Mellan 1914 och 1918 krävde första världskriget livet av 8,5 miljoner soldater, varav nästan 177,000 amerikanska soldater. Här utforskas hur USA’s deltagande i kriget spelade en avgörande roll för att säkra de allierades seger.
Vägen mot kriget
Kriget började officiellt den 28 juli 1914 när det Österrike-Ungerska riket förklarade krig mot Serbien efter mordet på ärkehertig Franz Ferdinand, vilket skedde en månad tidigare. Detta mord, utfört av den serbiske nationalisten Gavrilo Princip, användes som skäl för Österrike-Ungern att ingripa mot serbisk nationalism. Denna konflikt drog snabbt in fler länder, däribland Ryssland, Italien och Tyskland. Storbritannien och Frankrike anslöt sig snart och delade in världen i två stridande sidor: Centralmakterna – Österrike-Ungern, Tyskland och Osmanska riket – och de allierade med Storbritannien, Frankrike, Italien, Ryssland och senare USA.
USA’s väg in i kriget
Trots starka påtryckningar från interventionister, inklusive tidigare president Theodore Roosevelt, höll president Woodrow Wilson fast vid en neutral ståndpunkt. Tyskland förvärrade dock situationen genom en aggressiv ubåtskampanj som sänkte amerikanska fartyg. En av de mest provokativa händelserna var när RMS Lusitania torpederades i maj 1915, vilket ledde till att 128 amerikaner dog. Wilson svarade med att stärka armén och marinen under en så kallad ”beredskapsrörelse”. Trots dessa åtgärder kampanjade han för omval 1916 med löftet om att hålla landet utanför kriget, vilket till slut fick många amerikanska väljare att stötta honom.
Vid början av 1917 eskalerade tyska provokationer när de återupptog oinskränkt ubåtskrig. Samtidigt kom den så kallade Zimmermantelegrammet till ytan, där Tyskland erbjöd Mexiko stöd för att återerövra delar av USA om de gick med i kriget mot USA. Detta, tillsammans med tyska angrepp på amerikanska fartyg, ledde till att Wilsons kabinett slutligen stödde inträdet i kriget. Den 6 april 1917 bad Wilson kongressen om att förklara krig mot Tyskland.
Amerikanska trupper på slagfältet
I juni 1917 anlände amerikanska trupper, kallade ”doughboys”, till Frankrike under ledning av general John J. Pershing. Vid denna tidpunkt stod de allierade inför en blodig återvändsgränd, där framstegen på slagfälten var få. AEF första stora strid, Slaget vid Cambrai, följde i november samma år. Pershing var fast besluten att AEF skulle förbli en oberoende styrka under amerikanskt kommando. Men den tyska vårens offensiv 1918 gjorde att amerikanska soldater snart skickades för att förstärka de allierade styrkorna.
Under det kommande halvåret deltog amerikanska trupper i en rad avgörande slag på västfronten, bland annat:
- Slaget vid Belleau Wood i juni 1918, där amerikanska trupper stoppade tyska styrkor och återtog området. Detta slag är en av de mest framstående prestationerna för den amerikanska marinkåren.
- Slaget vid Château-Thierry den 1 juli 1918, där amerikanska och franska trupper drev tillbaka tyska styrkor. Detta slag markerade en vändpunkt i kriget till förmån för de allierade.
- Slaget vid Saint-Mihiel mellan den 12 och 15 september 1918, som blev den första stora amerikanska offensiven under Pershings ledning. Slaget involverade amerikanska flygvapnet och tankstyrkor ledda av dåvarande löjtnant George S. Patton.
Dessa strider bekräftade USA’s förmåga att leda offensiver under eget kommando, något som stärkte de allierades position på västfronten.
Slutet på kriget
Från augusti till november 1918 genomfördes Hundradagarsoffensiven, en samordnad allierad insats som neutraliserade de tyska försvaret. Den 26 september ledde Pershing och hans efterträdare general Hunter Liggett över en miljon soldater i Meuse-Argonne-offensiven, den största striden i amerikansk historia. Striden varade i 47 dagar och resulterade i stora tyska förluster. Meuse-Argonne-offensiven markerade slutet på Hundradagarsoffensiven och ledde till vapenvilan som undertecknades den 11 november 1918.
En formell fred slöts med Versaillesfördraget den 28 juni 1919, men USA ratificerade aldrig detta fördrag utan slöt ett eget fredsavtal med Tyskland, Berlinfördraget, den 25 augusti 1921.
USA’s påverkan på krigets utgång
USA’s engagemang, särskilt genom American Expeditionary Forces (AEF), var till en början begränsat och relativt oförberett för skyttegravskriget som dominerade kriget. Men när de amerikanska trupperna väl var mobiliserade och insatta i strid bröts dödläget, och de allierade kunde gradvis vinna tillbaka territorium.
Förutom slagfältet spelade USA en bredare roll i de allierades seger. Bland annat använde de sig av kodbrytare från ursprungsbefolkningen, vilka bidrog till att hålla kommunikationen säker från tysk avlyssning. Dessa så kallade ”code talkers” hjälpte till att förkorta kriget och räddade sannolikt hundratusentals liv.
Efterdyningar och arv från första världskriget
Första världskriget blev känt som ”Det stora kriget” på grund av dess omfattning och inverkan. Det betraktades av många som ”kriget som skulle få slut på alla krig”, men mindre än två decennier senare bröt andra världskriget ut.
Under åren efter kriget drogs USA tillbaka in i en isolationspolitik och antog en serie neutralitetslagar. Detta ändrades dock efter den japanska attacken på Pearl Harbor den 7 december 1941, vilket ledde till USAinträde i andra världskriget.
Det amerikanska offret i första världskriget
Nästan 177,000 amerikanska soldater miste livet i kriget, varav omkring 53,400 dog på slagfältet. Resterande förluster berodde på olyckor och sjukdomar, särskilt influensapandemin 1918-1919, som tog livet av uppskattningsvis 25,000 soldater.
Även om USA endast deltog i första världskriget under de sista 19 månaderna, var deras inverkan avgörande både på grund av de militära insatserna och de enorma offer som gjordes.
