I juli 1945 möttes världens mäktigaste män i en idyllisk förort till Berlin för att rita om världskartan. Kriget i Europa var över, men framtiden var långt ifrån säker. Det kalla kriget hade ännu inte börjat – men låg och pyrde under ytan. Det var på Potsdamkonferensen som stormakterna försökte enas om världens framtid. Resultatet blev både början på freden och upptakten till decennier av global rivalitet.
Innehållsförteckning
Vad var Potsdamkonferensen?
Potsdamkonferensen var ett möte mellan de segrande allierade efter Nazitysklands fall. Den hölls 17 juli till 2 augusti 1945 i Potsdam, strax utanför det sönderbombade Berlin. Deltagande ledare var:
- Harry S. Truman, USA:s nyblivne president efter Franklin D. Roosevelts död i april.
- Winston Churchill, brittisk premiärminister – senare under konferensen ersatt av Clement Attlee efter Labourpartiets valseger.
- Josef Stalin, Sovjetunionens ledare.
Detta var det tredje och sista toppmötet mellan de stora tre – efter Teheran (1943) och Jalta (februari 1945). Men tonen i Potsdam var mer kylig än tidigare. Den gemensamma fienden – Nazityskland – var besegrad, och nu handlade det om vem som skulle få vad i efterkrigstidens Europa.
Konferensens huvudfrågor
De tre ledarna hade mycket att diskutera. Här är de viktigaste frågorna som stod på agendan:
1. Tysklands framtid
Nazityskland var besegrat, men vad skulle man göra med landet nu?
- Delning i fyra zoner (USA, Storbritannien, Frankrike, Sovjet) bekräftades. Dessa zoner låg till grund för det framtida Väst- och Östtyskland.
- Man enades om avnazifiering, avmilitarisering och demokratisering.
- Krigsförbrytare skulle ställas inför rätta – något som ledde till Nürnbergrättegångarna.
2. Gränserna i Europa
Framför allt handlade det om Polens gränser. Sovjet hade redan annekterat östra Polen (mot Ukrainas och Vitrysslands territorium). Polen fick istället områden i väst, som tidigare tillhört Tyskland – bland annat delar av Schlesien och Pommern. Gränsen längs Oder-Neisse-linjen blev symbolisk för det nya Europas östgräns.
3. Flytt av befolkningar
Ett av de mest dramatiska besluten var att godkänna tvångsförflyttningar av miljontals tyskar från Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Målet var att skapa etniskt mer ”homogena” stater, men konsekvenserna blev humanitära katastrofer.
4. Japans öde
Vid denna tid pågick fortfarande kriget i Stilla havet. USA och Storbritannien krävde Japans ovillkorliga kapitulation – annars väntade “fullständig förstörelse”. Vad de inte nämnde var att USA nu hade ett nytt ess i rockärmen: atombomben.

En ny president, en ny ton
Truman var ny på posten och saknade sin företrädares personliga relation till Stalin. Under konferensens gång fick Truman veta att den första atombomben testats framgångsrikt i New Mexico (projektet “Trinity”). Han berättade om det för Stalin – som redan visste tack vare sovjetisk spionverksamhet. Men tonen förändrades.
Truman blev mer självsäker, och Stalin började förbereda sin egen kärnvapenplan. Bara veckor senare, den 6 och 9 augusti, fällde USA bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Den 15 augusti kapitulerade Japan.
Potsdamdeklarationen
Ett av de viktigaste dokumenten från konferensen var Potsdamdeklarationen, där USA, Storbritannien och Kina krävde Japans kapitulation. Den skrevs under 26 juli, men saknade Sovjetunionens namn – eftersom Stalin ännu inte var i krig med Japan (det kom han att bli den 8 augusti).
Enheten krackelerar
Det som en gång varit en allians började nu glida isär. Misstron mellan väst och öst växte. Sovjet ville ha inflytande i Östeuropa, medan västmakterna oroade sig för kommunismens spridning.
De allierade talade om ”frihet” och ”demokrati”, men i verkligheten lade Sovjet under sig stora delar av Östeuropa – inklusive Polen, Rumänien, Bulgarien och Östtyskland. De västliga ledarna var chockade men inte redo för konfrontation.
Det dröjde inte länge innan världen var uppdelad i två läger – något som markerades ännu tydligare av järnridån och skapandet av NATO och Warszawapakten.
Arvet efter Potsdam
Potsdamkonferensen var både slutet på andra världskriget och starten på det kalla kriget. Den blev en milstolpe i 1900-talets historia – ett ögonblick då världen bytte skepnad.
Här är några av de viktigaste följderna:
- Tysklands delning blev bestående. Först 1990 återförenades landet.
- Östeuropa hamnade under sovjetisk kontroll, vilket påverkade miljontals människor.
- USA:s kärnvapendominans visade sig i Hiroshima – men blev snabbt utmanad av Sovjet.
- Konflikten mellan öst och väst lade grunden för hela efterkrigstiden, från Koreakriget till Kubakrisen.
Så ser platsen ut idag
Cecilienhof-slottet i Potsdam, där konferensen ägde rum, står kvar än i dag och är öppet för besökare. Rummen har bevarats i det skick de hade under konferensen, inklusive det runda bordet där världens öde avgjordes. Det är en plats där historien känns i väggarna – och där man förstår att världspolitik ofta avgörs i vackra salonger med osynliga spänningar i luften.
En ny värld föds
Potsdamkonferensen är inte lika känd som Jalta eller Teheran, men den är kanske den mest avgörande. Det var här de allierade försökte förhandla om freden – men i själva verket ritade upp frontlinjerna för nästa stora konflikt.
När ledarna skildes åt i augusti 1945 var det inte i samförstånd, utan med misstankar och outtalade hot i luften. En ny värld hade fötts – en värld av murar, blockpolitik och kapprustning. Allt började i ett vackert slott i Potsdam.
Källförteckning
- Beevor, Antony. The Second World War. London: Little, Brown, 2012.
- Roberts, Geoffrey. Stalin’s Wars: From World War to Cold War, 1939–1953. Yale University Press, 2006.
- Gaddis, John Lewis. The Cold War: A New History. Penguin Press, 2005.
- McDonough, Frank. The Origins of the Second World War: An International Perspective. Continuum, 2011.
- Hobsbawm, Eric. Age of Extremes: The Short Twentieth Century 1914–1991. Michael Joseph, 1994.
- British National Archives: https://www.nationalarchives.gov.uk/education/worldwar2/thepotsdamconference