När man tänker på striderna mellan Sovjetunionen och Nazityskland under andra världskriget, föreställer sig många scener av män som strider på frusna slagfält och i sönderbombade städer. Men det fanns också en annan kamp som utkämpades i skyn över dessa slagfält. Några av Sovjetunionens mest våghalsiga piloter var inte män, utan kvinnor. Dessa kvinnors nattliga bombanfall skrämde tyskarna så mycket att de fick smeknamnet ”Nattens häxor” – ett namn som kvinnorna bar med stolthet.
De första kvinnliga piloterna i Sovjetunionen
Historien om Nattens häxor började före kriget, när kvinnliga flygare blev framstående i Sovjetunionen. Den mest kända av dem var Marina Raskova, en banbrytande flygare som blev Rysslands motsvarighet till Amelia Earhart. När kriget bröt ut mot Nazityskland vägrade Raskova att stå vid sidan av bara för att hon var kvinna. Med sin status och förbindelser med Stalin lyckades hon få tillstånd att skapa kvinnliga stridsregementen.
Ett av dessa regementen blev känt som Nattens häxor, och deras uppdrag var att genomföra nattliga bombanfall mot fiendens ammunitionsförråd, konvojer och trupper. Smeknamnet kom från deras unika taktik: De satte motorerna på tomgång och gled ljudlöst över sina mål innan de släppte sina bomber. Det enda tyskarna hörde var susandet från deras plan, vilket de liknade vid kvastar – därav namnet Nattens häxor.
Enkla flygplan och stora risker
Nattens häxor flög inte i toppmoderna stridsflygplan. Deras flygplan var gamla och enkla dubbeldäckare, ursprungligen byggda för att spruta besprutningsmedel över grödor. Dessa flygplan, gjorda av plywood och tyg, saknade avancerad utrustning. Kvinnorna flög utan radio och fram till 1944 utan fallskärmar. En av piloterna beskrev det så här: ”Vi betraktade själva planet som vår fallskärm.” På grund av flygplanens lätthet kunde de glida till säkerhet om de blev träffade.
Trots de enkla förhållandena var farorna mycket reella. Pilot Nina Raspopova berättade efter kriget om den gång då hennes flygplan blev sönderskjutet av fiendens eld. ”Min vänstra fot gled ner i ett tomrum under mig,” mindes hon. ”Botten på cockpiten hade blivit bortskjuten.”
Gemenskap och mod
Det fanns en stark känsla av gemenskap bland kvinnorna i regementet. De broderade sina uniformer med blommor och andra glada mönster. ”Regementets första motto var: Du är kvinna, och du ska vara stolt över det,” berättade piloten Irina Rakobolskaya. När vädret stoppade deras uppdrag stannade de kvar på flygfältet och dansade, något som enligt Rakobolskaya aldrig skulle ha slagit en man att göra medan han väntade på att få flyga.
Trots de hårda förhållandena var moralen alltid hög. Kvinnorna flög ofta flera uppdrag per natt eftersom deras små flygplan bara kunde bära några få bomber åt gången. Detta innebar att de tvingades göra upprepade resor över fiendens territorium, där tyskarna medvetet riktade strålkastare mot dem för att blända piloterna.
En otrolig styrka
Nattens häxor visade en otrolig styrka och envishet. Under krigets gång genomförde de tusentals bombuppdrag, och 30 kvinnor miste livet under dessa farliga uppdrag. Många av dem skadades eller sköts ner, men de återvände snabbt till basen och fortsatte sina uppdrag. En av de mest kända piloterna, Nadezhda Popova, flög 18 bombuppdrag på en enda natt och hann till och med med en liten romans när hon mötte sin framtida make efter en nödlandning.
Popova sammanfattade kanske bäst Nattens häxors anda: ”När vinden var stark kastade den planet fram och tillbaka. På vintern, när vi tittade ut för att se våra mål bättre, fick vi frostskador, och våra fötter frös i stövlarna… Men vi fortsatte att flyga.”
Nattens häxor var inte bara piloter, de var en symbol för mod och beslutsamhet i en tid av krig och förtvivlan. Trots överväldigande odds och de faror de ständigt stod inför, vägrade de att ge upp och fortsatte sitt arbete för att försvara sitt land. Deras historia är ett bevis på styrkan i viljan och modet hos dessa kvinnor som flög genom natten, fast beslutna att segra.
