Hur styrdes Romarriket?

Romarriket – ett namn som fortfarande bär tyngd. Det får oss att tänka på kejsare med gyllene lagerkransar, marmorklädda palats, storslagna parader genom triumfbågar och oändliga vägar som leder till ett enda centrum: Rom. Men frågan är – hur styrdes detta väldiga imperium egentligen?

Från sin blygsamma början som en liten stad vid Tibern till att kontrollera hela Medelhavet och delar av tre kontinenter, var Rom ett imperium där politiken alltid var närvarande – på slagfältet, i senatens kamrar och bland folkets rop på Forum Romanum.

Denna artikel guidar dig genom maktens gångar i det antika Rom. Från republikens folkvalda ämbetsmän till kejsartidens enväldiga härskare – detta är historien om hur Rom styrdes.

Den romerska republiken (509 f.Kr. – 27 f.Kr.): När makten låg i folkets händer – nästan

När den siste kungen, Lucius Tarquinius Superbus, störtades år 509 f.Kr. svor romarna att aldrig mer låta en man ha total makt. Resultatet blev republiken – res publica – ”det gemensamma bästa”. Men även om det fanns drag av demokrati, var republiken i grunden en aristokratisk maktstruktur.

Varje år valdes två konsuler för att dela på den högsta makten. Tanken var enkel: två män = inget envälde. Konsulerna var överbefälhavare, domare och administratörer, men deras viktigaste uppgift var att inte agera som kungar. Om den ena drev igenom ett beslut kunde den andra stoppa det med ett veto – latin för ”jag förbjuder”.

När en allvarlig kris uppstod kunde senaten utse en diktator med absolut makt – men bara i sex månader. Det här visar hur rädda romarna var för tyranni, samtidigt som de var pragmatiker: ibland behövdes snabba beslut.

Formellt sett var senaten endast rådgivande, men i praktiken blev den snabbt Roms maktcentrum. Den bestod av 300 män från patricierklassen – den gamla aristokratin. Bara de rikaste och mest inflytelserika hade plats här, och det var på livstid.

Senaten beslutade om:

• Krig och fred
• Utrikespolitik
• Skatter och finanser
• Lagstiftning (även om folkförsamlingarna formellt röstade)

Senatorerna var också mästare på informella nätverk och politiska allianser. Det fanns inga politiska partier – men gott om fraktioner och rivaler.

Folkförsamlingar – folkets lilla röst

Alla romerska medborgare (män) kunde delta i olika folkförsamlingar, där de röstade om lagar och valde ämbetsmän. Men systemet var uppdelat efter förmögenhet. Den rikaste klassen fick rösta först – och ofta avgöra valet innan de fattiga ens hann lägga sina röster.

Det var ingen modern demokrati, men det fanns en viss balans:

• Comitia Centuriata – militär-indelad församling, viktiga val och krigsförklaringar
• Comitia Tributa – geografiskt baserad, lagstiftning
• Concilium Plebis – endast för plebejerna

Ur folkförsamlingarna valdes också folktribunerna, som hade rätt att stoppa lagar och skydda folket mot övergrepp. De var orörbara, och att skada en folktribun var ett dödligt brott.

Maktens kamp: Vägen mot diktatur

Under 100-talet f.Kr. började systemet knaka i fogarna. Plebejerna krävde mer rättvisa, jordreformer och skydd mot giriga aristokrater. Samtidigt växte generalernas makt – de kunde nu belöna soldater med jord och byte. Soldaternas lojalitet flyttades från staten till generalen.

Gaius Marius professionaliserade armén – en reform som gav Rom militär styrka men samtidigt öppnade för politisk instabilitet.

Detta blev tydligt med Lucius Cornelius Sulla, som marscherade mot Rom med sina trupper – ett brott mot alla normer. Han blev diktator och utrensade sina fiender. Det var ett förvarsel om vad som komma skulle.

Julius Caesar – Republikens baneman

Julius Caesar, briljant general och politiker, krossade sina rivaler och blev diktator på livstid. Han reformerade kalendrar, fyllde senaten med sina anhängare och försökte balansera elitens och folkets intressen.

Men hans maktkoncentration skrämde eliten. Den 15 mars 44 f.Kr. mördades han i senaten av en sammansvärjning ledd av Brutus och Cassius. Deras mål: att rädda republiken.

Istället blev mordet startskottet på ännu ett inbördeskrig.

Augustus – republiken dör med ett leende

Caesars adoptivson Octavianus, som senare tog namnet Augustus, besegrade sina rivaler (inklusive Marcus Antonius och Kleopatra) och blev den obestridde härskaren år 27 f.Kr.

Men istället för att utropa sig till kung, skapade han principatet – ett system där han låtsades vara ”förste medborgare”, princeps, men i själva verket kontrollerade allt.

Han var:

• Överbefälhavare (imperator)
• Högste präst (pontifex maximus)
• Tribun med veto
• Censor över moral och senat

Augustus insåg att makt handlade lika mycket om image som om svärd. Han bevarade skenet av republik – men styrde som en kejsare.

Kejsartiden – det romerska kejsardömet (27 f.Kr. – 476 e.Kr.)

Under Augustus och hans efterföljare styrdes Rom i praktiken som en monarki. Men titlar som princeps och consul användes fortfarande, och senaten existerade – dock allt mer maktlös.

Kejsaren var:

• Militär härskare: utan arméns stöd – ingen kejsare.
• Religiös ledare: kejsaren var gudomlig eller halvgud.
• Domare och lagstiftare: alla viktiga beslut gick via honom.
• Fördelare av privilegier: jord, pengar, titlar.

Kejsaren styrde med hjälp av rådgivare, sekreterare och tjänstemän – inte alltid senatorer. En ny sorts elit växte fram: hovmän, frigivna slavar, byråkrater.

Provinsernas styrning – imperiet som maskineri

Rom bestod inte bara av Italien – tvärtom. Majoriteten av befolkningen bodde i provinserna: Gallien, Spanien, Egypten, Syrien m.fl.

Provinserna styrdes av guvernörer (prokonsuler eller legater), utsedda av kejsaren eller senaten. De ansvarade för:

• Lagskipning
• Skatteindrivning
• Militära garnisoner

Men kejsarna lät lokala eliter sköta mycket själva. Städerna var autonoma och styrdes av egna råd. Romersk lag och kultur spreds – men anpassades också. Detta var en del av imperiets framgångsrecept: lokal lojalitet i utbyte mot privilegier.

Senkejsartid och imperiets splittring

Kris, reformer och Diocletianus

På 200-talet e.Kr. drabbades riket av kaos:

• 26 kejsare på 50 år
• Invasioner från germaner och perser
• Ekonomisk kollaps och inflation

För att rädda imperiet införde Diocletianus stora reformer. Han:

• Delade riket i öst och väst
• Införde tetrarkin – fyra kejsare (två äldre, två yngre)
• Skapade en gigantisk byråkrati

Det fungerade ett tag. Men snart bröt systemet ihop i nya inbördeskrig.

Konstantin den store och kristendomens intåg

Kejsaren Konstantin vann maktkampen och blev ensam härskare. Han gjorde kristendomen laglig (och senare privilegierad) och grundade Konstantinopel – det nya Rom i öst.

Det markerade en ny era: kristet imperium, centraliserad makt, östlig dominans.

Västroms fall 476 e.Kr.

När barbarerna pressade gränserna och ekonomin bröt samman, gick det snabbt utför för väst. År 476 avsattes den siste kejsaren i Rom – Romulus Augustulus – av den germanske ledaren Odoaker.

Men det östromerska riket – Bysans – levde vidare i nästan tusen år till.

Sammanfattning: Maktens förvandling

Arvet efter Rom

Romarriket må ha fallit, men dess idéer levde vidare – och gör det än idag.

• Senaten återkom i renässansens stadsstater och i modern parlamentarism.
• Roms rättssystem blev grunden för många europeiska rättstraditioner.
• Kejsarens maktkoncentration speglas i både medeltida kungadömen och diktaturer.

Och kanske mest fascinerande: Rom lyckades styra ett imperium med miljontals människor av olika språk, religioner och traditioner – i över tusen år.

Det är en politisk prestation som saknar motstycke.

Bibliografi

• Beard, Mary. SPQR: A History of Ancient Rome. Profile Books, 2015.
• Goldsworthy, Adrian. The Roman Empire: A Very Short Introduction. Oxford University Press, 2016.
• Gruen, Erich S. The Last Generation of the Roman Republic. University of California Press, 1995.
• Millar, Fergus. The Emperor in the Roman World. Duckworth, 1977.
• Ando, Clifford. Imperial Ideology and Provincial Loyalty in the Roman Empire. University of California Press, 2000.
• Boatwright, Mary T. et al. The Romans: From Village to Empire. Oxford University Press, 2011.