknande beslöt han att gå till förnyat anfall mot Danmark och inleda en belägring av huvudstaden Köpenhamn. Samtidigt blockerade den svenska flottan Öresund för att kväva Danmarks möjligheter att få in förnödenheter och förstärkningar. Då ingrep Republiken Nederländerna, som både av handelsintressen och maktpolitiska skäl inte kunde tolerera ett svenskt monopol över Öresund och den livsviktiga handeln på Östersjön. Resultatet blev det dramatiska sjöslaget i Öresund i oktober–november 1658, där de nederländska skeppen bröt den svenska blockaden och förändrade krigets förlopp.
I den här artikeln ska vi titta närmare på bakgrunden till slaget, själva sjöstridernas förlopp och de storpolitiska konsekvenserna. Vi ska också se varför det här ögonblicket i historien har en så viktig symbolisk betydelse för både Nederländerna och Danmark, men även för Sverige som i längden inte lyckades fullborda sina planer på att helt besegra danskarna.
Innehållsförteckning
Stormaktspolitik och handel i fokus
Under mitten av 1600-talet var Sverige en av Europas ledande militärmakter, mycket tack vare framgångarna i trettioåriga kriget (1618–1648) och fortsatta erövringar runt Östersjön. Med kontroll över stora delar av Baltikum samt provinser i Nordtyskland började Sverige se sig som ”Östersjöns herrar”, och den svenske kungen Karl X Gustav var fast besluten att utvidga maktsfären ytterligare.
Den svenska expansionen utmanade inte minst Danmark, som under sekler varit portväktare till Östersjön via Öresund. Redan tidigare hade danskarnas ställning försvagats genom fredsfördragen i Brömsebro (1645) och i Roskilde (1658). När Karl X Gustav på nytt lät föra in sina trupper på dansk mark efter Roskildefreden, framstod det tydligt att Sveriges sikte var inställt på att helt slå ut Danmark som självständig maktfaktor i Norden.
Köpenhamns belägring
Efter Roskildefreden flydde den danske kungen Frederik III till den befästa huvudstaden Köpenhamn, där han förberedde försvaret. Samtidigt formerades en svensk blockad runt staden: Karl X Gustav förlitade sig på att svälta ut Köpenhamn och tvinga fram en fullständig kapitulation.
Ett kritiskt moment i denna blockad var sjökontrollen. Om Danmark kunde ta emot förstärkningar eller proviant sjövägen skulle belägringen dras ut på tiden – något som i slutänden kunde gynna Danmarks chanser att alliera sig med andra makter. Därför lade Sverige stora resurser på att hålla Öresund stängt för fientlig sjöfart.
Nederländernas intressen
Nederländerna (Republiken Förenade Nederländerna) var vid den här tiden en av världens främsta sjöfararnationer. De var beroende av fri passage genom Öresund för att bedriva sin omfattande handel med de baltiska hamnarna, där man köpte spannmål, timmer, tjära och andra viktiga varor.
Ett svenskt maktmonopol i Östersjön låg inte i nederländskt intresse. Därtill upplevde man från holländskt håll att ett alltför mäktigt Sverige kunde störa den europeiska maktbalansen. När Danmark vädjade om hjälp mot svenskarna såg holländarna en chans att hindra Sverige från att fullborda sin erövring och samtidigt säkra den lukrativa handeln. Dessutom var den nederländske ledaren Johan de Witt oroad över att Karl X Gustav skulle kunna använda det danska rikets resurser mot Nederländerna i framtiden.
Sammandrabbningen tar form
Nederländsk flotta under Witte de With
Som svar på Danmarks rop på hjälp utrustade Nederländerna en räddningsexpedition med runt 40–50 örlogsfartyg, som leddes av amiral Jacob van Wassenaer Obdam tillsammans med viceamiral Witte Corneliszoon de With (ibland omnämnd enbart som ”Witte de With”). Målet var att bryta den svenska blockaden av Köpenhamn genom att inta Öresund och försörja den danska huvudstaden med livsmedel, vapen och soldater.
Amiral de With var en erfaren sjöofficer som tidigare stött på den engelska flottan i flera strider under de engelsk-nederländska krigen. Nu gällde det för honom att navigera inte bara i den geopolitiska kontexten av att undsätta Danmark, utan också i de trånga farvattnen runt Skåne och Själland.
Den svenska flottans beredskap
Sverige hade tagit över många av Danmarks skepp efter Roskildefreden, men den svenska flottan var i stort behov av upprustning och befälhavare med erfarenhet av stora sjöslag. Dessutom befann sig en del svenska örlogsfartyg längre söderut, i tyska farvatten, eller låg inne på reparation i svenska hamnar.
Ändå var Sverige inte oförberett: den svenske amiralen Carl Gustaf Wrangel hade gjort vad han kunnat för att stärka försvarslinjen i Öresund. Skepp placerades ut vid strategiska sund och kustavsnitt, och man förberedde eld från landbatterier vid Kronborgs fästning (i det nyss avträdda Helsingörsområdet) och vid Landskrona för att beskjuta fientliga fartyg.
Sjöslaget i Öresund – hösten 1658
Tidpunkten
Slaget inträffade i slutet av oktober och början av november 1658. Mer exakt brukar man tala om avgörandet den 29 oktober, med fortsatta skärmytslingar i dagarna kring månadsskiftet. Det råkade sammanfalla med stormigt väder i Öresundsregionen, vilket försvårade navigeringen och gjorde att sjöslaget kom att utspela sig i svåra förhållanden.
Uppställning och inledning
- Nederländska sidan: När den nederländska flottan närmade sig Öresund kom man från Kattegatthållet, seglande söderut. Huvudstyrkan leddes av amiral Obdam med amiralskeppet Eendracht i spetsen, tätt följd av viceamiral de With på Brederode.
- Svenska sidan: Den svenska flottan hade grupperat sig längs den skånska kusten, med några fartyg positionerade nära Helsingör på den danska sidan (som ju nu delvis var under svensk kontroll). Vissa svenska fartyg, byggda för att kunna ta emot tunga bredsidor, förberedde en defensiv formation så att man kunde beskjuta holländarna när de försökte passera sundet.
Slaget bröt ut med en utdragen kanonduell på avstånd. Väderleken gjorde att bägge flottorna hade svårt att manövrera. Vindbyar kunde leda till att skeppen kom för nära varandra eller strandade i farliga grund utmed kusterna.
Intensiv närstrid
I takt med att nederländarna pressade sig in i sundet blev striderna allt mer intensiva. Amiral de With förde sitt skepp Brederode nära de svenska linjerna i hopp om att spränga luckor i motståndarens formation. Flera svenska skepp, bland annat Svärdet och Draken, försökte möta angreppet med samlade bredsidor för att tvinga bort holländarna.
Av vittnesmål och samtida rapporter framgår att skeppsbesättningarna ofta fick utstå hårda förluster under den täta artillerielden. Vissa fartyg tvingades retirera för att inte sjunka, medan andra gick på grund eller fattade eld. Vid ett tillfälle ska amiral de With själv ha blivit sårad; ändå fortsatte han att ge order från däck i klassisk sjömansanda.
Inblandning från land
Den svenska garnisonen på Kronborgs slott, mittemot Helsingborg i en strategisk position över sundet, försökte också delta i striden genom att beskjuta de holländska skeppen. Elden från Kronborg var dock mindre effektiv än man hoppats, mycket på grund av avståndet och det besvärliga vädret.
Den nederländska flottan lyckades emellertid hålla ihop sin formation tillräckligt väl för att pressa förbi de svenska skeppen. Det blev tydligare för varje timme av strid att den svenska sidan saknade den marina slagkraft som hade behövts för att stoppa en så pass stor och stridsvan flotta som holländarnas.
Resultatet
Trots att några av de nederländska fartygen skadades svårt lyckades flottan bryta den svenska blockaden och nå fram till Köpenhamn med förnödenheter och förstärkningar. Detta innebar ett rejält slag mot Karl X Gustavs planer på att tvinga fram ett snabbt fall av den danska huvudstaden.
Själva slaget ses ofta som en nederländsk seger, även om det var kostsamt i form av förluster och skadade fartyg. På den svenska sidan blev man medveten om att flottan inte räckte till att ensam behärska Öresund mot en beslutsam fiende. Därmed gick också mycket av den strategiska överlägsenheten förlorad.
Konsekvenser och efterspel
Förlängd belägring av Köpenhamn
Efter att de holländska skeppen anlänt till Köpenhamn och försett staden med proviant och manskap blev den svenska belägringen en helt annan historia. I stället för ett kort, kvävande grepp om huvudstaden blev det en utdragen kamp som varade i månader. Den danske kungen Frederik III vann tid att stärka försvaret och att söka nya allianser.
Karl X Gustav insåg att belägringen inte längre var ett säkert kort. Sverige hade dessutom andra fronter att bevaka, särskilt i de tyska provinserna. En allt större oro började också sprida sig i Stockholm och hos rikets ledande ämbetsmän, som undrade hur länge man kunde finansiera och genomföra dessa ansträngande fälttåg.
Maktskiftet i Östersjöregionen bromsas
Sjöslaget i Öresund 1658 markerar en vändpunkt i Sveriges försök att helt lägga under sig det danska kungariket. Holländarnas ingripande förhindrade Sverige från att få absolut makt över Öresund, en passage som var av avgörande betydelse för den kommersiella trafiken mellan Västeuropa och de östra delarna av kontinenten.
Hade det svenska greppet blivit obestritt, skulle Sverige kunnat utöva en närmast monopolartad kontroll över tullarna i Öresund. Det hade kunnat skaffa svenska staten enorma intäkter och gett landet en nyckelroll i den europeiska handeln. Sjöslaget förändrade i hög grad den dynamiken. Genom holländsk seger kunde Danmark hålla ut och förbli en motvikt till Sveriges expansion i Norden.
Diplomatiska följder
Nederländerna, som fram till dess haft en mer neutral hållning gentemot Sverige, klev i och med denna intervention tydligt in i motsättningen på dansk sida. Även om länderna inte gick in i ett regelrätt långt krig mot varandra, svalnade relationerna mellan Sverige och Nederländerna avsevärt.
Sverige försökte i senare skeden återbygga en form av allians med Frankrike, vilket under 1600-talet varit en viktig bundsförvant i det europeiska maktspelet. Frankrike hade å sin sida eget intresse av att hindra Nederländerna från att kontrollera alltför stora marknader och sjöfartsleder. I denna labyrint av storpolitiska överväganden blev sjöslaget i Öresund en signal om att Sveriges makt i norra Europa inte var oinskränkt.
Karl X Gustavs fortsatta fälttåg och död
Trots nederlaget till sjöss gav Karl X Gustav inte upp sina planer om att krossa Danmark. Belägringen av Köpenhamn fortsatte, och under vintern 1659 gjordes ytterligare anfallsförsök – samtliga utan framgång. Staden höll stånd tack vare de nya resurserna och det internationella stöd som kommit via havet.
Karl X Gustav avled plötsligt i februari 1660, mitt under dessa turbulenta förhållanden. En del historiker menar att hans död i förtid kan ha förhindrat en fortsatt svensk expansion och därmed snabbat på en fredsslutning. När freden i Köpenhamn undertecknades samma år (1660) blev det tydligt att Sverige tvingades lämna tillbaka delar av de nyligen erövrade områdena, bland annat Bornholm och Trondheims län. Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän förblev dock svenska.
Arvet efter sjöslaget
För Danmark
Från dansk sida betraktas det nederländska ingripandet ofta som en räddningsexpedition som förhindrade Danmarks undergång. Man framhåller att hjälpen var avgörande för att huvudstaden inte skulle falla och att hela landet i praktiken skulle hamna under svensk överhöghet. Utan den succé som den nederländska flottan vann hade Danmark sannolikt tvingats kapitulera.
För Nederländerna
I nederländsk historieskrivning är sjöslaget i Öresund 1658 inte lika berömt som de stora sjöslagen mot England under de engelsk-nederländska krigen. Ändå hade det stor betydelse för handelsekonomin. Genom att stoppa Sveriges blockad försäkrade sig nederländarna om fortsatt frihandel i Östersjön. Det var också en maktdemonstration gentemot övriga Europa att man kunde projektleda en marina så långt hemifrån och ändå vinna.
För Sverige
För Sverige är sjöslaget i Öresund ett exempel på gränsen för den stormaktsställning man nått. Den svenska expansionen var imponerande men vilade till stor del på möjligheten att utnyttja sin här i terrängkrig, samt att fienderna ofta var splittrade. När en tung maritim makt som Nederländerna klev in på den danska sidan, mötte Sverige en fiende med överlägsen sjökompetens och resurser till havs. Det blev en obehaglig påminnelse om att Sverige trots allt var sårbart i sjökrigföring mot stora västeuropeiska makter.
Avslutande reflektion: ett slag som säkrade Danmarks framtid
Sjöslaget i Öresund 1658 är i mångt och mycket en historisk vattendelare. För Danmark och Nederländerna var segern på sätt och vis avgörande: Danmark kunde stå emot Sveriges försök att erövra hela riket, och nederländarna bibehöll sin starka handelsposition i Östersjön. Sverige, å andra sidan, tvingades inse att det inte räckte att besegra danskarna på land – den globala handelspolitiken och andra stormakters intressen kunde omkullkasta även de mest ambitiösa expansionsplaner.
I eftervärldens ögon har Slaget i Öresund inte fått samma uppmärksamhet som landkrigen runt Köpenhamn eller de svåra vintriga fälttågen som Karl X Gustav utförde över isarna. Ändå var det just vid denna sjökonfrontation som Sveriges dominans i Norden mötte ett avgörande hinder. Det är en påminnelse om hur militär makt alltid måste balanseras mot ekonomi, diplomati och allianser – något som gäller då liksom nu.
Referensförteckning
- Isberg, Anders.
Stormakten till sjöss: Svenska flottans uppgång och utmaningar 1611–1721. Atlantis, 2014.
(En akademiskt hållen översikt av flottans utveckling under Sveriges stormaktstid, med särskild tonvikt på 1600-talets viktiga sjöslag.) - Glete, Jan.
War and the State in Early Modern Europe: Spain, the Dutch Republic and Sweden as Fiscal-Military States, 1500–1660. Routledge, 2002.
(Belyser hur ekonomi och militära satsningar samspelade i länder som Sverige och Nederländerna, vilket ger en kontext till slaget i Öresund.) - Roberts, Michael.
Swedish Diplomacy and Baltic Politics 1648–1660. Cambridge University Press, 1979.
(Bok som fördjupar sig i Sveriges storpolitiska spel efter Westfaliska freden, och skildrar relationen till Danmark och andra makter.) - Denmark’s National Archive (Rigsarkivet).
Document Collection: The Dutch Intervention in the Dano-Swedish War of 1658–60.
(Samling av originaldokument, brev och vittnesmål från samtiden, innehåller diplomatiska skrivelser kring det nederländska ingripandet.) - Korteweg, Remmelt (red.).
”Dutch Maritime Power in the 17th Century: Strategy and Key Engagements.” Mariner’s Mirror (Vol. 100, nr. 2, 2014).
(Artikel som bland annat berör de nederländska flottornas expeditioner under 1600-talet, däribland insatsen i Öresund.) - Thiderup, Åke.
Köpenhamn i nöd och lust – historien om en belägrad stad 1658–1659. Universitetsforlaget, 2010.
(Ger ett närgånget perspektiv på situationen inne i Köpenhamn och hur holländsk hjälp förlängde stadens motstånd.)
