Nürnbergprocessen – Den moderna rättvisans födelse i Tredje rikets ruiner

Hösten 1945 låg Tyskland i ruiner. Det var en krossad nation som fortfarande kippade efter andan efter ett förödande nederlag och nu befann sig under total ockupation. I denna apokalyptiska ödemark valde de segrande allierade makterna att inleda ett fullkomligt unikt och oöverträffat experiment i internationell rätt: Nürnbergprocessen. Det var inte tal om någon summarisk blodshämnd i gränderna, utan om en storslagen juridisk uppgörelse med ondskan själv. Men hur kunde man döma en hel statsapparat, och var det verkligen objektiv rättvisa som skipades – eller blott segrarnas hämnd klädd i juridisk skrud?

Vad var egentligen Nürnbergprocessen?

Syftet med rättegångarna i Nürnberg var att ställa det besegrade Tredje rikets högsta överlevande ledare till svars för deras ofattbara brott. De anklagades för att ha planerat och fört aggressionskrig, för grova brott mot krigets lagar (krigsförbrytelser) och för vad som då var en helt ny juridisk kategori inom internationell rätt: ”brott mot mänskligheten”.

Den allra första av dessa rättegångar genomfördes av den Internationella militärtribunalen (IMT) mellan den 20 november 1945 och den 1 oktober 1946. Den sammankallades av de fyra stora allierade segrarmakterna: USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen, och etablerades genom Londonavtalet den 8 augusti 1945, vilket definierade tribunalens befogenheter.

I grund och botten utgjorde Nürnbergprocessen en absolut vattendelare i den internationella rättvisans historia. Dess storhet låg inte enbart i att man straffade högprofilerade nazistledare, utan i själva idén att statliga aktörer och militära befälhavare överhuvudtaget kunde hållas personligt ansvariga inför en tribunal, skapad av segrande makter men styrd av nya internationella rättsprinciper.

Rättegångarna väckte djupa och svåra frågor om rättvisa, segrarnas rättigheter, juridisk innovation och moraliska prejudikat. Det rörde sig inte om simpla, teatraliska skådeprocesser, och de var långt ifrån felfria. Men de markerade ett medvetet val från de allierade: att prioritera laglighet framför hämndlystnad, att noggrant dokumentera ondskan istället för att bara begrava den, och att slå fast att inte ens de allra mäktigaste ledarna står över lagen.

Deras arv är monumentalt. Nürnberg lade grunden för den internationella straffrätten, inspirerade till den senare Folkmordskonventionen (som antogs av FN:s generalförsamling 1948) och tvingade fram en offentlig och smärtsam redovisning av Tredje rikets alla grymheter.

Vilka stod åtalade i Nürnberg?

Vid den första och mest berömda av Nürnbergprocesserna (IMT) åtalades 24 huvudfigurer ur Tredje rikets absoluta militära och politiska elit.

Bland de mest framträdande återfanns:

• Hermann Göring: Reichsmarschall, chef för Luftwaffe och Hitlers utsedda efterträdare.
• Joachim von Ribbentrop: Utrikesminister.
• Rudolf Hess: Hitlers tidigare ställföreträdare.
• Wilhelm Keitel: Fältmarskalk och chef för OKW (Wehrmachts överkommando).
• Ernst Kaltenbrunner: Högt uppsatt SS-officer och chef för RSHA (Rikssäkerhetsöverstyrelsen).
• Alfred Rosenberg: Nazistregimens chefsideolog.
• Hans Frank: Generalguvernör i det ockuperade Polen.
• Wilhelm Frick: Nazitysklands inrikesminister och sedermera riksprotektor för Böhmen-Mähren.
• Julius Streicher: Tidigare chefredaktör för den antisemitiska tidningen Der Stürmer och rabiat propagandist.
• Albert Speer: Minister för rustning och krigsproduktion.
• Fritz Sauckel: Generalbefullmäktigad för arbetsinsatsen, ytterst ansvarig för Tysklands brutala system för tvångsarbete.
• Karl Dönitz: Tidigare marinchef och Hitlers kortvariga efterträdare som Nazitysklands statschef.

Av de 24 ursprungligen åtalade namnen saknades tre när förhandlingarna inleddes. Martin Bormann, Hitlers partisekretare, hade inte kunnat spåras (han hade i själva verket dött under slaget om Berlin) och dömdes därmed i sin frånvaro (in absentia). Robert Ley, chefen för den tyska arbetsfronten, hade tagit sitt eget liv i cellen innan rättegången hann börja. Industriledaren Gustav Krupp bedömdes i sin tur vara för senil för att kunna ställas inför rätta.

Varför hölls rättegångarna just i Nürnberg?

Beslutet att förlägga tribunalen till den bayerska staden Nürnberg var både av rent praktisk och djupt symbolisk natur. Å ena sidan hade stadens massiva Justitiepalats överlevt krigets bombningar relativt intakt. Det rymde en enorm rättssal som kunde hantera de gigantiska förhandlingarna, och det hade ett anslutande fängelse där de åtalade kunde hållas under rigorös säkerhet.

Å andra sidan hade Nürnberg varit skådeplatsen för nazistpartiets gigantiska årliga partidagar. Staden var därmed en av de platser som allra starkast förknippades med den nazistiska rörelsen och dess förföriska propaganda. Att hålla rättegången i hjärtat av det forna Tyskland – snarare än på neutral mark utomlands – förstärkte idén om att det tyska folket behövde bevittna uppgörelsen med sina egna ledares brott.

Det var ett medvetet politiskt och moraliskt ställningstagande: det nazistiska maktvansinnets forna epicentrum skulle nu förvandlas till dess domstol.

Var domarna på förhand avgjorda?

Frågan om huruvida utgången i Nürnberg var oundviklig är komplex. Givetvis var den bevisning som åklagarna hade samlat in fullständigt överväldigande: den bestod av fasansfulla journalfilmer, fotografier, tusentals beslagtagna dokument och obestridliga vittnesmål från överlevande.

Ändå var rättegångens juridiska maskineri oprövat. Internationella lagar om brott mot mänskligheten och aggressionskrig hade aldrig tidigare tillämpats på detta sätt, vilket gjorde den rättsliga grunden bitvis skakig. Vissa kritiker hävdade att tribunalen uppfann post facto-standarder (det vill säga, definierade handlingarna som brottsliga först efter att de begåtts) eller att man tänjde för långt på juridiska koncept. Ända sedan dess har röster höjts som ifrågasatt om fullständig opartiskhet ens var möjlig, med tanke på brottens ofattbara natur och det faktum att segrarna agerade både åklagare och domare.

Rent pragmatiskt måste dock idén om att allt var uppgjort på förhand nyanseras. Av de 22 åtalade som närvarade framför IMT frikändes faktiskt tre personer. Dessutom varierade straffen för de fällda kraftigt – från dödsstraff till fängelsestraff av olika längd. Det fanns bevisligen utrymme för differentiering och individuell prövning i domarna.

Sammantaget, med tanke på brottens gränslösa natur och det hämndlystna politiska klimatet, fanns det alltid en överväldigande sannolikhet för fällande domar. Men processen krävde trots allt ett enormt juridiskt förarbete, presentation av bevis, juridisk argumentation och aktivt försvarsarbete. Förväntningarna på fällande domar var skyhöga, men det var ingen ren formalitet.

Varför avrättades inte nazisterna på fläcken?

Det fanns vid tiden starka röster som förespråkade omedelbara avrättningar eller summarisk rättvisa – nazistregimens brott var ju uppenbara och oändliga. Men de allierade avvisade denna blodiga väg av flera avgörande skäl.

För det första handlade det om legitimitet. Josef Stalin hade vid Teherankonferensen 1943 kallblodigt föreslagit för Winston Churchill att man summariskt borde avrätta uppemot 100 000 ledande nazister för att kastrera Tysklands förmåga att någonsin starta ett nytt krig. Istället för ett sådant brutalt blodbad valde segrarmakterna en extremt offentlig rättegång. De ville förhindra att framtida generationer tyskar någonsin skulle kunna hävda att ett erkännande av krigsskuld hade tvingats fram under hot, en parallell till ”dolkstötslegenden” efter första världskriget.

För det andra handlade det om rättssäkerhet. Londonavtalet underströk att korrekt rättsprocess skulle tillämpas. De allierade var stenhårda med att de – till skillnad från den mördande regim de nu dömde – höll fast vid principerna om laglig rättvisa, inte primitiv hämnd.

För det tredje bromsades de allierade av moralisk och politisk försiktighet. Kollektiva bestraffningar eller massavrättningar utan rättegång skulle ha brutit mot de fundamentala principer de själva påstod sig försvara, och det riskerade att skapa en bitter motreaktion som i sin tur kunde rasera den tänkta återuppbyggnaden av Tyskland. Enkelt uttryckt: att rada upp och skjuta tiotusentals medlemmar ur SS eller Gestapo hade varit ett brott som permanent undergrävt de allierades moraliska överlägsenhet.

Slutligen fanns det ett skriande behov av att samla och presentera bevis för de nazistiska grymheterna. Rättegången gav en unik möjlighet att offentligt dokumentera, registrera och ställa ut naziledningens brott för all framtid. Det visuella bildmaterialet, utskrifterna från rättssalen och själva domarna var tänkta att muras in i den historiska minnesbanken.

Istället för snabb hämnd valde man alltså lagens långa väg: rättegång, dom, och slutligen avrättning eller fängelse. Detta var inte tänkt att relativisera brotten, utan snarare att förstärka deras moraliska tyngd genom att hugga fast dem i ett obestridligt juridiskt prejudikat.

Blev någon av de åtalade frikänd?

Ja. Av de 22 åtalade som stod inför skranket vid IMT fick tolv dödsstraff, sju fick långa fängelsestraff och tre frikändes helt.

De tre som frikändes var:

• Hjalmar Schacht: En ekonom och bankir som till stor del varit ansvarig för Tysklands ekonomiska återhämtning efter 1933.
• Franz von Papen: Tidigare diplomat och tysk rikskansler, tillhörande den konservativa klick som hjälpt Hitler till makten.
• Hans Fritzsche: En välkänd radioprofil och tidigare chef för nazisternas radiopropaganda.

Dessa frikännanden var politiskt viktiga, då de visade världen att tribunalen inte bara fungerade som en stämpelmaskin för dödsdomar, utan faktiskt uppvisade en viss grad av objektivitet och opartiskhet.

Hur snabbt genomfördes rättegångarna?

Med moderna mått mätt var hastigheten i IMT:s förhandlingar häpnadsväckande. Processen inleddes den 20 november 1945 och domarna avkunnades mellan den 30 september och 1 oktober 1946.

Trots den monumentala uppgiften – att sålla enorma mängder bevis, förhöra de åtalade och samordna simultantolkar till engelska, ryska, franska och tyska – rörde sig tribunalen med en makalös effektivitet.

Efter att domarna fallit verkställdes avrättningarna snabbt, redan den 16 oktober 1946. De värsta krigsförbrytarna hade alltså åtalats, dömts och avrättats inom loppet av ungefär ett år. Det är värt att notera att de senare amerikanska militärtribunalerna i Nürnberg (1946–1949) drog ut betydligt mer på tiden.

Vad hände med de avrättade nazisternas kroppar?

Kropparna hanterades med extrem diskretion och medveten hemlighetsmakeri av de allierade myndigheterna, specifikt för att förhindra att döda nazister skulle förvandlas till martyrer.

Tolv män hade dömts till döden. På morgonen den 16 oktober 1946 avrättades tio av dem genom hängning i Nürnbergfängelsets idrottssal. De sista två mötte ett annat öde: Martin Bormann var som sagt dömd i sin frånvaro, och Hermann Göring hade undflytt snaran genom att begå självmord kvällen innan med hjälp av en insmugglad cyankaliekapsel.

Efter hängningarna transporterades de dödas kroppar i hemlighet till krematoriet på Ostfriedhof-kyrkogården i München. Där brändes de, och askan spreds därefter i floden Isar. Det var en både pragmatisk och djupt symbolisk metod: det skulle inte finnas några gravar, inga monument och inga gravstenar.

Detta visade sig vara en mycket klok och förutseende försiktighetsåtgärd. Ett bevis på detta kom långt senare: 1988 begravdes Hitlers tidigare ställföreträdare Rudolf Hess (som dött i fängelset året innan) på en landsortskyrkogård i Bayern. Platsen blev snabbt ett bisarrt vallfärdsmål för nynazister, vilket ledde till att Hess kvarlevor grävdes upp 2011, kremerades, och gravplatsen förstördes för att stoppa fanatikerna.

Ställdes fler inför rätta efter Nürnberg?

Ja. Även om den första IMT-rättegången är den mest omskrivna, var det långt ifrån den sista. Mellan december 1946 och april 1949 genomförde USA (inom sin ockupationszon) ytterligare tolv krigsförbrytarrättegångar i samma domstolsbyggnad. Dessa kallas kollektivt för de ”Efterföljande Nürnbergprocesserna” (NMT).

Dessa rättegångar siktade in sig på ett bredare spektrum av förövare: SS- och polisledare, mäktiga industriledare som utnyttjat slavarbete, domare (Juristrättegången), läkare (Läkarrättegången) och byråkrater. Alla var de kuggar som på olika sätt hade smort och drivit nazisternas maskineri av folkmord och förtryck.

Totalt ställdes 199 personer inför rätta i Nürnberg (IMT och NMT inräknat), vilket resulterade i 161 fällande domar och 37 dödsstraff. Dessutom fortsatte krigsförbrytarrättegångar runt om i världen i årtionden – i Västtyskland, i Östeuropa, och ända in i våra dagar när extremt åldrade förövare ställs inför rätta.

Nürnbergs juridiska arv lever därmed vidare. Processen satte igång en global rörelse för att hålla individer ansvariga för statssanktionerade övergrepp, en rörelse vars vingslag vi fortfarande känner av i dagens internationella tribunaler.

Källor och vidare läsning:

• Conot, Robert E. (1983). Justice at Nuremberg. Harper & Row.
• Moorhouse, Roger. (2006). Killing Hitler: The Plots, the Assassins, and the Dictator Who Cheated Death. Bantam Press. (Författarens eget verk kring Tredje riket).
• Overy, Richard. (2001). Interrogations: The Nazi Elite in Allied Hands, 1945. Allen Lane.
• Smith, Bradley F. (1977). Reaching Judgment at Nuremberg. Basic Books.
• Tusa, Ann & Tusa, John. (1983). The Nuremberg Trial. Atheneum.