Han föddes i ett imperium, styrde en revolution och dog som en gudalik figur i Sovjetunionen. Hans namn blev synonymt med terror, propaganda och absolut makt. Men också med industrialisering, seger över Hitler – och en avgörande roll i att forma världen efter andra världskriget. Josef Stalin (1878–1953) är en av 1900-talets mest inflytelserika – och mest fruktade – gestalter.
Hur kunde en präststudent från Georgien bli en av historiens mest skoningslösa diktatorer? Och hur kunde hans regim både krossa nazismen och samtidigt mörda miljontals av sina egna medborgare?
Det här är berättelsen om en man som förändrade Sovjet – och världen – i grunden.
Innehållsförteckning
Barndomen i Georgien
JJosef Vissarionovitj Dzjugasjvili föddes den 18 december 1878 i staden Gori i det dåvarande ryska imperiet, i nuvarande Georgien. Hans far, Besarion Dzjugasjvili (kallad ”Beso”), var skomakare men led av alkoholism och var ofta våldsam mot både hustru och son. Modern, Ketevan Geladze (kallad ”Keke”), var djupt religiös och arbetade hårt som tvätterska och sömmerska för att försörja familjen efter att Beso lämnade dem. Barndomen var präglad av fattigdom och rädsla, och den unge Josef fick tidigt uppleva sin fars misshandel och samhällets grymhet.
Keke, som var fast besluten att ge sonen en bättre framtid, lyckades skaffa honom en plats vid det ortodoxa prästseminariet i Tbilisi 1894. Men Josef visade snart större intresse för revolutionär idéer än för teologi. Han läste hemligt förbjudna texter av Karl Marx och Vladimir Lenin, och hans radikalisering tog fart.
Familj och tidigt vuxenliv
1906 gifte sig Stalin med sin första hustru, Ekaterina ”Kato” Svanidze, en ung georgisk sömmerska. De fick en son, Jakov Dzjugasjvili, 1907. Äktenskapet blev dock kortvarigt – Kato avled av tyfus senare samma år, vilket enligt vissa källor gjorde Stalin kallare och mer obeveklig. Jakov kom senare att hamna i konflikt med sin far och avled i ett tyskt koncentrationsläger under andra världskriget.
Stalin gifte om sig 1919 med Nadezjda Allilujeva, dotter till en revolutionär kamrat. De fick två barn: sonen Vasilij (1921) och dottern Svetlana (1926). Äktenskapet var turbulent, och Nadezjda begick självmord 1932 efter en uppgjordelse med Stalin. Både Vasilij och Svetlana led under sin fars tyranniska välde – Vasilij dog i alkoholrelaterade problem, medan Svetlana senare flydde till USA och fördömde sin fars regime.
Stalin lämnade alltså inte bara en prägel på världshistorien, utan även en familj som sargades av hans brutala och manipulativa sätt. Hans barndom i Georgien formade en man som själv aldrig visade den ömhet han själv saknat.
Den revolutionäre yrkesbrottslingen
Stalin var inte någon stor talare som Lenin, eller en skribent som Trotskij. Men han var organiserad, lojal, hänsynslös – och användbar. Han arbetade i skuggorna. Hans uppgift var ofta att ordna pengar till partiet: genom bankrån, utpressning och väpnade rån. Han arresterades flera gånger och skickades i exil till Sibirien, men lyckades varje gång fly.
Under åren före ryska revolutionen 1917 rörde han sig mellan Tbilisi, Baku, Petrograd och Moskva. Han höll låg profil men arbetade sig upp genom partiets strukturer. Hans största styrka var hans förmåga att manövrera i maktens kulisser.
När revolutionen bröt ut och Lenin tog makten, var Stalin inte i första ledet. Men han var där – redo att klättra.
Vägen till toppen
Efter Lenins maktövertagande blev Stalin snabbt en central figur i det nya bolsjevikstyret. Han utnämndes till folkommissarie för nationalitetsfrågor, ansvarig för de olika etniska grupperna i det nya Sovjet. 1922 blev han också generalsekreterare för kommunistpartiet – en post som verkade byråkratisk, men i själva verket gav honom kontroll över partiapparaten.
När Lenin insjuknade 1923 började en maktkamp om hans arv. Lenin själv började oroa sig för Stalin och skrev i sitt ”testamente” att han borde avlägsnas från sin post. Men testamentet offentliggjordes aldrig.
Efter Lenins död 1924 inledde Stalin en systematisk utrensning av sina rivaler:
- Trotskij, den intellektuelle revolutionären, förvisades, förtalades och mördades 1940 i Mexiko.
- Zinovjev och Kamenev, Lenins tidigare närmaste, avrättades efter skenrättegångar.
- Bucharins vädjan om barmhärtighet hjälpte inte – han försvann också.
Inom några år hade Stalin ensam kontroll över Sovjetunionen.
Femårsplaner och tvångskollektivisering
Stalin ville förvandla Sovjet från ett agrart imperium till en industriell supermakt. Med början 1928 lanserade han sin första femårsplan, med målet att snabbt industrialisera landet. Järnverk, gruvor och fabriker byggdes i rekordfart. Byggprojekten förlitade sig på både entusiasm – och tvångsarbete från miljoner fångar i Gulag.
För att kontrollera jordbruket drev Stalin igenom en tvångskollektivisering av bönderna. Privata gårdar slogs ihop till stora kolchoser. Miljoner bönder tvingades lämna sin jord och boskap. De som motsatte sig, kallade ”kulaker”, deporterades, fängslades eller avrättades.
Konsekvenserna blev katastrofala. Hungersnöden i Ukraina 1932–33, kallad Holodomor, dödade miljontals människor. Historiker debatterar om det var ett folkmord eller ”bara” en konsekvens av brutal politik – men ingen ifrågasätter omfattningen.
Trots detta rapporterade sovjetisk propaganda att landet gick mot en ljus framtid. Västerländska besökare – däribland vissa journalister – lät sig duperas.
Personkulten och utrensningarna
På 1930-talet blev Stalin Sovjetunionens enväldige härskare. Han upphöjdes till en närmast gudalik figur: porträtt av honom fanns i varje skola, fabrik och kollektiv. Böcker beskrev honom som ”folkets fader”, ”världens visaste ledare” och ”arkitekten bakom framtiden”.
Men bakom kulisserna regerade skräck. Mellan 1936 och 1938 genomfördes den så kallade Stora terrorn. Tiotusentals partimedlemmar, officerare, intellektuella och vanliga medborgare greps, tvingades till erkännanden under tortyr och avrättades eller skickades till Gulag.
Ingen gick säker. Stalins paranoida misstänksamhet krossade även gamla allierade. I Röda armén avrättades över 30 000 officerare – en försvagning som skulle visa sig livsfarlig några år senare.
Andra världskriget – seger och katastrof
När Hitler kom till makten i Tyskland såg Stalin honom som ett hot – men också som ett verktyg. 1939 skrev Sovjet och Nazityskland under Molotov–Ribbentrop-pakten – ett icke-angreppsavtal med hemliga protokoll där man delade upp Östeuropa mellan sig. En vecka senare bröt kriget ut.
Sovjet invaderade östra Polen, Estland, Lettland, Litauen och delar av Finland. Men Hitler bröt pakten 1941 och inledde Operation Barbarossa – historiens största militära invasion – mot Sovjetunionen.
De första månaderna var en katastrof. Miljontals sovjetiska soldater dödades eller togs till fånga. Städer föll. Men Stalin höll ut. Han gav order om att inte ta ett steg tillbaka, och vägrade lämna Moskva. Han insåg också att han behövde folket – han återupprättade den ortodoxa kyrkan, släppte in nationalism i propagandan och öppnade för militärallianser.
Slaget om Stalingrad 1942–43 blev vändpunkten. Efter enorma förluster lyckades Röda armén slå tillbaka tyskarna – och inledde en framryckning som inte skulle stoppas förrän i Berlin 1945.
Sovjetunionen förlorade uppskattningsvis 25–27 miljoner människor under kriget. Men segern gav Stalin en oöverträffad prestige, både hemma och utomlands.
Efter kriget – kalla kriget tar form
Efter Hitlers fall kontrollerade Sovjet halva Europa. På Jaltakonferensen och Potsdamkonferensen 1945 satt Stalin vid bordet som en av tre segrare – tillsammans med Churchill (senare Attlee) och Roosevelt (senare Truman).
Men freden blev kortvarig. Snart uppstod motsättningar om Europas framtid. Stalin installerade kommunistiska lydregeringar i Östeuropa, tvärtemot löften om fria val. Tyskland delades. USA svarade med Marshallplanen, som Sovjet avvisade.
Trumandoktrinen, Berlinblockaden och NATO:s bildande 1949 cementerade den nya världsordningen: kalla kriget.
De sista åren – Stalinismens kulmen
Efter kriget fortsatte utrensningarna. I Leningradaffären 1949–50 försvann lokala partiledare. I början av 1950-talet lanserades en antisemitisk kampanj, och flera judiska läkare anklagades för att planera mord på partiledare – den så kallade Läkarprocessen.
Stalin förberedde vad som kan ha blivit en ny terrorvåg – men hann inte. Den 5 mars 1953 drabbades han av en stroke och dog några dagar senare.
Hans död utlöste landssorg, men också lättnad. Flera av hans närmaste män visste vad som väntade – och började snabbt rulla tillbaka det värsta av stalinismen.
Arvet – terror, triumf och en delad värld
Hur ska man förstå Josef Stalin?
Han var ingen galning – han var kall, beräknande och kompromisslös. Under hans styre industrialiserades Sovjet, analfabetismen minskade, kvinnors rättigheter förbättrades – men till ett fruktansvärt pris.
Minst 20 miljoner människor dog på grund av hans politik – genom svält, avrättningar, tvångsarbete eller förföljelser.
Samtidigt blev Sovjet under Stalin en global supermakt, och hans Röda armé spelade en avgörande roll i nazismens nederlag.
Stalin efter Stalin
Efter hans död inleddes en period av ”avstalinisering”. Under ledning av Nikita Chrusjtjov avslöjades delar av Stalins brott i det berömda ”hemliga talet” 1956. Statyer revs, städer döptes om, fångar frigavs.
Men kulten försvann aldrig helt. I dagens Ryssland och Georgien finns fortfarande grupper som hyllar honom som en stark ledare. I vissa opinionsundersökningar listas han bland de mest respekterade historiska gestalterna i Ryssland.
En man, ett system, ett sekel
Josef Stalin var en diktator i ordets allra hårdaste bemärkelse. Han styrde ett imperium med järnhand, krossade sina fiender, formade sitt folk – och förändrade världen.
Han var både skapare och fånge av det system han byggde. Han skapade ett samhälle där ingen vågade säga sanningen – inte ens till honom själv. Där lojalitet belönades mer än kompetens. Där propaganda var mäktigare än verklighet.
Stalin dog – men hans skugga lever kvar. I historieböcker. I politik. I varje diskussion om diktaturens mekanismer och om vad som händer när en enda människa ges obegränsad makt.
Källförteckning
- Montefiore, Simon Sebag. Stalin: Den röde tsaren och hans hov. Bonnier Fakta, 2005.
- Applebaum, Anne. Gulag: De sovjetiska lägrens historia. Natur & Kultur, 2003.
- Service, Robert. Stalin: A Biography. Harvard University Press, 2005.
- Kotkin, Stephen. Stalin: Paradoxes of Power, 1878–1928. Penguin Press, 2014.
- Snyder, Timothy. Bloodlands: Europa mellan Hitler och Stalin. Bonniers, 2011.
- Office of the Historian, U.S. Department of State. https://history.state.gov
