Eirik Blodyxa: Från skräckinjagande krigare till historisk skugga

Eirik Blodyxa är ett av de mest laddade namnen i den nordiska vikingahistorien. På ytan verkar han vara sinnebilden av den våldsamma och orädda nordiske krigaren. Han deltog i räder runt de brittiska öarna, tros ha dödat flera av sina bröder och lyckades under korta perioder bli kung både i västra Norge och i Northumbria (där hans arv än idag lockar turister till York). Ändå slutar hans berättelse inte i hjältestatus, utan i något av en tragisk eller till och med komisk marginalfigur i historien. Hur gick det till när Eirik Blodyxa gick från skräckinjagande viking till en av de mindre älskade kungarna i Norge och England? Denna artikel diskuterar hans bakgrund, den ökända relationen till frun Gunnhild och hans slutliga fall från makten.

Bakgrund och uppväxt

Eirik Blodyxa (fornnordiska: Eiríkr blóðøx) var son till Harald Hårfager (Harald Hårfagre), den förste kungen att enligt traditionen enas om ett någorlunda sammanhållet norskt rike under 800-talet. Harald Hårfager hade många söner, och efter hans död uppstod en maktkamp mellan bröderna om vem som skulle dominera den då löst sammansatta norska kungamakten.

Precis som andra stormanssöner i vikingatida Skandinavien deltog Eirik i unga år i plundringståg och långväga resor. Han lär ha härjat i både Västeuropa och Östersjöområdet. Enligt sagatraditionen fick han smeknamnet ”Blodyxa” (blod + yxa) för sitt sätt att lösa konflikter med våld och sitt – ryktena säger – obarmhärtiga sätt att röja fiender ur vägen.

Harald Hårfager hade minst ett dussin söner, varav flera också var intresserade av att bli kungar. Eiriks ställning i syskonskaran var långt ifrån ohotad, och det finns många berättelser i de isländska sagorna om blodiga uppgörelser. En central orsak till Eiriks ökända smeknamn var just hans inblandning i morden på flera av sina bröder – med och utan Gunnhilds hjälp. Källorna pekar ofta ut Eirik och Gunnhild som drivna av en gemensam ambition att säkra makten genom att undanröja alla tänkbara rivaler i den egna familjen.

Hur många bröder Eirik faktiskt dödade är omdebatterat, men de flesta källor nämner åtminstone fyra eller fem. Det är här vi märker ett tydligt mönster: Eirik var inte bara våldsam mot yttre fiender, utan minst lika farlig för sin egen familj. Samtidigt måste man komma ihåg att kunglig succession i vikingatidens Norge sällan var en enkel eller fredlig angelägenhet. Många av Harald Hårfagers söner kämpade om makten, och Eirik var inte ensam om att ta till våld.

Gunnhild – fru, drottning och maktspelare

Eiriks fru Gunnhild är nästan lika ökänd som han själv i sagalitteraturen. Hon beskrivs omväxlande som en ”dansk prinsessa” och som en ”häxa från norra Norge”. De flesta forskare tror idag att hennes ursprung är svårt att fastställa, men att hon sannolikt kom från en inflytelserik familj i Danmark eller möjligen från nordnorska stormän.

En dominerande personlighet

Källorna är ense om en sak: Gunnhild var slug och handlingskraftig. Hon framställs ofta som den som styrde Eirik, antingen via list, magiska knep eller stark personlighet. Många berättelser antyder att Eirik i själva verket var en viljelös figur, lättledd av sin viljestarka maka. Att Gunnhild kan ha haft en så avgörande roll är inte otänkbart, då ett lyckligt eller strategiskt äktenskap ofta spelade en stor roll för allianser och politisk makt under vikingatiden.

Makttörst och intrigspel

Både Eirik och Gunnhild hade en tydlig ambition: att hävda sitt kungliga anspråk på Norge i arvet efter Harald Hårfager. De drog sig inte för att använda våld eller diplomati i lika delar. Dock verkar Gunnhild ha haft bättre förmåga att tänka långsiktigt, medan Eirik mer förefaller ha varit en bra krigare men en mindre framgångsrik politiker. Det finns uppgifter i sagorna om hur Gunnhild såg till att snabbt befästa sin egen ställning när Eirik jagades bort – någonting som tyder på att hon var väl insatt i tidens maktspel.

Kung över västra Norge – men för en kort tid

Eirik Blodyxa lyckades en tid bli erkänd som kung över åtminstone västra Norge, dock utan att få hela landet under sitt styre. Det sena 800-talets och tidiga 900-talets Norge var ingen centraliserad stat, utan en mosaik av hövdingadömen och mindre kungadömen. Eirik behövde stadigt stöd från olika stormän för att behålla makten, och just detta stöd förlorade han när hans bror Håkon (senare kallad Håkon den Gode) dök upp på scenen.

Kampen mot Håkon den Gode

Håkon den Gode hade växt upp i England hos kung Athelstan och hade nära kontakt med det engelska hovet. När han återvände till Norge för att utmana Eiriks ställning möttes han av ett överraskande starkt stöd från norska stormän. Många var missnöjda med Eiriks och Gunnhilds hårdföra styre och de upprepade brödramorden. Eirik insåg att hans chanser att slåss mot den alltmer populäre Håkon var små. I en del källor nämns att Eirik knappt ens vågade möta sin bror i öppen strid, eftersom så få ställde sig på hans sida.

Resultatet blev att Eirik och Gunnhild flydde Norge nästan hals över huvud. En så snabb reträtt utan betydande motstånd var något som sällan hände i vikingatidens maktkamper, där ära och kampvilja annars värdesattes högt. Detta flyktbeteende gav Eirik en bitter stämpel: han framstår i flera sagor som en ”skrythals och slagskämpe” som inte vågade slåss när det verkligen gällde.

Kung av Northumbria och vistelsen i England

Efter flykten från Norge var Eirik tvungen att finna en ny maktbas. Valet föll på norra England, närmare bestämt Northumbria, där vikingar sedan länge hade etablerade bosättningar och periodvis egna kungar. York (Jorvik) var centrum för den skandinaviska närvaron i området. Många norska och danska vikingar upprättade handelskontakter och politiska allianser där, vilket gjorde regionen till ett lockande alternativ för den maktlöse Eirik.

Tillfälligt kungadöme i York

Eirik lyckades bli kung i Northumbria för en kortare period, sannolikt under 930- eller 940-talet. Det är möjligt att lokala stormän hellre ville ha honom som kung än att styras direkt av den växande makten i söder (det vill säga kungariket Wessex, som med tiden blev själva grunden för det enade England). Eirik hade trots allt en viss prestige genom sin bakgrund som kungason och sin koppling till Norge.

Men även i Northumbria var Eirik beroende av allianser och av att hålla lokalbefolkning och stormän på gott humör. Mycket talar för att han inte lyckades särskilt väl. Återigen kan rykten om hans brutalitet, hans konflikter och Gunnhilds inflytande ha underminerat hans legitimitet. Anglosaxiska krönikörer framställer honom ofta i mindre smickrande ordalag.

Fall och död

Eiriks död är omgärdad av osäkerhet, men de flesta källor antyder att han föll i strid eller blev lurad i en fälla av sina fiender kring mitten av 900-talet. Vissa berättelser placerar hans död i ”Stainmore” eller i närheten av York. Hur det än gick till tycks det ha varit ett snabbt slut på ännu ett av Eiriks maktspel.

Bilden av Eirik: Brutal, svag och lättmanipulerad

När man läser de isländska sagorna eller senare historieskrivning om Eirik Blodyxa framstår han ofta som en märklig kombination av våldsamhet och osäkerhet. Han var på alla sätt en kapabel krigare – stark, modig och erfaren – men samtidigt svag i det politiska spelet. Gunnhild sägs ha varit hjärnan bakom många av hans beslut, och enligt flera källor var han ”för lätt påverkad”.

Historisk eller litterär tolkning?

Man bör komma ihåg att mycket av det vi vet om Eirik kommer från sagor och krönikor skrivna långt efter hans död, ofta med en agenda att förklara och legitimera vissa släktlinjer eller maktförhållanden i det medeltida Norge och på Island. Gunnhild blev i dessa berättelser ofta en stereotypisk ”ond drottning” eller en häxa, vilket passade in i en berättartradition där mäktiga kvinnor ofta skildrades som manipulativa.

Samtidigt är bilden av Eirik som en ”feg och osäker tyrann” kanske också en efterhandskonstruktion. Det är möjligt att han hade reella styrkor, men att han helt enkelt förlorade i den tuffa maktkampen mot sin bror Håkon den Gode, som råkade ha bättre allianser och större popularitet.

Eiriks arv: Från York till modern turism

I England, och särskilt i staden York, påminner turistattraktioner om Eiriks tid och om den skandinaviska närvaron i området. Vikingar är en stor del av stadens historiska varumärke, och Eirik Blodyxa dyker upp i turistreklam och guidningar – om än i skuggan av mer framgångsrika figurer som Ragnar Lodbrok och Harald Hårfager.

I Norge har Eiriks minne varit mer negativt färgat, främst på grund av hans rykte som brödramördare och hans misslyckade försök att försvara kungamakten mot Håkon den Gode. Trots (eller tack vare) sitt blodbestänkta namn har han också blivit en färgstark biroll i den norska medeltidslitteraturen.

Varför är Eirik Blodyxa intressant idag?

Eiriks liv ger en nyanserad bild av vikingatiden. Han visar hur våldsam och oförlåtande maktkampen kunde vara, även inom samma familj, och hur svårt det var att etablera en stabil kungamakt i Norge på 900-talet. Men han belyser också hur viktiga allianser, diplomati och folkligt stöd var för att behålla makten. Att endast vara ”stark och modig” på slagfältet räckte inte när det gällde att regera över ett splittrat rike.

Dessutom är Eiriks historia en bra påminnelse om att vikingatiden inte bara är berättelser om framgångsrika härförare och hjältar. Här finns också dem som trots namn och skräckinjagande rykte förblev relativt misslyckade ledare. Hans öde belyser spänningen mellan den klassiska bilden av en krigarikon och de mer nyanserade verkligheter som historiker och arkeologer gradvis upptäcker.

Avslutning: Ett namn större än bedriften

När man tänker på vikingatiden är det lätt att fastna för de mest spektakulära personligheterna: Ragnar Lodbrok, Harald Hårfager och Rollo av Normandie, för att nämna några. Eirik Blodyxa sticker ut just för att han verkar ha haft alla ingredienser för att bli en stor vikingakung – blodtörstig, orädd och med kunglig börd – men ändå slutade i historiens utkant. Hans misslyckande visar hur sårbar den tidens makt var: enstaka misstag, felbedömningar eller bristande folkligt stöd kunde störta även den mest fruktade krigaren.

Ur ett modernt perspektiv fungerar Eirik som en påminnelse om att vikingatidens historia är full av individer med skiftande öden, och att även en ”blodig” kung kan hamna på sidlinjen när bröder och rivaler visade sig mer lämpade att leda ett växande, komplext rike.

Referenser

1. Fagrskinna. Redigerad av Bjarni Einarsson. Reykjavik: Hið íslenzka fornritafélag, 1984.
   (En av de viktigaste källorna till Norges tidiga kungahistoria, innehåller berättelser om Eirik och hans rivalitet med Håkon den Gode.)
2. Heimskringla av Snorre Sturlasson. Översatt av Karl G. Johansson & Mats Malm. Stockholm: Svenska Akademien, 1997.
   (Samling av kungasagor där Eirik Blodyxa figurerar, med fokus på hans släktband till Harald Hårfager och relationen till Gunnhild.)
3. The Anglo-Saxon Chronicle. Översättningar och utgåvor varierar.
   (Ger inblick i den samtida engelska synen på Eiriks korta regentperiod i Northumbria och hans roll i maktspelet mot Wessex.)
4. Sawyer, Peter (red.). The Oxford Illustrated History of the Vikings. Oxford University Press, 2001.
   (En bred översikt av vikingarnas värld, med flera kapitel som diskuterar de norska kungarnas försök att styra över både Norge och delar av England.)
5. Forte, Angelo, Oram, Richard & Pedersen, Frederik. Viking Empires. Cambridge University Press, 2005.
   (Analyserar hur vikingarna byggde upp kortlivade ”imperier” runt Nordsjön. Tar upp Northumbrias roll och kungarna som försökte styra över området.)
6. Lindow, John. Norse Mythology: A Guide to the Gods, Heroes, Rituals, and Beliefs. Oxford University Press, 2001.
   (Belyser hur myt och historia ofta vävs samman i källorna. Även om Eirik inte är en mytisk gestalt i egentlig mening, berörs sagornas påverkan på hans eftermäle.)

Tillsammans ger dessa källor en bred bild av Eirik Blodyxas plats i historien, hans tidsperiod och hur hans rykte formades i eftervärldens ögon.