I flera århundraden hade vissa samhällen i Storbritannien och de välbeställdas hushåll en egen julfestarrangör. Denne person fungerade som en konferencier, ledare och organisatör av festligheter och dans. Han blev formellt ”kronad” och fick temporärt makten att härska över de verkliga herrarna och adelsmännen. Från slott till pubar, herrgårdar och Londons juridiska institutioner, var denna julens ceremonimästare ansvarig för att fylla folk med glädje, leda underhållning och uppmuntra till stökigt beteende. Denne person var känd som ”Oordningens herre” (Lord of Misrule).
Traditionen med Oordningens herre hade sin storhetstid i Storbritannien under 1500-talet, men dess ursprung går långt tillbaka i tiden.
Ursprung och tidiga traditioner
Redan i antikens Rom fanns låtsaskungar vid vinterfestivalen Saturnalia. Senare, vid det medeltida franska kungliga hovet, hade man en tradition med julens ”bönkungar”. En böna bakades in i en kaka, och den som fick biten med bönan blev utsedd till julens ”kung”. Denna sed spreds till England och blev populär vid kung Edward II:s och Edward III:s hov under 1300-talet.
Traditionen med julens kung försvann dock från de kungliga hovens traditioner för en tid men plockades upp av offentliga skolor samt vid universitet som Oxford och Cambridge under 1400-talet. När Tudordynastin tog makten återupptogs traditionen med Oordningens herre vid det kungliga hovet.
Oordningens herre hos Tudorerna
Under nästan varje jul under sin regeringstid anställde Henrik VII en ”Oordningens herre” och en ”Abbot av Oordning” för att leda hovets festligheter. Enligt historiska dokument betalade kungen en Oordningens herre £5 på julafton år 1491 – en ansenlig summa på den tiden!
År 1489 imponerade en Abbot av Oordning så mycket på en observatör vid hovet att det antecknades att han ”skapade mycket glädje och utförde sitt uppdrag på ett utmärkt sätt”.
Henrik VIII uppskattade traditionen ännu mer. Under julfirandena på Greenwich Palace deltog hundratals gäster i festligheter som kunde pågå i sju timmar. Mellan julafton och trettondagen arrangerades banketter, dans, karnevaler och sång, allt under ledning av Oordningens herre. Han var pråligt klädd i schalar, spets, band, klockor, juveler, guld och silver. Henrik uppskattade inte bara maten och drycken utan också rollbytet som traditionen medförde. Han skrattade hjärtligt när Oordningens herre vid ett tillfälle fräckt begärde mer pengar av honom.
Den sista kungliga Oordningens herre var George Ferrers, som underhöll den unge Edward VI med extravaganta och storslagna uppträdanden. Ferrers ledde ett stort sällskap av jonglörer, akrobater, advokater, gycklare och en ”ambassadör” som pratade nonsens. Han fick betalt hela £50 – en enorm summa – och ledde även färggranna processioner genom Londons gator, med bland annat spelmän, morrisdansare och fängelsevakter.
Traditionens nedgång
När Maria Tudor blev drottning 1553 flyttades ansvaret för hovets julfiranden till Reveljens mästare (Master of Revels), och en kunglig Oordningens herre utsågs aldrig igen i England. Populariteten för traditionen avtog bland stadstjänstemän och i adelsfamiljer under andra hälften av 1500-talet. I början av Stuart-eran var Oordningens herrar sällsynta, både i provinserna och i London.
Trots att drottning Elisabet I inte var särskilt förtjust i traditionen, fanns det andra som uppskattade den. År 1561 bjöds Robert Dudley, earl av Leicester, in som julens Oordningens herre vid Inner Temple. Han blev ceremonimässigt utnämnd till ”Julprinsen och Reveljens mästare” och ledde firandet från julafton till trettondagen. En av festkvällarna jagade han, iklädd vit rustning, en räv och en katt tillsammans med män och hundar genom Inner Temples salar.
Festprinsar under 1600-talet
Under 1600-talet var traditionen med Oordningens herrar fortfarande stark i offentliga skolor, vid elitsuniversitet och i Londons juridiska institutioner. Vid St John’s College i Oxford var det tradition att välja en ”Julprins” som fick hjälp av en kommitté för att arrangera firandet.
Dessa julkungar var ofta kända för att uppmuntra vilda upptåg, pranks och överdådigt drickande och dansande. År 1628 arresterades Oordningens herre från Middle Temple av Londons borgmästare och beäpnade män efter att ha pressat pengar från lokalbefolkningen.
Traditionen fanns dock kvar i viss form vid det kungliga hovet. År 1635 utsåg kung Karl I Richard Vyvyan till ”Prince d’Amour” för sin brorson under julfirandet, vilket kostade tusentals pund. Vyvyan bidrog själv med hela £6,000 till festen. Vid James II:s tid var traditionen dock förpassad till historien.
Den symboliska bönan: Traditionens slut
I tidigmodern tid levde traditionen med ”bönkungen” kvar i västra Europa, men den var nu mer av en hushållsritual. I Tyskland bakades ett mynt in i en kaka vid trettondagen, och den som hittade myntet blev ”kung”. I Frankrike var det fortfarande en böna, medan det i England under Elisabetanska tiden var en ärt och en böna – en drottning och en kung.
Under Karl II:s tid var det fortfarande vanligt att dela en kaka på trettondagen och utse ett låtsas-”kungapar”. Djupt in i 1800-talet fanns traditionen kvar som ett slags salongsspel, särskilt i landsbygden. I London och södra England byttes ärtor och bönor mot ringar och fingerbördar.
Den viktorianska julen tog så småningom över, och de stökiga Oordningens herrar försvann. Trettondagens kakor åts fortfarande under 1900-talet, och än idag, varje trettondag, serveras vin och kaka i Drury Lane Theatres gröna rum tack vare ett testamente från skådespelaren Robert Baddeley som dog 1794.
