Året är 1958 och den amerikanska allmänheten är greppad av rädsla och oro efter Sovjets nyliga uppskjutning av Sputnik 1, världens första konstgjorda satellit. Sedan andra världskrigets slut har USA och Sovjetunionen varit inlåsta i ett ständigt eskalerande kärnvapenrace som nu utvecklats till en rymdkapplöpning. Vid denna tidpunkt verkar Sovjet ha övertaget, och USA ligger teknologiskt sett efter sina kalla kriget-rivaler. Amerika behöver desperat vända trenden.
För att göra det behövs en kraftfull demonstration, något som inte bara skulle höja moralen på hemmaplan och återställa nationellt självförtroende, utan även påminna världen om varför USA är den dominerande supermakten. Men vad skulle en sådan seger innebära?
I vår tidslinje tog detta uttryck sig i form av Apollo 11månlandning, då Amerika framgångsrikt satte de första människorna på månen den 20 juli 1969. Men den historiska händelsen hade kanske aldrig skett om USA hade valt att genomföra en annan av sina planer – Projekt A119.
Projekt A119: Att spränga månen
USA’s flygvapen inledde det topphemliga projektet runt maj 1958. Med den till synes harmlösa titeln ”En studie av månflygningar” leddes projektet av fysikern Leonard Reiffel, som senare skulle bli vice direktör för Apollo-programmet vid NASA.
Reiffel ombads av flygvapnet att snabba på en studie om synligheten och effekterna av en teoretisk kärnvapenexplosion på månens yta. Redan från början förstod Reiffel att projektet var politiskt motiverat. I en intervju från 2000 sade han: ”Det var tydligt att huvudsyftet med den föreslagna explosionen var en PR-övning och en demonstration av överlägsenhet. Flygvapnet ville ha en svampmoln så stor att den skulle vara synlig från jorden.”
Tanken var att en sådan kraftdemonstration skulle kunna skrämma Sovjetunionen, försäkra den amerikanska allmänheten om landets kärnvapenkapacitet och samtidigt placera USA i topposition i både kärnvapen- och rymdkapplöpningen. Men hur långt gick projektet egentligen?
De vetenskapliga ledarna bakom planen
Reiffel ledde ett tiomannateam som inkluderade Gerard Kuiper, nu betraktad som ”den moderna planetvetenskapens fader”, och en ung Carl Sagan, som senare skulle bli en kändis genom sitt tv-arbete. Det är faktiskt tack vare Sagan som informationen om detta hemliga projekt ens existerar idag. När Sagan ansökte om en forskarstipendium vid Berkeley 1959 avslöjade han detaljer om Projekt A119, vilket lämnade en ledtråd som senare skulle plockas upp av författaren Keay Davidson på 1990-talet när han arbetade på Sagans biografi.
När Davidsons bok publicerades beslutade Reiffel att klargöra vissa påståenden och bidra med sina egna kommentarer för att förlänga den historiska redogörelsen utöver biografin.
Målet: En nukleär explosion på månen
Från maj 1958 till januari 1959 rapporterade Reiffel och hans team om de troliga effekterna av en kärnvapenexplosion på månen, inklusive hur damm och gas skulle bete sig och hur synligheten skulle skilja sig beroende på om explosionen inträffade på månens ljusa eller mörka sida.
Även om den exakta leveransmetoden för kärnvapen aldrig har avslöjats, hävdade Reiffel att det vid den tiden var tekniskt genomförbart att träffa ett mål 238 000 mil bort med en noggrannhet på två mil. Det är troligt att detta skulle ha involverat en interkontinental ballistisk missil, som USA råkade skjuta upp 1959. Bomben skulle ha varit en atombomb, inte en vätebomb, eftersom den sistnämnda skulle ha varit för tung för missilen att bära.
Reiffel hävdade i sin rapport från 1959 att om projektet hade genomförts skulle det ha haft både vetenskapliga och militära fördelar, förutom de politiska. Han skrev: ”Det är tydligt att vissa militära mål skulle uppnås eftersom information skulle ges om rymdens miljö, om detektion av kärnvapenprov i rymden och om kärnvapnens kapacitet för rymdkrig.”
De vetenskapliga implikationerna
Planen innebar att tre identiska instrument skulle placeras på månens yta innan explosionen för att mäta effekterna före, under och efter detonationen. Dessa data skulle ge forskare viktig information om månens sammansättning och miljö, samt om jorden. Det fanns till och med en tanke om att en kärnvapenexplosion skulle kunna avslöja mikrobiellt liv på månen.
När projektet först avslöjades på 1990-talet hävdades det felaktigt att explosionen skulle ha sprängt månen i bitar. I en intervju med CNN 2012 klargjorde Reiffel att detta var en stor missuppfattning: ”Absolut inte, det skulle ha varit mikroskopiskt, så att säga.” Han tillade att explosionen skulle ha lämnat ett krater som skulle ha varit ”praktiskt taget osynligt från jorden, även med ett bra teleskop.”
Varför projektet aldrig genomfördes
Trots att explosionen skulle ha varit relativt liten, blev rädslan för radioaktiv kontaminering en viktig orsak till varför projektet aldrig förverkligades. Området skulle ha blivit biologiskt och radiologiskt förorenat, vilket skulle ha inneburit en stor vetenskaplig förlust. Reiffels rapport betonade detta, och sade: ”Om en sådan biologisk kontaminering av månen inträffade, skulle det representera en oöverträffad vetenskaplig katastrof.”
En annan stor oro var risken för en okontrollerad explosion. Rymdprojekt kommer alltid med risker, och chansen att en kärnvapenexplosion skulle kunna inträffa i jordens atmosfär var inte något man ville ta lätt på. Följderna skulle ha varit katastrofala.
Ett stopp för kärnvapen i rymden
Lyckligtvis blev Projekt A119 aldrig verklighet. Istället etsade Neil Armstrong och Buzz Aldrin sina namn i historien som de första människorna på månen. Deras prestation gav oss inspirerande bilder av mänsklighetens största upptäcktsbragd.
USA var inte ensamma om att överväga en kärnvapenexplosion på månen. Vid samma tidpunkt i 1958 planerade Sovjetunionen en liknande operation under kodnamnet Projekt E-4. Men även detta stoppades av säkerhetsskäl, och Sovjet tvivlade dessutom på att den resulterande explosionen skulle vara synlig tillräckligt länge för att fånga på film.
1967 års yttre rymdfördrag mellan USA, Sovjet och flera andra länder satte stopp för alla sådana planer i framtiden. Fördraget förbjöd placering av kärnvapen och andra massförstörelsevapen i rymden och begränsade användningen av månen till fredliga syften.
Trots detta förblir många av kalla krigets dokument hemliga, inklusive detaljerna kring Projekt A119.