Erik av Pommern (ca 1382–1459) var den första kungen att styra över de tre nordiska rikena Danmark, Norge och Sverige under Kalmarunionen. Han adopterades av drottning Margareta Valdemarsdotter och blev formellt krönt 1397 i Kalmar, samma år som unionen grundades. Trots sin maktposition ställdes Erik inför stora utmaningar under sin regeringstid, inte minst i form av inre konflikter, externa hot och en alltmer splittrad union. Hans regeringstid (1397–1439) blev en period av både ambition och motgångar, som så småningom ledde till hans avsättning.
En Stjärna Föds: Från Pommern till Kalmarunionen
Erik, ursprungligen döpt Bogislav IX, föddes omkring 1382 i hertigdömet Pommern, ett område som idag ligger i norra Tyskland och Polen. Han var son till hertig Vratislav VII och Maria av Mecklenburg, en kvinna med starka band till de nordiska rikena. Maria var dotter till Albrekt av Mecklenburg, som tidigare hade varit kung av Sverige, vilket gav Bogislav en dynastisk koppling till det svenska kungahuset. Trots att han föddes långt från Norden kom hans öde att forma historien för de tre nordiska rikena.
Adoption av Margareta
Vid slutet av 1300-talet saknade drottning Margareta Valdemarsdotter biologiska arvingar. Hennes ende son, Olav Håkonsson, hade avlidit 1387, vilket lämnade henne utan en efterträdare till tronen i Danmark och Norge. Margareta var fast besluten att säkra den dynastiska kontinuiteten för sin makt och för unionens stabilitet. Hennes val föll på Bogislav, som adopterades av Margareta år 1389 och fick det mer nordiskt klingande namnet Erik av Pommern.
Margaretas beslut var strategiskt. Genom adoptionen förenade hon Pommerns och Mecklenburgs dynastiska kopplingar med de nordiska rikena, vilket stärkte hennes politiska allianser och skapade en legitimitet för Erik som framtida unionskung.
Resan till Norden och uppväxten
Som adoptivson till Margareta flyttade Erik till Norden, där han började sin utbildning i politik, diplomati och krigskonst under hennes noggranna tillsyn. Margareta, som var en skicklig och erfaren ledare, formade Erik till att bli hennes efterträdare. Hon såg till att han lärde sig de nordiska språkens grunder och förberedde honom för att regera över de tre rikena i unionen. Erik visade tidigt intresse för militära och administrativa frågor, men hans ungdom och brist på erfarenhet gjorde att Margareta behöll kontrollen över unionens politik även efter att han formellt blev kung.
Kröningen i Kalmar 1397
Den 17 juni 1397 kröntes Erik av Pommern formellt till kung över Danmark, Norge och Sverige vid en högtidlig ceremoni i Kalmar. Denna händelse markerade formellt grundandet av Kalmarunionen, en politisk och dynastisk förening mellan de tre rikena. Ceremonin, som samlade representanter från alla tre länderna, var en stor symbol för nordisk enighet. Erik svor att respektera rikenas lagar och sedvänjor, och han fick en symbolisk position som enande monark.
Trots kröningen förblev Margareta den verkliga makthavaren. Hennes erfarenhet och politiska skicklighet gjorde att hon fortsatte att styra unionen med fast hand fram till sin död 1412. Under denna period fungerade Erik främst som hennes elev och lärling, vilket gav honom tid att mogna i rollen som kung.
Erik som symbol för unionens ambition
Adoptionen av Erik och hans kröning var både en dynastisk och politisk triumf för Margareta. Erik symboliserade visionen om ett enat Norden under en gemensam monark – en idé som Margareta trodde skulle ge stabilitet och styrka i en tid av externa hot och interna konflikter. För Erik innebar hans tidiga år i Norden en snabb övergång från en relativt okänd fursteson till en central figur i den nordiska historien.
Trots sin ungdom och de stora förväntningarna skulle Erik snart ställas inför enorma utmaningar, när han efter Margaretas död tvingades axla ansvaret att styra över tre olika riken med sina egna intressen och konflikter. Hans tid som kung blev en komplex balansgång mellan ambition och motgång.
Tre riken, tre problem
Erik mötte enorma utmaningar som unionskung. Att balansera de olika nordiska rikenas intressen och hantera de interna och externa hot som präglade hans regeringstid blev en övermäktig uppgift.
1. Relationen till Sverige
Sverige var det rike där unionens idé mötte mest motstånd. Den svenska adeln motsatte sig ofta den centralisering som Erik försökte införa. Sveriges ekonomiska betydelse, särskilt genom Bergslagens järnproduktion, gjorde att Erik behövde deras resurser, vilket skapade spänningar.
Många svenskar upplevde att unionen främst gynnade Danmark och att deras resurser exploaterades för att finansiera unionens krig och projekt. Detta ledde till flera uppror, bland annat det stora Engelbrektsupproret 1434–1436, som blev ett avgörande slag mot Eriks auktoritet i Sverige.
2. Krig och Hansan
Under Erik av Pommerns regeringstid fortsatte konflikten med den mäktiga tyska handelsfederationen Hansan. Erik försökte minska Hansans inflytande i den nordiska handeln genom att införa höga tullavgifter och stärka kronans kontroll över handeln i Östersjön.
Hans mest ambitiösa projekt var att bygga upp ett starkt sjöfartsförsvar med hjälp av den ökända ”Öresundstullen”. Tullen gav Erik kontroll över fartyg som passerade genom Öresund och blev en viktig inkomstkälla för unionen. Men detta provocerade Hansan och ledde till en rad konflikter, vilket i sin tur försvagade unionens ekonomiska stabilitet och ökade missnöjet i Sverige och Norge.
3. Interna maktsplittringar
Danmark var unionens kärnrike, men även här mötte Erik motstånd. Den danska adeln blev alltmer missnöjd med hans styre, särskilt på grund av hans långa frånvaro och hans fokus på externa krig och unionens politik. Hans maktcentralisering skapade spänningar med lokala makthavare i både Danmark och Norge.
Engelbrektsupproret och unionens sprickor
Den mest avgörande händelsen under Eriks regeringstid var Engelbrektsupproret i Sverige. Upproret, lett av bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson, hade sitt ursprung i böndernas och adelsmännens missnöje med höga skatter, centralisering och den dåliga förvaltningen av unionen.
Upproret resulterade i att Erik förlorade mycket av sitt stöd i Sverige. Adeln tvingade honom att acceptera att en riksföreståndare skulle styra Sverige i hans frånvaro, vilket kraftigt minskade hans makt.
Avsättning och exil: en komplex regeringstid
Efter år av missnöje och konflikter avsattes Erik som kung av alla tre rikena mellan 1439 och 1442. Först avsattes han i Danmark, sedan i Sverige och slutligen i Norge. Han drog sig tillbaka till sin barndomshemvist i Pommern, där han levde som hertig fram till sin död 1459.
Erik av Pommerns regeringstid var fylld av ambitioner men också stora utmaningar. Hans försök att stärka unionen och centralisera makten mötte starkt motstånd, särskilt i Sverige. Trots sina misslyckanden lade han grunden för vissa politiska och ekonomiska reformer, som Öresundstullen, vilken skulle bli en viktig inkomstkälla för Danmark i flera århundraden.
Erik var den första unionskungen och symboliserar både Kalmarunionens potential och dess inbyggda konflikter. Hans regeringstid visar hur svårt det var att balansera tre olika rikens intressen under en gemensam krona, en utmaning som skulle fortsätta att prägla unionen fram till dess upplösning.
