Nürnbergrättegångens rättssal var mättad av spänning och doften av nederlag när den forna regimen ställdes till svars. I centrum satt en man som nyligen burit Tredje rikets mest pråliga uniformer, nu krympt i sin grå fängelsedräkt men med en oförminskad arrogans i blicken. Hermann Göring var en gång Hitlers utvalda efterträdare och den mäktigaste mannen i Nazityskland efter Führern själv. Han förkroppsligade den nazistiska statens skoningslösa ambitioner, dess obeskrivliga lyx och dess ultimata, blodiga kollaps. Till resten av världen utgjorde han under 1930-talet regimens offentliga ansikte – en symbol för tysk makthunger. På hemmaplan var han bron mellan Hitlers fanatiska radikalism och den traditionella tyska eliten. När andra världskriget led mot sitt slut var Göring den högst uppsatta överlevande nazisten som ställdes inför den internationella militärtribunalen. Där kom hans skarpa intellekt, bottenlösa fåfänga och teatraliska framträdanden att bli själva sinnebilden för rättegången. Men hur hamnade egentligen denna dekorerade stridspilot i hjärtat av historiens mörkaste mörker?
Innehållsförteckning
Vem var Hermann Göring?
Hermann Göring var en dekorerad pilot från första världskriget som kom att bli Hitlers andreman, chef för det tyska flygvapnet – Luftwaffe – och den mest framträdande nazistledaren som dömdes i Nürnberg för sin centrala roll i Tredje rikets fruktansvärda brott.
Men innan han nådde den nazistiska krigsmaskinens absoluta toppskikt, var han en osedvanligt ambitiös opportunist. Det var hans gränslösa charm och fåfänga som bar honom hela vägen från en trång sittbrunn under första världskriget, rakt in i det nattsvarta hjärtat av Hitlers nya rike.
Görings tidiga liv och karriär
Hermann Wilhelm Göring föddes i januari 1893 i det bayerska Rosenheim, in i en familj med djupa militära och koloniala rötter. Hans far, Heinrich Ernst Göring, hade tjänstgjort som guvernör i Tyska Sydvästafrika, och hans mor, Franziska, stammade ur en anrik bayersk släkt. Hermanns gudfar var en förmögen preussisk adelsman, en strategisk förbindelse som öppnade dörrarna på vid gavel till officersklassen i kejsar Wilhelm II:s Tyskland.
Vänner och biografer har i efterhand beskrivit den unge Göring som sällskaplig och djupt teatralisk. Han kunde vara personligt oemotståndlig och charmerande, men samtidigt impulsiv, fåfäng och mästerligt manipulativ. Hans tidiga fascination för pompa, ståt och maktens yttre symboler kom att bli ett definierande och livslångt drag för hela hans personlighet.
Redan som 16-åring skrevs han in vid en militärakademi, blev officer i infanteriet och begärde därefter förflyttning till det kejserliga tyska flygvapnet 1915. När första världskriget slutligen tystnade var han ett hyllat flygaräss med 22 bekräftade luftsegrar och hade fört befäl över den mytomspunna ”Flygande cirkusen”, den jaktflottilj som en gång leddes av Manfred von Richthofen – känd över hela världen som den Röde Baronen.
Men fredsslutet lämnade Göring i en bottenlös desillusion. Det tyska kejsardömets kollaps och den bestraffande Versaillefreden lade bränsle på den vrede som fullkomligt skulle styra hans framtida politiska vägval.
Weimaråren och vägen mot nazismen
Under 1920-talet kämpade Göring febrilt för att leva upp till sin forna militära glans. Han hankade sig fram som trafikflygare i Skandinavien, gifte sig med den svenska friherrinnan Carin von Kantzow och lät sig helhjärtat svepas med av den romantiska nationalism som drog som en löpeld genom efterkrigstidens Tyskland.
Vid sin återkomst till hemlandet korsades hans vägar med Adolf Hitlers, och han anslöt sig till det unga nazistpartiet 1922. Med sin gloria som firad krigshjälte blev han omedelbart en ovärderlig tillgång; hans blotta närvaro gav en fasad av respektabilitet åt en rörelse som då ännu betraktades som ren politisk marginalföreteelse.
När Hitler försökte gripa makten genom den beryktade Ölkällarkuppen i november 1923, ledde Göring stormtrupperna in i den blodiga sammandrabbningen och sårades svårt i ljumsken. Läkarna ordinerade smärtstillande sprutor med morfin – en behandling som blev startskottet för ett mardrömslikt och livslångt drogberoende. Efter kuppens brutala fiasko tvingades Göring fly Tyskland. Han levde i bitter landsflykt i Österrike och Sverige, med både sin hälsa och sin privatekonomi fullständigt i spillror.
En allmän amnesti 1927 banade väg för hans återkomst, och snart befann han sig återigen i frontlinjen av Tysklands snabbt föränderliga politiska landskap. Under de sena Weimaråren etablerade han sig skoningslöst som en av Hitlers mest slipade politiska operatörer. Han valdes in i riksdagen 1928 och manövrerade sig fram till talmansposten 1932, en position han cyniskt utnyttjade för att via parlamentariska procedurer strypa all demokratisk opposition. Hans slughet var en oumbärlig kugge i Hitlers snabba väg mot den totala makten.
Vid Hitlers sida
När Hitler slutligen utnämndes till rikskansler i januari 1933, överöstes Göring med tunga nyckelpositioner. Han blev ministerpresident i Preussen, vilket gav honom diktatorisk kontroll över den överlägset största tyska delstaten och, avgörande nog, dess poliskår. Efter att Riksdagshusbranden 1933 bekvämt nog skyllts på kommunisterna, skapade han Gestapo – den nazistiska regimens fruktade hemliga polis – och iscensatte en systematisk och blodig utrensning av politiska motståndare.
Göring var det trubbiga instrumentet för statens nazifiering, mannen som såg till att Tysklands gamla civila institutioner utan knot fogade sig i ledet bakom den nya ordningen. Han blev också en centralgestalt i den olagliga upprustningen och den ekonomiska styrningen – politik som öppet och medvetet bröt mot Versaillefredens villkor. Han grundade flygministeriet 1933 och översåg senare Fyrårsplanen, ett massivt projekt med det enda syftet att ställa Tysklands ekonomi på krigsfot.
Vid denna tid, efter att ha stått vid Hitlers sida i ett decennium, var Göring en av ytterst få nazistledare som vågade tala med diktatorn som en jämlike. Hitler beundrade öppet Görings skoningslösa effektivitet och hans märkliga förmåga att projicera en aura av stabilitet och trovärdighet gentemot oroliga utländska regeringar.
Kring 1938 nådde Göring maktens absoluta zenit. Under de följande två åren utnämndes han till Reichsmarschall – den allra högsta militära graden i riket – och utsågs formellt i lag till Hitlers efterträdare. Han samlade på sig vulgära rikedomar, förvärvade vidsträckta gods som Carinhall (uppkallat efter hans svenska hustru som dött 1931) och blev en av Europas mest glupska samlare av stulen och plundrad konst. Hans aptit kände inga gränser.
Hermann Görings roll i andra världskriget
När frihetens vindar mojnade och andra världskriget bröt ut i september 1939 förde Göring högsta befälet över Luftwaffe, det toppmoderna flygvapen han själv hade skapat som den yttersta symbolen för nazistisk makt.
De tidiga fälttågen tycktes ge honom rätt. Luftwaffes förkrossande insatser under invasionerna av Polen, Frankrike och Beneluxländerna demonstrerade hur skräckinjagande effektiv Blitzkrieg-taktiken var: att slå till fruktansvärt hårt, och överväldigande snabbt. Göring hyllades som regimens klarast lysande militära stjärna.
Men begränsningarna hos både honom själv och hans flygvapen skulle obönhörligen blottläggas. Under Slaget om Storbritannien 1940 lovade Göring högmodigt Hitler att tyskt luftherravälde ensamt skulle tvinga britterna på knä, precis som det gjort med resten av kontinenten. Istället blev det början på Luftwaffes långa, plågsamma förfall. I takt med att de allierades industriella produktion och teknologiska försprång tog fart, stod Göring alltmer handfallen.
Ett annat fatalt strategiskt misslyckande som vilar tungt på hans samvete var terrorbombningarna av civila mål runt om i Europa. Syftet var att knäcka fiendens moral, men i verkligheten gödde det bara en ännu hårdare, förtvivlad motståndsvilja.
När krigslyckan vände retirerade Göring in i en lyxbubbla på Carinhall. Han isolerade sig i överflöd, och hans förlamande morfinberoende eskalerade i det dolda. Trots detta behöll han sin ofantliga formella makt. Han övervakade den systematiska utsugningen av de ockuperade ländernas ekonomier, dirigerade plundringen av Europas kulturskatter och satt i den centrala planeringsnämnden som kallblodigt styrde användningen av miljontals tvångsarbetare.
Framåt 1943 hade Hitlers tålamod med sin pösande riksmarskalk nått vägs ände. Luftwaffes totala fiasko att understödja trupperna vid slaget om Stalingrad, och den fullständiga oförmågan att försvara det tyska fastlandet mot de allierades förödande bombmattor, fick Hitlers tilltro att gå upp i rök. Men tack vare en djupt förankrad egen maktbas lyckades Göring klamra sig fast vid sina pompösa titlar och sitt prestige. Det var dock en tidsfråga innan fallet skulle komma.
I april 1945, när de sovjetiska styrkorna drog snaran allt tätare runt det rykande Berlin, skickade Göring ett telegram till Hitler och föreslog att han formellt skulle ta över ledarskapet ifall Führern var inkapaciterad. Svaret blev blixtrande. En paranoid och rasande Hitler stämplade honom som högförrädare, fråntog honom samtliga ämbeten och beordrade att han omedelbart skulle gripas och avrättas. Hitlers order hann dock aldrig verkställas. Istället togs Göring till fånga av framryckande amerikanska trupper när kriget i Europa drog sin sista rosslande suck.
Varför ställdes Göring inför rätta i Nürnberg?
De segrande allierade makterna inrättade Nürnbergrättegångarna för att ställa Tredje rikets absoluta toppskikt inför rätta. Dessa processer, som hölls i den sönderbombade tyska staden Nürnberg mellan november 1945 och oktober 1946, var historiskt banbrytande; det var de första internationella tribunalerna någonsin där individer åtalades personligen för krigsbrott.
Under gemensam ledning av domare och åklagare från USA, Storbritannien, Sovjetunionen och Frankrike, var syftet att hålla de nazistiska ledarna ansvariga för krigets apokalyptiska fasor. Den amerikanske chefsåklagaren, domare Robert H. Jackson, spelade huvudrollen i att hamra fast bevisföringen mot de anklagade.
I Nürnberg var Göring den i särklass högst uppsatta nazisten i livet, och därmed stjärnan bland de åtalade vid den internationella militärtribunalen. Eftersom Hitler undflytt rättvisan genom självmord, blev Göring den levande galjonsfigur på vilken hela den blytunga skulden för de nazistiska övergreppen kunde läggas. Han åtalades för brott mot freden (planering och förande av aggressionskrig), krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.
Vid tiden för sitt gripande var Göring gravt överviktig och plågades av högt blodtryck, hjärtproblem och ett akut morfinberoende. Amerikanska läkare tvingade honom genom en noggrann avgiftning i fängelset, där morfinet fasades ut mot milda lugnande medel, samtidigt som han sattes på en stenhård diet. Han tappade närmare 40 kilo (80 lbs) innan rättegången ens hann inledas.
Psykologerna som utvärderade de åtalade utförde rigorösa intelligenstester och personlighetsutvärderingar. Görings IQ var bland de allra högsta i gruppen och uppmättes till 138, och han skattades exceptionellt högt på skalor för extraversion och dominans. Fängelsepsykiatrikerna beskrev honom som den otvetydiga och naturliga alfahannen bland fångarna, och noterade med viss olust hans remarkabla förmåga att charma och manipulera alla i sin omgivning – inklusive sina egna vakter.
Hur agerade Hermann Göring under korsförhören?
Åklagarna lade fram förkrossande och minutiös bevisning för hans inblandning i nazistregimens samtliga ödesdigra beslut – från den tidiga upprustningen och annekteringen av Österrike och Tjeckoslovakien, till den organiserade plundringen av det ockuperade Europa och utformandet av dödliga antijudiska dekret. Göring förnekade iskallt all direkt kännedom om Förintelsen, men domstolen fann påståendet vara en logisk omöjlighet, helt oförenligt med hans absoluta maktposition i statsapparaten.
Under rättegången dominerade Göring förhandlingarna med en oförskämd bravad. Han vägrade konsekvent att porträttera sig som en brottsling. Istället axlade han rollen som en brinnande patriot som enbart hade gjort sin plikt för Tyskland, och han försvarade envist nazismen som en nödvändig stålsköld mot bolsjevismen och ett hotande europeiskt kaos.
Hans inledande, verbala dueller med den amerikanske chefsåklagaren Robert H. Jackson kom att bli några av tribunalens absolut mest ikoniska och dramatiska ögonblick. Till en början lät Görings överlägsna lugn och kvicka, retoriska skicklighet honom parera Jacksons frågor med förödande effektivitet. Men det var hans egen oändliga arrogans som till slut blev hans fall. När Göring, berusad av sin egen förmenta historiska betydelse, pratade på och försökte dominera förhören, fungerade den utdragna korsförhörstekniken exakt som avsett: den naglade fast det obestridliga beviset för hans djupa, systematiska medbrottslighet.
Var Görings fällande dom på förhand avgjord?
Trots all högspänd teater i rättssalen var domen mot Hermann Göring aldrig genuint i tvivel. Det var aldrig en parodi på rättvisa, utan ett oundvikligt bokslut. De massiva bergen av skriftliga bevis kedjade obevekligt fast honom vid varje enskild fas av den nazistiska aggressionen och terrorn. Tribunalen fällde honom på samtliga åtalspunkter och dömde honom till döden genom hängning.
Hermann Görings död och cyanidmysteriet
I sina sista överklaganden krävde Göring stolt att få bli avrättad av en exekutionspluton. Han åberopade en officers rätt att dö för en kula, snarare än att tvingas uthärda den förödmjukande snaran som en simpel kriminell. Domarna avslog begäran utan tvekan.
Men natten till den 15 oktober 1946, blott timmar innan han skulle föras upp på schavotten, hittades han död på britsen i sin cell. Han hade krossat en glaskapsel med cyanid mellan tänderna.
Hur han lyckades komma över giftet är en gåta som än i dag är höljd i dunkel. Vissa teorier gör gällande att han hade smugglat in kapseln noga dold i en burk med hudkräm, eller insydd i sina personliga tillhörigheter från första början. Andra menar envist att sympatiserande amerikanska vakter hade smugglat in den till honom. En senare utredning från den amerikanska armén drog den mörka slutsatsen att åtminstone en av fängelsevakterna sannolikt hade mutats eller psykologiskt manipulerats.
Görings självmord berövade de allierade makterna den ultimata symboliska segern de så desperat sökte: att inför världens kamerablixtar få hänga den forna regimens mäktigaste överlevande ikon.
Hans kropp kremerades utan ceremoni. Askan – tillsammans med kvarlevorna från de andra avrättade nazisttopparna – spreds sedan över Conwentzbach, en liten biflod till floden Isar strax utanför München. Syftet var absolut: att utplåna varje spår och förhindra att en framtida grav någonsin skulle kunna förvandlas till en makaber pilgrimsort för extremister.
Källor och vidare läsning:
- Overy, Richard. (2020). Goering: Hitler’s Iron Knight. I.B. Tauris.
- Evans, Richard J. (2005). The Third Reich in Power. Penguin Books.
- Manvell, Roger & Fraenkel, Heinrich. (2011). Goering: The Rise and Fall of the Notorious Nazi Leader. Skyhorse Publishing.
- Tusa, Ann & Tusa, John. (1983). The Nuremberg Trial. Atheneum.
- Kershaw, Ian. (2000). Hitler: 1936–1945 Nemesis. W. W. Norton & Company.
