Den brittiske premiärministern Neville Chamberlain hyllades som en nationalhjälte när han i september 1938 förkunnade att han hade säkrat ”fred i vår tid”. Men var han verkligen den fredsmäklare han trodde sig vara, eller blev han en tragisk figur som lät sig luras av Adolf Hitler?
Chamberlain och Hitler: En klasskillnad
”Den vanligaste lilla hunden jag någonsin sett.” Så beskrev Neville Chamberlain Adolf Hitler efter deras första möte i september 1938. Hitler gjorde inget större intryck på Chamberlain, som kallade honom ”helt obetydlig. Du skulle inte lägga märke till honom i en folkmassa och ta honom för den husmålare han en gång var.”
Chamberlains skarpa ord avslöjar en stor skillnad i social klass och status mellan de två ledarna. Chamberlain, en polerad före detta affärsman från en anrik politisk familj, mötte en diktator som klättrat från gatorna till att bli oblygt härskare över Tyskland. Medan Chamberlain var taktfull och reserverad, var Hitler en hetlevrad och oberäknelig figur. Det var just denna kontrast som Mussolini fångade när han sade: ”Chamberlain förstår inte att presentera sig som en fredsivrare inför Hitler är som att ge ett vilt djur en smak av blod.”
Eftergiftspolitikens ansikte
Mussolinis kritik speglar hur Chamberlain ofta ses idag: som en naiv eftergiftspolitiker. I folkets ögon är han mannen som trodde på Hitlers löften och som återvände från sitt möte med den tyske ledaren den 30 september 1938 och stolt förkunnade ”fred i vår tid”. Men är denna dom rättvis mot Chamberlain? Var han verkligen en svag politiker som borde ha vetat bättre, eller bedömer vi honom orättvist med facit i hand?
Hitlers krav på Sudetenland
Bakgrunden till Chamberlains möten med Hitler var den tyske diktatorns krav på att få kontroll över Sudetenland, ett område i Tjeckoslovakien med en stor tysk befolkning. Hitler hävdade att dessa områden rättmätigt tillhörde Tyskland och att det därför inte skulle vara en invasion om de togs över. Men Frankrike var bundet av en pakt att försvara Tjeckoslovakien vid en sådan attack, vilket hotade att dra in hela Europa i krig.
För att undvika en katastrof valde Chamberlain att agera medlare och flög till Tyskland för ett möte med Hitler. Det var ett djärvt drag. Chamberlain hade aldrig flugit internationellt tidigare och var orolig över planetets skakningar. Under september 1938 genomförde han tre resor till Tyskland i ett försök att lugna Hitler, vars krav ofta ändrades, vilket gjorde att Chamberlain kände sig utmattad och nära ett nervsammanbrott. Hemma i Storbritannien var många förbluffade över Hitlers djärvhet. Chamberlains egen utrikesminister klagade på att Hitler ”dikterar villkoren som om han redan vunnit ett krig, utan att ens ha stridit.”
Münchenavtalet: En pinsam eftergift
Det var under det tredje mötet i München i slutet av september som Hitler fick igenom sina krav. Sudetenland skulle överlämnas till Tyskland, och den tjeckoslovakiska regeringen tvingades acceptera situationen. Detta ses nu som ett av de mest pinsamma ögonblicken i diplomatins historia. ”München” blev ett begrepp för eftergiftspolitik mot tyranniska regimer.
Senare presidenter, som John F. Kennedy under Kubakrisen och Lyndon B. Johnson under Vietnamkriget, skulle använda ”Münchenmomentet” som ett varnande exempel på faran med att ge efter för aggression. Även Barack Obama fick höra jämförelser med München för sitt kärnkraftsavtal med Iran.
Hyllad som hjälte
Det är dock viktigt att komma ihåg att Chamberlain initialt hyllades som en hjälte när han slöt avtalet med Hitler. London gator var fyllda med jublande folkmassor när han återvände från Tyskland. Han till och med bjöds in att vinka från Buckingham Palace balkong. Detta speglar hur desperata människor var för att undvika en ny konflikt.
Minnet av första världskriget och förlusten av en hel generation var fortfarande färskt i många människors medvetande. Det fanns också en utbredd rädsla för bombningar av civila mål, en fruktan som liknade den rädsla för kärnvapenkrig som skulle prägla kalla kriget. För många var det helt enkelt inte värt risken att stå emot Hitler för att bevara freden i Europa.
Chamberlain sammanfattade denna trötta stämning i ett radiotal:
”Hur fruktansvärt, fantastiskt, otroligt det är att vi ska gräva skyttegravar och prova gasmasker här på grund av en konflikt i ett avlägset land mellan människor vi inte vet någonting om.”
Var Chamberlain verkligen naiv?
Enligt detta argument gjorde Chamberlain det bästa av en omöjlig situation. Han kunde inte ha vetat att Hitler skulle bli en av historiens mest ökända skurkar med folkmord i sikte. Han kunde inte ha förutsett att Hitler snabbt skulle absorbera hela Tjeckoslovakien i riket, inte bara de tyskspråkiga delarna. Chamberlain agerade utifrån den information han hade i september 1938, och han gjorde det med ett mod som många kanske underskattar. Som han själv sade vid Münchenavtalets ingående: ”När jag var liten brukade jag upprepa: ’Om du inte lyckas första gången, försök, försök, försök igen.’ Det är vad jag gör.”
En förlorad chans att stoppa Hitler?
Å andra sidan fanns det många som såg farorna med att ge efter för Hitler. Winston Churchill, som senare skulle ta över som premiärminister, var djupt förskräckt över Münchenavtalet och kritiserade Chamberlain hårt. Många vanliga medborgare protesterade också mot hur Tjeckoslovakien behandlades. Hitlers bok Mein Kampf och skapandet av koncentrationsläger som Dachau redan 1933 borde ha varit tillräckliga varningssignaler om hans verkliga intentioner.
Efterspel och arv
Oavsett hur vi ser på Neville Chamberlain, är det obestridligt att Münchenavtalet stärkte Hitler. Nästan exakt ett år senare, när han förberedde invasionen av Polen och utlöste det andra världskriget, sade Hitler: ”Våra fiender är genomsnittliga män, inte män av handling, inte mästare. De är små maskar. Jag såg dem i München.”
Chamberlain skulle dö av cancer under krigets mörkaste dagar, troligen med känslan av att han hade misslyckats. Men hans arv är mer komplicerat än så. Han var en man som i ett desperat försök att bevara freden gjorde allt han kunde i en tid präglad av extrem osäkerhet och rädsla.
