Jeffrey Dahmer

Jeffrey Dahmer var en amerikansk seriemördare och sexförbrytare som mördade 17 män och pojkar mellan 1978 och 1991. Han dödades 1994 av en medfånge.

Vem var Jeffrey Dahmer?

Jeffrey Dahmer var en amerikansk seriemördare som tog livet av 17 män och pojkar mellan 1978 och 1991. Under mer än 13 år sökte Dahmer upp sina offer, mestadels svarta män, på gaybarer, köpcentra och busshållplatser, lockade dem hem med löften om pengar eller sex, och gav dem alkohol spetsad med droger innan han ströp dem till döds. Han engagerade sig i sexuella handlingar med liken innan han styckade dem och gjorde sig av med dem, ofta behöll han kroppsdelar som souvenirer. Han fotograferade sina offer i olika stadier av mordprocessen, så han kunde minnas varje handling efteråt och återuppleva upplevelsen. Dahmer greps 1991 och dömdes till 16 livstidsstraff. Han dödades av medfånge Christopher Scarver 1994.

Snabba fakta

Fullständigt namn: Jeffrey Dahmer
Född: 21 maj 1960
Död: 28 november 1994
Födelseort: Milwaukee, Wisconsin
Astrologiskt tecken: Tvilling
Längd: 183 cm

Barndom och familj

Jeffrey Dahmer föddes i Milwaukee den 21 maj 1960 till Lionel och Joyce Dahmer. Han beskrevs som ett energiskt och lyckligt barn tills han vid 4 års ålder genomgick en traumatisk och smärtsam återhämtning efter en operation för att korrigera en dubbelbråck, vilket tycktes påverka en förändring i pojken. Märkbart dämpad blev han alltmer tillbakadragen efter födelsen av sin yngre bror och familjens frekventa flyttar. När Dahmer var i skolåldern hade familjen flyttat till Ohio.

Från ung ålder utvecklade Dahmer en fascination för djurben och studerade hur man rengör och bevarar dem. Som barn samlade han på stora insekter och skallar från små djur, bevarade i burkar med formaldehyd, enligt Brian Masters bok The Shrine of Jeffrey Dahmer.

Vid sina tidiga tonår var han avskild, spänd och i stort sett vänlös. Dahmer hävdar att hans tvångsmässiga dragning till nekrofili och mord började runt 14 års ålder, men det verkar som att hans föräldrars äktenskapskollaps och deras bittra skilsmässa några år senare kan ha varit katalysatorn som förvandlade dessa tankar till handlingar.

Dahmer började dricka alkohol vid 14 års ålder, och vid tiden för sitt första mord vid 18 års ålder hade hans alkoholkonsumtion spunnit ur kontroll. Han hoppade av Ohio State University efter en kvartalstermin, och hans nyligen omgifta far insisterade på att han skulle gå med i armén. Dahmer anmälde sig i slutet av december 1978 och placerades i Tyskland kort därefter.

Hans alkoholproblem kvarstod, och i början av 1981 blev han avskedad från armén. Tyska myndigheter skulle senare undersöka eventuella kopplingar mellan Dahmer och mord som ägde rum i området under den tiden, men det tros inte att han tog några offer medan han tjänstgjorde i de väpnade styrkorna.

De första fyra offren

Dahmer mördade 17 män mellan 1978 och 1991. Han var noggrann med att välja offer på samhällets marginaler, som ofta var kringströvande eller gränsande till kriminella, vilket gjorde deras försvinnanden mindre märkbara och minskade risken för att han skulle bli gripen. Han lockade dem till sitt hem med löften om pengar eller sex, och ströp dem sedan till döds. Han engagerade sig i sexuella handlingar med deras kroppar och behöll kroppsdelar och fotografier som souvenirer. Hans mest populära smeknamn – Milwaukee Kannibalen och Milwaukee Monstret – speglar hans avskyvärda brott.

Dahmers första mord inträffade strax efter examen från Revere High School, i juni 1978, när han plockade upp en 18-årig liftare vid namn Steven Hicks och tog honom hem till sina föräldrars hus. Dahmer fick den unge mannen berusad, och när Hicks försökte gå, sa Dahmer ”Jag ville inte att han skulle gå.” Dahmer dödade honom genom att slå honom i huvudet och strypa honom med en skivstång. Dahmer styckade Hicks kropp, packade kroppdelarna i plastpåsar och begravde dem bakom sina föräldrars hem. Han grävde senare upp resterna, krossade benen med en slägga och spridde dem över en skogsklädd ravin.

Det var inte förrän i september 1987 som Dahmer tog sitt andra offer, Steven Tuomi. De checkade in på ett hotellrum och drack, och Dahmer vaknade slutligen för att hitta Tuomi död, utan minne av föregående natts aktiviteter. Han berättade senare för polisen att han avsåg att droga Tuomi men inte döda honom, och han ”kunde inte tro att detta hade hänt.” Dahmer köpte en stor resväska för att transportera Tuomis kropp till sin mormors källare, där han styckade och masturberade på liket innan han gjorde sig av med resterna. Han behöll Tuomis huvud, som var insvept i en filt, i veckor efter mordet.

Gripande och rättegång

Dahmers mordräd slutade när han greps den 22 juli 1991. Kroppsdelarna som hittades i Dahmers kylskåp och Polaroid-fotografierna av hans offer blev oåterkalleligt förknippade med hans ökända mordräd.

Två Milwaukee-poliser leddes till Dahmer när de plockade upp Tracy Edwards, en 32-årig svart man som vandrade på gatorna med handbojor dinglande från sin handled. De beslutade att undersöka mannens påståenden att en ”underlig kille” hade drogat och bundit honom. De anlände till Dahmers lägenhet, där han lugnt erbjöd sig att hämta nycklarna till handbojorna.

Edwards hävdade att kniven som Dahmer hade hotat honom med fanns i sovrummet. När en av poliserna gick in för att bekräfta berättelsen, märkte han Polaroid-fotografier av styckade kroppar som låg runt. Dahmer övermannades av poliserna, varefter han mumlade orden, ”För vad jag gjorde borde jag vara död.”

Dödsfall

Dahmer dödades den 28 november 1994 av sin medfånge Christopher Scarver.

I enlighet med hans inkludering i vanliga arbetsuppgifter, tilldelades Dahmer att arbeta med två andra dömda mördare, Scarver och Jesse Anderson. Efter att de lämnats ensamma för att slutföra sina uppgifter, återvände vakterna för att hitta att Scarver brutalt hade slagit båda männen med en metallstång från fängelsets viktavdelning. Dahmer förklarades död efter cirka en timme. Anderson dog av sina skador några dagar senare.

Citat från Jeffrey Dahmer

• I know society will never be able to forgive me. I know the families of the victims will never be able to forgive me for what I have done. I promise I will pray each day to ask for their forgiveness when the hurt goes away, if ever. I have seen their tears, and if I could give my life right now to bring their loved ones back, I would do it.
• I should have stayed with God. I tried, and I failed and created a holocaust.
• This has never been a case of trying to get free. I didn’t ever want freedom. Frankly, I wanted death for myself.
• I feel so bad for what I did to those poor families, and I understand their rightful hate.
• I take all the blame for what I did.
• I wanted to find out just what it was that caused me to be so bad and evil.
• The subtleties of social life were beyond my grasp. When children liked me, I did not know why. Nor could I formulate a plan for winning their affection. I simply didn’t know how things worked with other people. … And try as I might, I couldn’t make other people seem less strange and unknowable. [from The New School Psychology Bulletin; Volume 5, No. 1, 2007]
• What I’ve done has cut both ways. It’s hurt the victim, and it’s hurt me. … I don’t know what I was thinking when I did it. [from The New School Psychology Bulletin; Volume 5, No. 1, 2007]
• Maybe I was born too late. Maybe I was an Aztec. [from Albany Times Union; published on February 5, 1992]
• [The] world already has enough misery in it without my adding more to it. [from Albany Times Union; published on August 7, 1991]
• It was not a case of hating them. It was just the only way I knew of to keep them there and keep them with me. [from The Scotsman; published on August 15, 2000]
• It gave me a sense of total control and increased the sexual thrill, I guess, knowing I had total control of them and that I could do with them as I wished. [from The Scotsman; published on August 15, 2000]
• It’s hard for me to believe a human being could do what I have done, but I know I did it. [from Albany Times Union; published on February 1, 1992]
• I do not blame the police, the courts, or the probation system. I failed the system, it did not fail me. [from Sunday Times; published on July 28, 1991]
• I guess I’ve really done it this time, I’m sorry. [from Sunday Times; published on April 17, 1994]
• God told me to do it. [from Albany Times Union; published on December 16, 1994]