Bartholomew “Black Bart” Roberts – världshistoriens mest framgångsrika pirat

Det händer ibland att en människa stiger ur anonymiteten och sätter världen i gungning utan att mena det. John Roberts – sedermera “Bartholomew”, “Black Bart”, “Le Joli Rouge” – seglade iväg från sin barndomsby Casnewydd Bach som en underbetald matros. Inom tre år kom han att stänga hela hamnar, spräcka försäkringsmark­naden och tvinga rivaliserande imperier till tillfälligt samarbete. Så här gick det till.

Barndom, drömmar och bräcklig karriär

Pembrokeshires rullande kullar doftar fårull och saltbris men inte möjligheter. John Roberts föddes i bondbyn Casnewydd Bach, där hans far – troligen en viss George Roberts – hyrde några tunnland jord och kompletterade inkomsten med kustfiske. Den unge Roberts lärde sig segel och skutor lika mycket som lie och plog. Men fiskevattnen var trånga och jordlotten ännu trängre. Sjövägen lockade med löfte om kontant lön och ett vidare horisontband än de grå walisiska molnen.

När Roberts anställdes som andre styrman på det tremastade slavskeppet Princess trodde han sig äntligen ha fått en stolpe på karriärens klätterrep. Princess var en 140-tons “Guineaman” som kunde bära hundratals kedjade människor i lastrummet. Där nere stod Roberts med krita och räknetavla, vägde järn, kakor, krut, kedjor – och människor – med en noggrannhet som imponerade på kapten Abraham Plumb.

Men ekonomin var brutal. Lönespecifikationen stannade på mindre än fyra pund i månaden – ett belopp som knappt täckte nya sjöstövlar och en flaska rom i Bristols hamn. Framtidsutsikterna var lika styva som seglen i bleke: större befälsposter gick till män med andelar i fartyget eller släktband i styrelserummen. Roberts hade varken kapital, titel eller kontakter. Han såg kaptenen dricka madeira ur silverkopp och insåg att däcksrötter som han själv sällan nådde längre än styrmanshytten.

Roberts drömde inte om svarta flaggor; han drömde om befordran. Men statistik och stjärnor visade en annan bana. När Princess ankrade utanför Anomabo skulle ett välriktat öde ge honom det avancemang bristen på privilegier förvägrat – om än på ett skepp med dödskalle i stället för handelsflagga.

Kidnappad – och plötsligt kapten

Morgonen var het och blågrå när Princess låg för ankar vid Anomabo­redden. Vattnet såg stilla ut, men horisonten brann av segel: två snabba slupar vars svarta flaggor bar en vit silhuett med svärd och timglas. Ombord stod piratkaptenen Howell Davis, en walesare likt Roberts men redan ökänd för sin mix av charm och pistolpipor. Davis bordade snabbt, tömde kaptenens hytt på värdesaker och kallade hela besättningen till backen.

“Ett val, mina herrar: skriv ert namn på vår rulla och dela bytet – eller dela plankans kyla med hajarna.”

Skräcken var lika tät som den afrikanska luften. Roberts iakttog allt med den kyliga blick som senare skulle bli hans signum. Han visste att rull­böckerna i Bristol inte gav matrosen annat än skulder och ryggont, så han tog steget fram och skrev under. Fjorton män tackade nej och kastades överbord; resten – ungefär trettio – hissade svarta segel samma kväll.

Men allt ändrades vid ön Príncipe. Davis planerade ett djärvt trick: låtsas vara en brittisk örlogsman på hövlig visit, kliva i land och röva bort den portugisiske guvernören för lösensumma. Han steg i giggen i bästa paradrock, vinkade Roberts farväl – och stupade minuten därpå under en gevärssalva från gömda musketerare.

Chock mötte vrede när männen rodde tillbaka med kaptensliket. Ombord höll piraterna råd i lanternors sken. “Vem leder oss nu?” frågade kvartérmästaren. Blickarna föll på Roberts, den lugne walisen som aldrig svajat i strid och vars kompass alltid pekade rätt. Han lär ha suckat:

“Hedersamt folk blir sällan rika, men ett skepp utan kapten sjunker ännu snabbare.”

Rösterna föll enhälligt; Roberts accepterade, tog en klunk rom för att stilla nerverna och svor att hämnas Davis innan veckan var slut. Den natten valde han sitt nya namn – Bartholomew – och gav order om första hämndanfallet: bränn guvernörens karaveller och ta alla portugisiska fångar till pant. Ett anonymt styrmansliv hade på ett ögonblick förvandlats till en kometbana mot pirathistoriens stjärnhimmel.

Klädsel som psykologiskt vapen

Roberts förstod något grundläggande: rädsla säljer. Han klädde sig därför som en scenfigur – scharlakansröd damast, diamantkors, fjäderplym – och sydde symboliken direkt i sina flaggor. Den mest berömda visar kaptenen själv som står på två dödskallar märkta ABH och AMH: en tyst påminnelse om Barbados och Martinique, öar där många pirater dinglat i galgar. Handelsmän längs hela Karibien visste att ett svart tyg med den silhuetten kunde krossa moralen långt innan ett skott avlossats.

Ett flytande samhällskontrakt

Romantiken kring pirater handlar ofta om frihetslust. I verkligheten krävdes hård disciplin för att hindra självsvåldiga sjömän från att skära halsen av varandra. I Roberts’ Articles of Agreement fanns:

• Rösträtt för alla i “affärer av vikt”.
• Fast lön och pension. Förlorade du benet i strid utgick 800 silver­stycken i kompensation – en tidig form av “piratförsäkring”.
• Nolltolerans mot stölder internt; straffet var marooning.
• Musikerledigt på sabbaten. Fest ja, men ordning först.

Denna blandning av demokrati och drakoniska straff fungerade. Historikern Wayne Savage kallar koden “ett av de bäst bevarade exemplen på 1700-talets självreglerande företag”.

Vardagen ombord: salt, svett och strategi

Dagarna började i gryningen med skrapning av däck, vädring av hängmattor och kuggsnack bland kanonerna. Frukosten – ofta består av ärtsoppa, hårt skeppskex och en klunk rom – var kort; sedan följde övningar i artilleri, navigationslektioner för nybörjare och jakt på skeppsråttor som rymt från lastutrymmet.

Roberts själv stod helst på akterkastellets överbyggnad med sin sextant. Han rapporterade varje vindvridning, varje månskära. Fångade han ett prisfartyg behöll han ofta navigatören som gisslan tills han höstade in rykten om konvojer och korridorer i passadvindarna – en undervärldens form av underrättelsetjänst som gjorde hans manövrer förbluffande precisa.

Tre år som skakade Atlanten

Bahia, Brasilien. Under morgondimma gled Roberts’ lilla duo in bland 42 portugisiska handelsskepp. Med fransk flagg som maskering la han an mot det största, Sagrada Familia, och gick segrande därifrån med guldmynt, bordsilver och smaragder ämnade för Lissabons hov. En portugisisk kronolog klagar sedan över “skammens dag då en pirat stal kungens juveler”.

Karibien. När Barbados utrustade två pirat­jägare svarade Roberts med eldkvastar: han brände en hel fiskeflotta, besköt ett fort på Dominica och lät seglen bäras förbi Antigua som en enda lång provokation. Försäkringspremierna i London rusade; några rederier vägrade skicka konvojer förrän Royal Navy lovat eskort.

Newfoundland. Få pirater vågade in i Nord­atlantens dimbankar. Roberts ankrade där mitt under torskfiskets högsäsong, tände bränder i träbåtar och skar riggen av tjogtals kuttrar. Fiskpriset steg samma höst i London – piraten påverkade alltså också livsmedels­marknaderna.

Guineakusten. I en enda raid tog han elva slavskepp. Kaptenen på ett av dem vägrade betala lösen; Roberts lät tjära droppa, tände och vände ryggen till. Brutalt, ja – men visar den tunna linjen mellan uppror mot imperiernas grymhet och egen terror.

Navies svarar – och piraternas toppmöte

De brittiska, franska och portugisiska kronorna var sällan ense om någonting, men Bartholomew Roberts förenade dem i panik. När ännu ett slavskepp gick upp i lågor utanför Cabo Corso kallade aktie­ägarna på Lloyd’s Kaffehus det för “en epidemi av piratpanik”; börsen darrade som rigg i kuling. London beordrade därför HMS Swallow och ett halvdussin mindre korvetter västerut, franska ministeriet skickade fregatten La Lionne och Lissabon gav kaparbrev till privata jagare i Bahia. Kartografer i Royal Navy prickade in Roberts’ sista kända rutter på stora tavlor och analyserade vinden som schack­drag – ett tidigt samarbete i internationell sjöfarts­säkerhet.

Roberts svar? En motkonferens under svart flagg. Vid en avskild bukt på Annobón höll han vad samtiden kallade “piraternas toppmöte”: kaptenerna Thomas Anstis, Montigny la Palisse och James Skyrme mötte Roberts över rom och rostbiff. Där beslutades att slå ihop byten, dela ammunition och patrullera som flotta. Inom veckor hade Roberts fem fartyg, fler än trehundra stridsvana män och artilleri som matchade en mindre örlogs­eskader.

För att förvirra myndigheterna döpte han varje nytt flaggskepp till Royal Fortune. Spaningsrapporter från Karibien kunde alltså tala om Royal Fortune vid Martinique och ett annat Royal Fortune vid Newfoundland – samtidigt. Försäkringsbolagen visste inte vilket skrov som bar själve kaptenen, och ör­logsofficerare fruktade att jaga fel mål. Kombinationen av militär disciplin, företagsallians och medveten desinformation höll Roberts ett steg före världens mäktigaste flottor – åtminstone tills Cape Lopez hamnade i kikaren.

Cape Lopez – dramat i tropikskymningen

Royal Fortune låg strandad för underhåll. Besättningen drack spansk vinlön från ett erövrat lastfartyg, då ett ensamt segel dök upp på horisonten. De antog “fet portugis full av kakao” – men det var HMS Swallow under kapten Chaloner Ogle.

Ogle låtsades retirera, lockade bort Roberts’ prisskepp Ranger och krossade det. Fem dagar senare kom han tillbaka. Vid skymning gled Royal Fortune ut förbi kaparen; rodermannen missbedömde vinden, och Swallow hann fälla en bredsida grapeshot. Ett blystycke stort som en knapp sjönk in i Roberts’ nacke. Han föll med sina diamantprydda kors mot relingen. Besättningen svepte honom i segelduk, fäste tre kanonkulor som vikt och lät honom sjunka kroppen djupt – en sista trotsig gest mot att pryda gallgen i tjära.

När röken lagt sig tillfångatogs över tvåhundrasjuttio pirater. Vid en spektakulär rättegång på Cape Coast Castle dömdes 52 av dem till döden och hängdes på stranden – den största massavrättningen av pirater under hela guldåldern.

Ett eko som aldrig riktigt tystnade

Roberts skrev aldrig dagbok, men hans idéer fortsatte att segla:

• Självstyrning under pistolhot. Hans kombination av rösträtt och stenhård disciplin inspirerar studier i allt från oljeplattformar till rymdkapslar där små besättningar måste klara sig utan central myndighet. Historic UK
• Ett embryo till försäkring. Med fast ersättning vid skada skapade han ett uttalat riskdelnings­system innan ordet social­försäkring ens fanns i uppslagsböckerna. Historic UK
• Popkulturens arketyppirat. Jolly Roger-flaggans vita dödskalle på svart duk fick global spridning via Roberts’ varianter. Romaner som Skattkammarön och spel som Assassin’s Creed lånar ständigt hans röda rock, fräcka citat och vårdslösa charm. Assassin’s Creed Wiki

Varför bry sig i dag?

Roberts’ korta, intensiva karriär fungerar som ett facit i flera samtal:

1. Den organiserade brotts­ligheten lär av historien. Precis som Black Bart korsade hav och språk för att angripa handel, korsar samtida hackare serverhallar och tidszoner.
2. När staten är frånvarande skapas privata lagar. Piratkoden visar hur små grupper kan ordna rösträtt, skadeersättning och tvistelösning utan domstolar – en realitet i dag i flyktingläger, utanförskapsområden och digitala nätverk.
3. Propaganda är ett maktmedel. Roberts visste att en dramatisk flagga kunde spara dyrbar ammunition. Samma logik driver moderna informations­krig där symboliken ibland är viktigare än själva vapnen.
4. Handelns sårbarhet är tidlös. Oavsett om det gäller fregatter vid Bahia eller containerskepp i Hormuz krävs samarbete för att skydda varuflöden.

Källförteckning

Burl, Aubrey. Black Barty: Bartholomew Roberts and His Pirate Crew. Sutton.
Cordingly, David. Under the Black Flag: The Romance and the Reality of Life among the Pirates. Random House.
Leeson, Peter T. “An-arrgh-chy: The Law and Economics of Pirate Organization.” Journal of Political Economy.
Rediker, Marcus. Villains of All Nations: Atlantic Pirates in the Golden Age. Beacon Press.
Savage, Wayne. If a Pirate I Must Be… The True Story of Bartholomew Roberts. Aurum.

Johnson, Charles [Daniel Defoe]. A General History of the Robberies and Murders of the Most Notorious Pyrates.
Konstam, Angus. Piracy: The Complete History. Osprey.
Richards, Stanley. Black Bart. Christopher Davies.

Savage, Wayne. “The Articles of Bartholomew Roberts.” The Golden Age of Piracy
Historic-UK, “Roberts’ Democracy & Medical Insurance.” Historic UK
Royal Museums Greenwich, “Death of Bartholomew Roberts & the Pirate Hunter’s Cup.” rmg.co.uk
GhanaWeb, “Pirate trial at Cape Coast Castle.” ghanaweb.com
Assassin’s Creed Wiki, “Bartholomew Roberts.”