Korea i skuggan av Japans uppgång: En berättelse om tvång, kamp och överlevnad

Tusentals koreaner tvingades att tjänstgöra i den japanska armén eller arbeta som tvångsarbetare under andra världskriget. Den första dokumenterade kontakten mellan amerikanska styrkor och koreaner i centrala Stilla havet inträffade vid Tarawaatollen i november 1943. Efter fyra dagars intensiva strider blev den japanskt befästa ön Betio intagen av amerikanerna. De enda överlevande i garnisonen var 17 japanska soldater och 129 koreanska arbetare som hade hjälpt till att uppföra Tarawas skyttevärn, bunkrar och vapengömslen, även om vissa av dessa koreaner kan ha deltagit i själva striderna.

Det finns få uppgifter om vilket stöd Korea gav till försvararna på olika öar som Japan hade spritt ut över Stilla havet före och under kriget, men hur detta koreanska stöd kom till stånd var i sig en tragisk historia.

Erövringen av Korea

År 1941 hade Korea stått under japanskt styre i cirka 31 år, men de händelser som ledde fram till den japanska ockupationen började långt tidigare. Redan 1873 diskuterades i Japan huruvida Korea borde erövras. En falang inom den japanska regeringen krävde konfrontation på grund av att Korea vägrade erkänna legitimiteten hos kejsar Meiji som statschef för det japanska imperiet, samt på grund av den förolämpande behandling som japanska sändebud utsatts för vid försök att upprätta handels- och diplomatiska förbindelser.

Tre år senare framtvingade Japan fördraget i Ganghwa, vilket öppnade tre koreanska hamnar för japansk handel och gav extraterritoriella rättigheter åt japanska medborgare. Det japanska inflytandet ökade ytterligare efter mordet på den koreanska kejsarinnan Myeongseong, även känd som drottning Min, år 1895.

Rivaliteten mellan Ryssland och Japan om inflytande i norra Kina och Korea stegrades och utlöste det rysk-japanska kriget 1904–1905, vilket Japan vann. Enligt Portsmouthfördraget, undertecknat i september 1905, erkände Ryssland Japans ”överordnade politiska, militära och ekonomiska intressen” i Korea.

Under påtryckningar från Japan tvingades dåvarande koreanske härskaren, kejsar Gojong, att avsäga sig sin kejserliga makt och utse kronprinsen till regent. Japanska tjänstemän utnyttjade situationen och drev igenom att den nye kejsaren Sunjong skulle överta tronen, trots att Gojong aldrig formellt gick med på detta. Sunjong blev därmed den siste härskaren av Joseondynastin, som hade grundats 1392.

Officiell annektering av Korea

I maj 1910 fick Japans krigsminister Terauchi Masatake uppdraget att slutföra Japans kontroll över Korea efter tidigare fördrag. Japan-Korea-protokollet från 1904 och annekteringsfördraget från 1907 hade redan fastställt Korea som ett japanskt protektorat med Japan i fullt grepp om koreansk inrikespolitik. Den 22 augusti 1910 annekterade Japan formellt Korea genom det avtal som undertecknades av Koreas premiärminister Lee Wan-Yong och Masatake, vilken blev Japans förste generalguvernör i Korea. Generalguvernören stod direkt under den japanske premiärministern, och samtliga efterföljande generalguvernörer var högt uppsatta japanska militärer.

När kejsar Gojong avled utbröt antijapanska protester i hela Korea, främst den så kallade 1 mars-rörelsen 1919. Ett självständighetsmanifest lästes upp i Seoul, och uppskattningsvis deltog två miljoner människor i protesterna. De japanska myndigheterna slog ned protesterna med våld. Enligt koreanska uppgifter arresterades 46 948 personer, 7 509 dödades och 15 961 skadades, medan de japanska siffrorna uppgav 8 437 arresterade, 553 dödade och 1 409 skadade.

I teorin åtnjöt koreaner, som undersåtar till den japanske kejsaren, samma status som japaner. I praktiken behandlades de som ett erövrat folk. Fram till 1921 förbjöds de att ge ut egna tidningar eller att organisera politiska eller intellektuella grupper.

I samband med Japans ockupation av Korea begav sig många tidigare koreanska soldater och frivilliga till Manchuriet och Primorje-regionen i Ryssland. Där bildades motståndsgrupper under namnet Dongnipgun (Befrielsearmén), som utförde gerillaattacker mot japanska styrkor. Men när Japan invaderade Manchuriet 1932 och upprättade den marionettliknande staten Manchukuo förlorade många motståndsgrupper sin bas. De tvingades fly vidare västerut i Kina eller ansluta sig till kommuniststödda styrkor i Ryssland.

Tvångsassimilering i imperiet

Efter 1937, när Japan inledde sitt fullskaliga krig mot Kina (1937–1945), beslöt den japanska kolonialregeringen att mobilisera hela samhället för krigsinsatser. Inte bara ekonomin ställdes om, utan även koreaner skulle assimileras i det japanska imperiet. Myndigheterna började rekrytera koreanska ungdomar till den japanska armén som frivilliga 1938 och senare som inkallade 1943. Dyrkan vid shintohelgedomar blev obligatorisk, och försök att bevara en koreansk nationell identitet motarbetades.

Det japanska styret var hårt, särskilt efter att japanska militarister påbörjat sin expansionistiska politik. Det interna koreanska motståndet upphörde i stort sett under 1930-talet, då polis och militärpoliser införde sträng övervakning och hårda straff mot motståndsmisstänkta. De flesta koreaner valde att anpassa sig utåt och samarbeta i någon grad med den japanska kolonialmakten, medan vissa aktivt gick dess ärenden.

Den 9 december 1941 förklarade den koreanska provisoriska regeringen, bildad i opposition mot japanskt styre under ledning av Kim Gu, krig mot Japan och Nazityskland. Denna regering samlade olika koreanska motståndsrörelser, till exempel den koreanska befrielsearmén, som stred på de allierades sida i Kina och delar av Sydostasien. Tiotusentals koreaner anslöt sig även till den nationella revolutionsarmén och Folkets befrielsearmé. En kommuniststödd koreansk frivilligarmé (KVA) grundades i Yenan i Kina, utanför den provisoriska regeringens kontroll, och bildades av deserterade soldater från den kejserliga japanska armén. Senare gick denna styrka in i Manchuriet, värvade bland den koreanska befolkningen där och blev så småningom den koreanska folkarmén i Nordkorea.

Samtidigt fanns framstående koreaner som samarbetade med japanerna. Till dem hörde Togo Shigenori, en inflytelserik etnisk korean som verkade i det japanska utrikesministeriet och var minister för Större Östasien under kriget, samt general Hong Sa-ik (Kou Shiyoku) i den kejserliga japanska armén.

Redan före annekteringen av Korea sökte sig japanska handelsmän till koreanska städer för att hitta ekonomiska möjligheter. År 1910 uppgick antalet japaner i Korea till över 170 000, vilket utgjorde den största japanska utlandspopulationen i världen vid den tiden.

Utnyttjande av koreanskt arbete

Från 1939 ledde den japanska inkallelsen av japanska män till brist på arbetskraft i hemlandet, och myndigheterna började därför rekrytera koreaner till arbete i Japan. Till en början skedde detta via civila uppdragstagare, men efterhand övergick det i ökat tvång. När arbetskraftsbristen blev ännu allvarligare 1942 utvidgades den nationella mobiliseringslagstiftningen till att även omfatta koreanska arbetare, vilket innebar att de kunde tvingas arbeta i fabriker och gruvor i Korea, Manchuriet och Japan.

Av ungefär 5,4 miljoner koreaner som japanerna inkallade för arbete hamnade cirka 670 000 i Japan, inklusive nuvarande Sakhalin. Dessa personer tvingades ofta att arbeta i kolgruvor, militärfabriker och på byggarbetsplatser med anknytning till krigföringen. Förhållandena var ofta plågsamma och farliga, och uppskattningsvis 60 000 dog mellan 1939 och 1945 till följd av hård behandling, omänskliga arbetsförhållanden och allierade bombningar. Av alla koreanska tvångsarbetare i Korea och Manchuriet beräknas mellan 270 000 och 810 000 ha omkommit.

Från och med 1938 både värvades och inkallades koreaner till den japanska militären under benämningen “koreanska frivilliga”. Bland namnkunniga koreaner som tjänstgjorde i den kejserliga japanska armén märks kronprins Euimin, som uppnådde generals grad. Vissa tidigare japansk-utbildade koreanska officerare fick efter kriget administrativa poster i Sydkoreas regering, såsom Park Chung Hee (senare Sydkoreas president), Chung Il-Kwon (premiärminister 1964–1970) och Paik Sun-Yup (Sydkoreas yngste general, känd för sin roll i försvaret av Pusanperimetern under Koreakriget). De första tio stabscheferna i den sydkoreanska armén var utbildade vid den kejserliga japanska arméns akademi.

År 1938 började japanerna också ta emot koreanska frivilliga till armén i lydstaten Manchukuo, där de bildade den så kallade Gando Special Force för motinsatser mot kommunistiska gerillaförband. En av de mest kända som tjänstgjorde i denna styrka var general Paik Sun-Yup, som senare kom att delta i Koreakriget.

Japanska företag som arbetade på uppdrag av militärledningen organiserade byggnadsförband för att uppföra militära anläggningar. Den japanska armén och flottan bildade också särskilda arbetsbataljoner med koreaner under japanskt befäl, vilka skickades ut i centrala Stilla havet för att uppföra befästningar.

År 1944 påbörjade Japan regelrätt inkallelse av koreaner till de väpnade styrkorna. Samtliga koreanska män kunde då inkallas till den japanska armén eller till arbete inom rustningsindustrin. Före 1944 hade cirka 18 000 koreaner tagits in i armén, men från 1944 inkallades omkring 200 000. Totalt nådde antalet koreaner i japansk militärtjänst 242 341, varav 22 182 dog under kriget.

Förutom att en stor andel koreanska män kallades in, drabbades även koreanska kvinnor av den japanska så kallade ”tröstkvinnemodellen” (comfort women), där de utnyttjades i japanska arméns bordeller. Antalet ”tröstkvinnor” uppskattas till mellan 10 000 och 200 000 och inkluderade även japanska kvinnor. Enligt vissa rapporter ska japanska befattningshavare och lokala medhjälpare ha kidnappat eller lockat fattiga kvinnor från Korea och andra länder under förevändning att erbjuda fabriksarbete.

Allierade möter koreanska soldater

Efter den japanska attacken mot Pearl Harbor gick Korea in i en slutlig fas av sin långa mörka period under japanskt förtryck, men befrielsen skulle komma till ett högt pris.

Under striderna i Stilla havet rapporterade amerikanska soldater och marinkårssoldater upprepade gånger att koreaner återfanns i de japanska styrkornas led.

När amerikanska styrkor påbörjade sitt framryckande i centrala Stilla havet var Tarawaatollen i Gilbertöarna första målet. Japanerna hade välutvecklade befästningar på ön Betio, bemannade av den 2 619 man starka 7:e Sasebo Special Naval Landing Force, en japansk elitstyrka jämförbar med marinkår. Förutom detta fördes 1 247 byggnadsarbetare från 111:e pionjärförbandet och 970 män från fjärde flottans byggnadsbataljon till ön. Omkring 1 200 av dessa arbetsmän var koreaner.

När amerikanska trupper landsteg på Makinatollen stötte de på en japansk garnison på 798 man samt en arbetsstyrka på 276 personer, som saknade stridsträning och inte hade några egentliga stridsuppgifter. Man antar att flertalet av dessa arbetsmän var koreaner. Kort efter landstigningen tillfångatogs omkring 35 koreaner. När operationen avslutades uppgick antalet tillfångatagna till 105, varav endast en inte tillhörde arbetsstyrkan.

Mellan 1943 och 1945 fördes koreanska krigsfångar som tillfångatagits av amerikanska styrkor i centrala Stilla havet till Hawaii, där de hölls i ett läger i Honouliuli-dalen väster om Pearl Harbor. Lägret öppnades i mars 1943 och kallades senare ”Alien Internment Camp” och så småningom ”POW Compound Number 6”.

Efter segern i Gilbertöarna gick de amerikanska styrkorna vidare till Marshallöarna. I januari-februari 1944 angreps Kwajalein och Roi-Namur, och även här påträffades japanska soldater och koreanska arbetare. Av de 3 500 soldater som försvarade Roi-Namur överlevde endast 51 personer. På Kwajalein, där garnisonen bestod av omkring 8 000 man, stupade 7 870 och 105 japanska soldater tillfångatogs, tillsammans med 125 koreanska arbetare. De koreaner som dog i Marshalls infördes sedermera i Yasukuni-helgedomen i Japan, där de fortfarande vördas tillsammans med japanska soldater.

Omkring 300–400 koreanska arbetare fördes till Honouliuli efter att Saipan i Marianerna intagits sommaren 1944. Flera av dessa koreaner var skadade, och en del av såren rapporterades ha orsakats av japanska soldater genom misshandel, hugg- och stickskador, och ibland skottskador när amerikanerna övertog ön.

Det är sannolikt att koreanska arbetare från öar som Guam, Tinian och Peleliu även de fördes till Honouliuli som krigsfångar. På Peleliu, dit amerikanska marinkårsstyrkor anlände i september 1944, fanns cirka 11 000 man ur den japanska 14:e infanteridivisionen samt koreanska och okinawanska arbetare. De hårda striderna ledde till 1 794 stupade amerikaner och 8 010 sårade. Endast 202 japaner överlevde.

Slutet på den japanska ockupationen

Japans formella styre över Korea upphörde den 2 september 1945 med landets kapitulation inför de allierade. De koreanska krigsfångar som hållits på Hawaii återvände till Korea i december 1945, tillsammans med många andra koreaner från det forna japanska imperiet. Slutet blev dock inte lyckligt för alla koreaner.

Efter kriget dömdes 148 koreaner för krigsförbrytelser, av vilka 23 fick dödsstraff. Bland de dömda fanns många lägervakter, kända för sin brutalitet. En av domarna vid Tokyorättegångarna konstaterade att många av befälen och vakterna i krigsfångelägren var koreaner och att dessa ibland var ännu grymmare än de japanska vakterna.

Koreanska vakter skickades även till Burmas djungler för att övervaka byggandet av den så kallade Burmajärnvägen. Den högst rankade korean som dömdes efter kriget var generallöjtnant Hong Sa-Ik, ansvarig för de japanska fånglägren i Filippinerna.

Koreanerna befann sig i en svår situation som en motvillig del av det japanska imperiet. Utan Japans nederlag hade den koreanska kulturen och det koreanska folket riskerat att gå förlorade. I dag firas Koreas självständighetsdag den 15 augusti 1945, det datum då Japans kapitulation avslutade andra världskriget och satte punkt för ockupationen av den koreanska halvön.