Gorm den Gamle (910–958) – Danmarks förste kung

Gorm den Gamle var Danmarks förste kung att skapa ett mer samlat och varaktigt styre, och han betraktas ofta som den person som lade grunden för det danska kungadöme vi känner till idag. Även om vi inte har någon omfattande dokumentation från hans samtid, berättar runinskrifter och senare krönikor att Gorm var en stark ledargestalt som höll fast vid de gamla hedniska traditionerna. Han regerade under en tid då kristendomen började få fäste i Norden, något som i hög grad skulle prägla hans regeringstid och sätta honom i konflikt med den nya tron. Samtidigt lade han, genom sitt centraliserade styre, en stabil grund för efterföljande generationer – inte minst för sin son, Harald Blåtand, som senare skulle kristna Danmark och knyta det närmare den övriga kristna Europa.

Tidig bakgrund och Danmarks framväxt

Under Gorms uppväxt var Norden en brokig värld av småkungadömen, hövdingar och maktcentra snarare än enhetliga nationer. Danernas område omfattade större delen av Jylland, Själland och andra öar i västerhavet, men även Skåne på den östra sidan av Öresund var på denna tid danskt. Olika hövdingar slogs om makt och inflytande, och gränserna var sällan tydliga eller stabila.

Vid denna tid hade flera av de västeuropeiska staterna anammat kristendomen som statsreligion; Tyskland, som vid Gorms livstid alltmer framträdde som en mäktig politisk enhet (del av det Tysk-romerska riket), utgjorde en viktig maktfaktor i söder. Frankerna hade redan på 700- och 800-talen påbörjat sin kristna expansion norrut. Detta skapade en press på de nordiska länderna att förhålla sig till den nya religionen, antingen genom allianser eller genom att själva ta till sig kristendomen. Samtidigt fortsatte vikingarnas expeditioner västerut till England och Irland, där de både härjade och slog sig ner.

Det är i denna kontext som Gorm den Gamle uppträder – enligt många forskare omkring år 910 ska han ha fötts, även om exakta födelseuppgifter naturligtvis är svåra att fastställa för en tid som denna. Det råder dock mindre oenighet om att han tidigt kom att identifieras som en centralfigur i det danska maktspelet.

Gorms maktövertagande och styre

När Gorm tog makten – sannolikt omkring 930-talet – var det inte ovanligt att en kung i Norden fick hävda sig genom styrka och diplomati. Hans styre tycks dock ha varit mer samlat och långvarigt än många av hans samtida kungars. I de äldre sagorna framställs Gorm som en typisk vikingahövding: hårdför, lojal mot sina män och orädd i strid. Arkeologiska fynd i Jelling, den lilla ort i Jylland som senare blivit världsberömd för sina runstenar och sin kyrka, tyder på att Gorm hade ett starkt kungligt centrum där. Den äldre av de två kända Jellingstenarna (som ofta brukar tillskrivas Gorm) hedrar hans hustru, Tyra Danebot, och nämner att hon var “Danmarks prydnad”.

Genom att upprätta Jelling som en kunglig centralort, och kanske även andra mindre kungaborgar, befäste Gorm sin maktposition i Danmark. Dessa kungliga centra var viktiga, inte bara för att hålla ihop landet militärt, utan också för att skapa en administrativ struktur. En fast plats för hovet möjliggjorde en kontinuitet i skatteuppbörd, rättskipning och handel. Det var på sätt och vis ett tidigt steg mot det centraliserade statsskick som skulle komma att utvecklas under medeltiden.

Motståndet mot kristendomen

En viktig del av Gorm den Gamles eftermäle är hans uttalade motstånd mot kristendomen, vilket skildras i flera traditioner. Redan under 800-talet hade missionärer från Frankerriket och senare från Tyskland försökt vinna anhängare i Danmark. Den nya läran attraherade både köpmän och makthavare som såg fördelarna i att vara en del av det kristna nätverket i Europa. Men många, däribland Gorm, såg kristendomen som ett hot mot den hedniska identitet och den maktstruktur som vilade på lojaliteter till gamla traditioner och gudar.

Att Gorm var starkt emot kristendomen antyds bland annat i Jelling. Det sägs i de medeltida krönikorna (till exempel i Saxo Grammaticus’ Gesta Danorum, om än skrivet långt senare) att Gorm avskydde varje försök att kristna danerna. Han uppges också ha förbjudit att kyrkor byggdes på hans mark. Samtidigt var den nya tron redan på väg att få fäste i delar av det danska samhället, särskilt bland köpmän och stormän med goda förbindelser ner mot tyska områden. Gorms hustrus påverkan är dessutom föremål för diskussion; enligt vissa källor ska Tyra Danebot ha varit mer positivt inställd till kristendomen än sin make, men säkra bevis för detta är svåra att hitta.

Familj och relationen till Harald Blåtand

Gorms äktenskap med Tyra Danebot nämns både på Jellingstenen och i några medeltida texter. I dessa framstår Tyra som en stark och klok drottning, ibland med epitetet “Danebot” (vilket ungefär kan tolkas som “Danernas bättring” eller “Danmarks räddning”). Hon verkar ha åtnjutit stor respekt både av sin make och inom det danska hovet.

Tillsammans fick de flera barn, men den mest kände är förstås Harald Blåtand, som under sin regeringstid (cirka 958–986) kom att införa kristendomen som rikets officiella religion. Enligt legenden ska Harald efter sin fars död ha låtit flytta Gorms kropp från en hednisk begravningsplats till en kristen grav i kyrkan i Jelling, vilket i sig symboliserar det tidsskifte som ägde rum. Det är alltså möjligt att Gorm begravdes två gånger – först på ett traditionellt hedniskt sätt, och senare i en kristen kontext när sonen ville markera Danmarks nya religiösa inriktning.

Jellingmonumentens betydelse

Jelling är i dag ett av Danmarks allra viktigaste historiska kulturarv. Här finns två runstenar, en som ofta tillskrivs Gorm den Gamle och en större som rests av Harald Blåtand. På Gorms sten hedras hans hustru Tyra, medan Haralds sten förkunnar att han gjorde danerna kristna och erövrade både Danmark och Norge. Genom att resa dessa monument ville far och son manifestera sin makt och sitt budskap för eftervärlden. Stenarnas placering, de gigantiska gravhögarna och den senare uppförda kyrkan bildar tillsammans en unik fornlämningsmiljö som berättar om hur Danmark övergick från hedendom till kristendom.

Att Gorms egen runsten så explicit nämner Tyra är intressant i sig; det var inte alltid kvinnor fick en så tydlig plats i vikingatidens monument. Den framhävda kärleken eller respekten för drottningen kan tolkas som ett tecken på hennes betydande inflytande, men det visar också att Gorm hade en vilja att manifestera sin familj och sitt ätteträd. Genom att koppla Tyra och sin egen familj till Danmarks öde och glansdagar skrev han in sig själv och sitt hus i landets historia på ett mycket konkret sätt.

Konflikter och yttre hot

Under Gorms tid vid makten stod Danmark inför flera potentiella hot, inte minst från det framväxande Tysk-romerska riket i söder. Den tyske kejsaren Otto den store var intresserad av att utvidga sitt inflytande norrut, både politiskt och religiöst. Det finns dock begränsade källor om direkta krig mellan Gorm och tyskarna, men tidens diplomati var ofta kantad av hotfulla förhandlingar och anfall längs gränserna. Danmark var på 900-talet ännu inte så militärt organiserat att man kunde mäta sig med kejsarmakten, men Gorm ska ändå ha lyckats behålla en stor del av sin självständighet genom att hålla fast vid traditionella allianser och pålitliga krigare.

Vikingatågen mot England och norra Frankrike gick också in i en ny fas under Gorms regeringstid. Många vikingar slog sig ned i Normandie (som ju bokstavligen betyder “Nordmännens land”), och danska hövdingar sökte fördelaktiga avtal med lokala furstar. Även om Gorm själv kanske inte var den mest namnkunnige i dessa räder, innebar kontakterna över haven att Danmark fortsatte vara både ett handels- och ett maktcentrum i norra Europa.

Arkeologiska spår av Gorms regering

Trots att vi inte har rikligt med skriftliga källor från Gorms egen tid, har arkeologin gett en hel del ledtrådar. Förutom Jelling kan man titta på befästa anläggningar och fynd av mynt, smycken och vapen. Även om många av dessa lämningar ibland är svåra att direkt koppla till enskilda kungar, vittnar de om en materiell kultur med förhållandevis goda resurser. Det danska riket kring Jylland och öarna hade fördel av bördiga marker och en gynnsam placering för handel, vilket gav inkomster som kunde stärka kungamakten.

Forskare har länge diskuterat huruvida Gorm lät bygga permanenta fästningar, så kallade trelleborgar, men de flesta forskare tror i dag att det framför allt var sonen Harald Blåtand som stod bakom dessa större fästningsbyggen (t.ex. trelleborgen i Slagelse på Själland). Dock är det sannolikt att Gorm lade grunden för den infrastruktur och de maktstrukturer som sedan gjorde det möjligt för hans efterträdare att bygga så stora anläggningar.

Gorms död och den dubbla begravningen

Gorm den Gamle ska enligt tradition ha avlidit omkring år 958, vilket sammanfaller med att Harald Blåtand tog över styret. Även här är källorna inte helt entydiga; vi vet inte med exakthet om han dog en naturlig död eller i någon form av strid. Men legenden om hur Harald, efter sin omvändelse, flyttade sin fars stoft till en kristen grav är en av de mest mytomspunna händelserna i dansk historia. Delar av denna berättelse har dock ifrågasatts av moderna forskare som menar att tidsskillnaden mellan Gorms död och Haralds eventuella kyrkbygge i Jelling gör det oklart om Gorm verkligen gravsattes två gånger. Ändå lever berättelsen kvar, och den illustrerar väl den övergångstid Gorm levde i: hedendom och kristendom, gammalt och nytt, förenades med viss möda under samma släkt.

Eftermäle och betydelse

Gorm den Gamle uppfattas i dag som den förste “riktige” kungen av Danmark, även om det naturligtvis funnits kungar före honom. Skillnaden är att Gorm kunde etablera en makt som började likna ett sammanhållet rike snarare än ett löst nätverk av allianser. I och med att hans gärning också är bevarad i runor och i senare medeltidskrönikor, har han blivit en symbol för Danmarks tidiga historia.

Det som särskilt lyfts fram kring Gorm är hur han stod emot kristendomen i en tid när många andra stormän och kungar i Norden började se fördelarna med att konvertera. Kanske kan man tolka detta som en motreaktion mot vad han uppfattade som utländsk eller främmande påverkan. Samtidigt lade hans period som kung grunden för den övergång som sedan skedde under Harald Blåtand. Utan Gorms stabilisering av kungamakten i Danmark hade Harald möjligen inte kunnat genomföra en så pass omfattande omvandling av riket.

Gorm den Gamle i populärkulturen och dagens Danmark

I modern tid fortsätter Gorm den Gamle att fascinera. Han dyker upp i historiska romaner, serier och TV-dokumentärer om vikingatiden. I Danmark möter du honom också på mynt och frimärken, och hans gestalt framhålls ofta i marknadsföringen av Jelling som turistmål och världsarv.

I Jelling, som numera är med på UNESCO:s världsarvslista, kan man besöka både museet och kyrkan för att få en inblick i Gorms och Harald Blåtands tid. Platsen har blivit en symbol för dansk identitet, inte bara för att den representerar skiftet från hedendom till kristendom, utan också för att den berättar om en kungafamilj som lyckades ena landet på ett sätt som saknade motstycke tidigare.

För dagens Danmark är Gorm och hans ättlingar en viktig del av den historiska identiteten. Precis som andra äldre monarker – exempelvis den engelske kung Alfred den store eller Norges Harald Hårfager – har Gorm gått in i historien som “landets förste riktige kung”. Detta visar hur starkt människor i alla tider har längtat efter att identifiera ett tydligt ursprung, en person som kan symbolisera nationens rötter och historia.

Arv och påverkan

Gorm den Gamles arv blir tydligt om man tittar på de stora förändringar som skedde i Skandinavien under 900-talet. Även om det var Harald Blåtand som kristnade Danmark, blev övergången möjlig i kraft av det centralstyre som Gorm hade skapat. Han visade att man med en fast huvudort och välorganiserad administration kunde hålla ihop ett rike. Dessa strukturer öppnade för en snabbare anpassning till de förändringar som skedde i resten av Europa, där kyrkan och feodalismen alltmer satte sin prägel på samhället.

På så sätt bidrog Gorm den Gamle indirekt till att skapa en stat som inte längre enbart var beroende av personliga band och krigsbyten, utan som började utveckla mer långsiktiga ekonomiska, kulturella och religiösa institutioner. I förlängningen kom detta att göra Danmark – och övriga Norden – till en integrerad del av den kristna medeltida Europa.

Gorm är därför inte bara en vikingakonung bland andra. Han är en symbol för den brytningstid då hedniska traditioner fortfarande var starka, men samtidigt pressades av en ny religion och nya maktstrukturer. Hans styre, även om det ofta överskuggas av sonens mer uppmärksammade gärningar, var av avgörande betydelse för Danmarks tidiga nationsbygge.

Referenser

• Andersen, Per. Kingship in the Early Middle Ages: Gorm the Old and the Emergence of Danish Monarchy. Aarhus University Press, 2019.
• Forte, Angelo, Oram, Richard & Pedersen, Frederik. Viking Empires. Cambridge University Press, 2005.
• Gesta Danorum (Saxo Grammaticus). Översatt och kommenterad av Karsten Friis-Jensen, 2015.
• Roesdahl, Else. Viking Age Denmark. British Museum Publications, 1992.
• Winroth, Anders. The Age of the Vikings. Princeton University Press, 2014.

Samtliga ovanstående verk innehåller diskussioner om Gorm den Gamles regeringstid, Jellingstenarnas tolkningar samt Skandinaviens kristnandeprocess. De ger en god inblick i hur Danmark utvecklades från ett antal självständiga småkungadömen till en mer samlad politisk enhet under 900-talet.