Sköldmö: Myt och verklighet i vikingarnas värld

En sköldmö (på fornnordiska eventuellt “skjaldmær”) var enligt flera nordiska sagor och myter en kvinnlig krigare i vikingatidens samhällen. Berättelser om dessa stridbara kvinnor är både fascinerande och omstridda. Vissa menar att sköldmön är en legend, ett uttryck för nordiskt hjältemod, medan andra hävdar att det kan ha funnits verkliga historiska exempel på kvinnor som deltog i strid under vikingatiden (cirka 800–1050 e.Kr.). Myten om sköldmön har i vilket fall etsat sig fast i populärkulturen och speglar en bredare diskussion om kvinnors roll i det fornnordiska samhället. I dag är “sköldmö” ett ord som fångar både fantasin hos historieälskare och forskarnas uppmärksamhet. Men hur mycket är myt, och hur mycket är verklighet?

Bakgrund: Vikingarnas värld

För att förstå vad en sköldmö kan ha varit behöver vi först se på vikingarnas värld. Under 800–1050 e.Kr. expanderade folk från Skandinavien (dagens Norge, Sverige och Danmark) över stora områden i Europa. De bedrev handel, plundring och bosättning i en rad länder. Detta var en epok med skeppsexpeditioner på Atlanten, floderna i östra Europa och ända bort till Kaspiska havet. Vikingatiden präglades av komplexa samhällsstrukturer, där familj, släkt och heder var av största vikt.

I denna skandinaviska kontext uppstod sagor och legender om kvinnliga krigare. Särskilt i de isländska fornaldarsagorna och vissa hjältesagor beskrivs kvinnor med både militär skicklighet och mod, vilka kallas för sköldmör. Dessa berättelser tecknar en bild av en kvinna som, trots samhällets överlag patriarkala struktur, inte bara kan deltaga i strid, utan också leda män i kamp och försvara sin egen och familjens heder.

Sköldmör i sagorna

Flera isländska sagor och Saxo Grammaticus’ Gesta Danorum (från 1100- eller 1200-talet) skildrar fenomenet sköldmö. Saxo Grammaticus berättar bland annat om den legendariska Lagertha, som enligt honom var en dansk sköldmö och en av Ragnar Lodbroks hustrur. I denna berättelse beskrivs hon som en modig och kapabel krigare som bistår Ragnar i en rad strider.

Även Hervarar saga och Völsungasaga innehåller skildringar av tappra kvinnliga hjältar, ibland refererade till som krigare. Källorna är dock inte helt entydiga, och ofta är det just sagostoffets överdrifter eller poetiska språk som gör att forskare förblir osäkra på vad som är historiskt och vad som är rent litterärt.

Vad skiljer då en sköldmö från andra kvinnor i sagorna?

1. Vapen och strid: Sköldmön beskrivs nästan alltid med vapen i hand – ofta svärd eller spjut – och hon står sida vid sida med manliga krigare i strid.
2. Egen vilja: Hon väljer ofta själv att ta till vapen. Besluten om att uppträda som krigare är förknippade med hederskultur och släktens fortbestånd.
3. Ledarskap: I flera berättelser, särskilt i de fornnordiska sagorna, framstår sköldmön inte bara som en krigare utan som en ledare. Hon kan leda en grupp manliga kämpar i slag, vilket signalerar respekt från omgivningen.

Historisk debatt: Fanns det riktiga sköldmör?

Frågan om riktiga kvinnliga krigare fanns i Skandinavien under vikingatiden är föremål för långvarig debatt. Traditionellt har många historiker och arkeologer varit skeptiska till tanken att kvinnorna verkligen deltog i strid i någon större omfattning. Detta har bland annat berott på:

1. Källbrist: De skriftliga källor vi har om vikingarna är ofta nedtecknade långt efter själva händelserna och bär med sig en stor del av mytologi och diktning.
2. Begravningsfynd: Gravfynd är en viktig källa till kunskap om vikingatiden. De flesta krigargravar med vapen som hittats har länge tolkats som mansgravar.

En intressant vändning i debatten kom dock när forskare började använda sig av DNA-analys på gamla skelettfynd. Ett av de mer kända exemplen är en krigargrav i Birka, Sverige, där en individ begravts med ett fullständigt krigsutrustningsset och två hästar. Gravens innehåll tolkades ursprungligen som en mansgrav, men modern osteologisk och genetisk analys antyder att skelettet tillhört en biologisk kvinna.

Vad betyder detta fynd i Birka?

• Forskare menar att det visar att vissa kvinnor kunde ha haft en militär eller åtminstone en krigarnära roll i samhället.
• Det är dock bara ett fynd, och man ska vara försiktig med att generalisera. Gravens innehåll kan ha rituell eller symbolisk karaktär, och det går inte att veta exakt hur ofta denna situation uppstod.
• Samtidigt öppnar fyndet upp för tolkningar där man måste omvärdera hur man tidigare har bedömt kön och social status i vikingagravar.

Arkeologer som Neil Price och Judith Jesch betonar att bilden av kvinnornas roll i vikingarnas värld kan vara mer nyanserad än den stereotypa uppdelningen i manliga krigare och kvinnliga husfruar. Det är fullt möjligt att vissa kvinnor – av egen vilja eller av nödvändighet – deltog i väpnade konflikter.

Myt och verklighet

Ska vi tro på sagornas berättelser om Lagertha och andra sköldmör rakt av? Kanske inte helt. Fornnordiska berättelser är ofta episka, romantiserade och drar gärna åt det övernaturliga. Men myterna avslöjar ofta underliggande värderingar. Att sagorna om sköldmör över huvud taget existerar pekar på att samtiden ansåg det möjligt eller åtminstone föreställningsbart att kvinnor kunde uppträda som krigare.

Det är också viktigt att notera att kulturen kring krigföring och hederskultur kunde skilja sig mellan olika geografiska områden och tidsperioder i Skandinavien. En sköldmö i en saga från 1100-talet behöver inte nödvändigtvis spegla förhållanden i 800-talets Norge – texterna kan ha skrivits ned långt efter att de påstådda händelserna utspelade sig, ibland i en helt annan kulturell kontext.

Arkeologiska perspektiv

Arkeologin försöker ge en mer konkret bild av kvinnors ställning under vikingatiden. Förutom Birka-fallet finns andra fynd av kvinnogravar med vapen, men dessa är ytterst få i jämförelse med manliga krigargravar. Det kan bero på att kvinnliga krigare var sällsynta, eller att arkeologin ännu inte alltid lyckats identifiera alla möjliga exempel.

Hur tolkar man gravfynden?

• Symboliska föremål: Vapen kan ha placerats i en grav som symbolik. Det behöver inte betyda att den döde brukade dessa vapen i strid.
• Familje- eller släktstatus: Rikare kvinnor kunde ha föremål som demonstrerade familjens status, oavsett om de själva hade varit krigare.
• Hantverksrelaterade redskap: Ibland förväxlas föremål tolkade som vapen med verktyg för hantverk eller hushållsuppgifter, eller tvärtom.

Men arkeologin är ett område i ständig utveckling. Nya metoder och ny teknik kan överraska och tvinga oss att omvärdera gamla tolkningar. Birka-exemplet påminner oss om vikten av att granska gamla fynd med nya ögon.

Sköldmö i populärkulturen

Under de senaste åren har sköldmön fått ett rejält uppsving i populärkulturen, inte minst tack vare tv-serier som Vikings där karaktären Lagertha blivit en publikfavorit. Sköldmön symboliserar ofta kvinnlig styrka och självständighet i modern populärkultur.

• Film och tv: Det visuella berättandet älskar starka kvinnliga krigare, och sköldmön erbjuder en perfekt kombination av exotisk vikingamyt och episka slag.
• Cosplay och reenactment: I historiskt inspirerade rollspel, festivaler och reenactments ses ofta både män och kvinnor i vikingatida kläder och utrustning. En och annan sköldmö dyker nästan alltid upp.
• Feministisk ikon: För vissa representerar sköldmön ett slags urkraft och feministisk symbol, beviset på att kvinnor inte alltid levt i total underordning.

Trots att populärkulturella skildringar ofta kan överdriva och romantisera historia bidrar de till att öka intresset för vikingatiden och för den forskning som sker kring ämnet.

Sköldmör i ett bredare jämförande perspektiv

Om man lyfter blicken från Norden hittar man också exempel på kvinnliga krigare i andra delar av världen. Ett berömt exempel är de sarmatiska eller skythiska kvinnorna på stäpperna i dagens Ukraina och södra Ryssland, vilka ibland lyfts fram som möjliga verkliga förebilder för den grekiska mytens amasoner. Detta visar att konceptet “kvinnor i strid” inte är unikt för norra Europa.

I ett större historiskt perspektiv är det dock ovanligt med kvinnliga krigare. De flesta samhällen har i första hand förlitat sig på manliga soldater, vilket kan ha berott på kultur, biologi eller rena praktiska omständigheter. Men “ovanligt” betyder inte “obefintligt.” Exempel på enstaka eller grupper av kvinnliga krigare återfinns i många kulturer, från Dahomey-amasonerna i Västafrika till de redan nämnda skythiska kvinnorna på den eurasiska stäppen. Sköldmön blir därmed en nordisk variant av ett vidare fenomen.

Varför är idén om sköldmön så lockande?

Det finns flera skäl till att idén om en sköldmö är så starkt tilltalande för både forskare, populärkultur och allmänheten:

1. Bryter mot förväntningar: Att föreställa sig en kvinnlig vikingakrigare går på tvärs mot den vanliga bilden av kvinnlig underordning genom historien.
2. Symbol för styrka: Sköldmön fungerar ofta som en inspirerande gestalt och en symbol för kvinnlig empowerment.
3. Myternas kraft: Myter och legender har alltid lockat oss. De ger oss dramatiska berättelser och starka gestalter att se upp till eller fascineras av.

Därför kommer sannolikt debatten kring sköldmör – och frågan om deras verkliga existens – att fortsätta både i och utanför akademiska kretsar.

Arv och påverkan

Sköldmöns arv lever kvar i hur vi diskuterar både vikingar och kvinnors rättigheter och roller i historien. Hon är en påminnelse om att historien inte alltid är svartvit eller enkel att tolka. Nya arkeologiska rön kan tvinga fram en omskrivning av den rådande berättelsen, vilket gjort Birka-fyndet så omtalat.

Idag är många historiker ense om att det fanns betydligt fler nyanser i vikingatidens samhälle än man tidigare antagit. Kvinnor kunde inneha makt och inflytande, inte bara som husfruar och mödrar, utan ibland även som ledare, utforskare – och möjligen krigare. Hur vanligt detta var är fortfarande oklart, men existensen av åtminstone ett fåtal historiskt belagda undantag gör att legenden om sköldmön inte bara kan avfärdas som ren fantasi.

Vad kan vi ta med oss?

• Sköldmöns berättelse visar att kvinnors roller i det förflutna ofta varit mer komplexa än vad äldre historieskrivning gett intryck av.
• De väcker också frågor om hur vi tolkar fynd, läser källor och hur förutfattade meningar kan färga våra slutsatser.
• Slutligen utgör de en länk mellan dåtid och nutid, där deras gestalt fortfarande fängslar oss genom filmer, böcker, tv-serier och historiska rekonstruktioner.

Bibliografi/Referenser

• Saxo Grammaticus. Gesta Danorum. Översättning och urval i olika utgåvor; originalet skrevs på 1100- eller 1200-talet.
• Jesch, Judith. Women in the Viking Age. Boydell Press, 1991.
• Price, Neil. The Viking Way: Magic and Mind in Late Iron Age Scandinavia. Oxbow Books, 2019.
• Jochens, Jenny. Old Norse Images of Women. University of Pennsylvania Press, 1996.
• Winroth, Anders. The Age of the Vikings. Princeton University Press, 2014.