När Röda armén rullade in i Östeuropa under de sista krigsåren 1944–1945, trodde många att de blev befriade från nazismens grepp. Men befrielsen visade sig snabbt vara början på något annat – ett nytt system, lika ofritt som det förra, med nya ledare men samma rädsla. Inom några få år hade nästan hela Östeuropa hamnat bakom vad Winston Churchill kallade för ”järnridån”, kontrollerat av kommunistpartier med lojalitet till Moskva.
Den här artikeln berättar hur det gick till. Hur blev Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien och Östtyskland kommunistiska? Vem låg bakom utvecklingen? Och hur upplevdes det av människorna som bodde där?
Innehållsförteckning
Bakgrunden: Sovjets krigsframgångar och stormaktspolitik
När Nazityskland kapitulerade i maj 1945 hade Röda armén redan kontroll över stora delar av Östeuropa. Från Baltikum till Balkan fanns sovjetiska trupper på plats. Det här var inte bara en följd av krigsstrategi – det var politik. Stalin ville skapa en ”säkerhetszon” mot framtida invasioner, och det innebar kontroll över grannländerna.
Men det handlade inte bara om säkerhet. Kommunismen sågs också som ett ideologiskt projekt. Stalin ansåg att kapitalismen ofrånkomligen ledde till krig, och att ett kommunistiskt Östeuropa inte bara skulle skydda Sovjet – det skulle också sprida revolutionen vidare.
Steg för steg: Så tog kommunisterna makten
Att kommunismen bredde ut sig i Östeuropa var inte en öppen och folklig process. Det skedde stegvis – ofta med två ansikten: samarbete utåt, maktövertagande inåt. Vi kan dela in processen i tre faser:
1. Koalitionsregeringar (1944–1946)
Efter kriget tillsattes ofta provisoriska regeringar där kommunister deltog tillsammans med andra partier. De kommunistiska partierna framställde sig som försvarare av freden och rekonstruktionen, och vann stöd från vissa grupper, särskilt bland arbetare.
Men i verkligheten låg makten hos kommunisterna – och bakom dem, Sovjet. Hemliga poliser, militär närvaro och hot om våld gjorde det svårt för andra partier att agera fritt. I till exempel Rumänien och Bulgarien användes våld och manipulation för att marginalisera icke-kommunistiska rörelser redan från början.
2. ”Salamitaktiken” (1946–1948)
Det ungerska kommunistpartiets ledare Mátyás Rákosi beskrev sin metod som att ”skiva upp motståndet som en salami – skiva för skiva”. Det innebar att stegvis eliminera politiska rivaler: först högerextrema, sedan konservativa, därefter socialdemokrater – till slut fanns bara kommunisterna kvar.
I Polen, där Hemarmén (Armia Krajowa) hade kämpat mot nazisterna, fängslades eller avrättades många veteraner. I Tjeckoslovakien förbjöds alla partier som motsatte sig kommunistisk politik. Valen som hölls var ofta riggade eller präglade av hot.
3. Total kontroll (senast 1949)
När 1950-talet började hade samtliga östeuropeiska länder (förutom Jugoslavien, som vi återkommer till) blivit folkrepubliker, med kommunistiska enpartistater. Alla privata företag hade förstatligats, kyrkan förlorade sin makt, och utbildning, press och kultur ställdes under statlig kontroll.
Politiken likriktades efter sovjetisk modell: femårsplaner, kollektivisering av jordbruket och ett säkerhetssystem byggt på angiveri och övervakning.
Vad hände i de olika länderna?
Polen
Redan innan kriget var slut hade Sovjet skapat en provisorisk kommunistvänlig regering i Lublin. Den legitima exilregeringen i London ignorerades. I det riggade valet 1947 vann kommunisterna stort, men valobservatörer rapporterade om våld och manipulation. Hemarméns ledare dömdes i Moskva i en uppmärksammad rättegång 1945 – ett tydligt budskap om vem som bestämde.
Ungern
I det fria valet 1945 fick kommunisterna bara 17 procent – men genom salamitaktiken lyckades de ändå ta över. 1949 blev landet officiellt en folkrepublik. Tusentals oppositionella fängslades, ofta anklagade för att vara ”fascister” eller ”imperialistagenter”.
Tjeckoslovakien
Landet var det mest industrialiserade i regionen och hade starka demokratiska traditioner. Kommunisterna var länge relativt populära. Men 1948 genomförde de en statskupp efter att borgerliga ministrar avgått i protest. President Edvard Beneš tvingades godkänna en ny kommunistisk regering. Strax därefter dog utrikesminister Jan Masaryk – officiellt självmord, men många tror att han mördades.
Bulgarien och Rumänien
Båda länderna fick kommunistiska regeringar snabbt efter kriget. Monarkin avskaffades, och kungarna gick i exil. De gamla eliterna förlorade makten över en natt.
Östtyskland (DDR)
När Tyskland delades efter kriget hamnade östra delen i sovjetisk zon. Kommunistpartiet (SED) skapades genom tvångsförening av kommunister och socialdemokrater. 1949 utropades DDR – en egen stat, helt beroende av Moskva.
Men Jugoslavien då?
Ett undantag fanns: Jugoslavien, som under andra världskriget hade befriats av kommunistpartisaner ledda av Josip Broz Tito – utan hjälp av Röda armén. Tito vägrade underordna sig Stalin helt, vilket ledde till en brytning 1948. Jugoslavien blev därmed det enda kommunistlandet i Europa som inte styrdes från Moskva. Det blev början på den så kallade ”Titoismen” – en mer självständig väg till socialism.
Hur reagerade västvärlden?
USA och Storbritannien protesterade – men gjorde i praktiken mycket lite. Efter andra världskriget var de trötta på krig och fokuserade på att bygga upp sina egna ekonomier. Samtidigt startade det kalla kriget: rivaliteten mellan öst och väst växte snabbt. Med Marshallhjälpen och Nato började väst säkra sin egen sfär – men Östeuropa lämnades åt Sovjet.
Vad innebar det för människorna?
För många innebar det nya systemet en enorm besvikelse. Drömmen om demokrati efter nazismens fall krossades. Kyrkan tystades, privat egendom konfiskerades, och fri press ersattes av propaganda. Den politiska polisen – ofta kallad Stasi, ÁVH eller Securitate beroende på land – övervakade medborgarna in i minsta detalj.
Men vissa såg också hopp: utbildning blev tillgänglig för fler, kvinnor fick nya möjligheter, och industrialiseringen sköt fart. I början fanns det människor som trodde på systemet – men kritiken växte snabbt i takt med förtrycket.
Arvet: Spår som dröjde kvar
När Berlinmuren föll 1989 – och de kommunistiska regimerna kollapsade som dominobrickor – hade mer än fyrtio år gått sedan Östeuropa först hamnat under kommunistiskt styre.
Arvet lever än:
- I Polen pågår fortfarande debatter om kommunisttidens medlöpare.
- I Ungern och Bulgarien är rättsväsendet och medierna fortfarande präglade av gamla strukturer.
- I Östtyskland är skillnaderna i levnadsstandard mot västra Tyskland en känslig fråga än i dag.
Historien om hur Östeuropa blev kommunistiskt handlar inte bara om politik och stormakter. Det är också en berättelse om drömmar som dog, röster som tystades – och om människor som tvingades anpassa sig till en ny verklighet.
Bibliografi
- Applebaum, Anne. Iron Curtain: The Crushing of Eastern Europe 1944–1956. Penguin Books, 2013.
- Judt, Tony. Postwar: A History of Europe Since 1945. Penguin Press, 2005.
- Stöver, Bernd. Der Kalte Krieg. C.H. Beck, 2007.
- Rothschild, Joseph. East Central Europe Between the Two World Wars. University of Washington Press, 1974.
- Gati, Charles. Failed Illusions: Moscow, Washington, Budapest, and the 1956 Hungarian Revolt. Stanford University Press, 2006.
