Freden i Lund 1679 var kulmen på det skånska kriget (1675–1679) och markerar en vändpunkt för maktbalansen i Norden under slutet av 1600-talet. Efter flera års blodiga drabbningar mellan Sverige och Danmark – inte minst i Skåne, det nyligen förvärvade landskapet på andra sidan Öresund – slöts fred i den gamla universitetsstaden Lund. Därmed kunde både svenskar och danskar (plus en rad inblandade stormakter) dra en lättnadens suck. För oss idag kan detta fredsfördrag tyckas vara en fotnot i historien, men Freden i Lund blev faktisk avgörande för att forma den framtida gränsen mellan Sverige och Danmark och bekräfta de territoriella vinster Sverige gjort under stormaktstiden.
Nedan följer en djupare genomgång av bakgrunden till kriget, hur förhandlingarna gick till, vilka avgörande punkter som skrevs in i fredstraktaten, och inte minst hur arvet efter Freden i Lund lever kvar i vår förståelse av Norden än idag.
Innehållsförteckning
När Skåne fortfarande inte var helsvenskt
Övertagandet av Skånelandskapen
Sverige hade i mitten av 1600-talet lyckats göra stora territoriella erövringar på Danmarks bekostnad. Viktigast för den svensk-danska rivaliteten var Freden i Roskilde (1658), där Danmark tvingades avstå bland annat Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän. För Danmark var detta ett dråpslag: att förlora kärnprovinser på andra sidan Öresund underminerade den danska kontrollen över handeln, försvaret och den allmänna prestigen.
Trots de nya gränserna blev det ingen omedelbar lugn. De tidigare danska provinserna integrerades långsamt i den svenska statsförvaltningen, vilket skapade spänningar och konflikter. Många skåningar kände sig fortfarande danska i hjärtat, och den svenska kronan mötte lokalt motstånd när man införde ny lagstiftning och kyrkobruk. Detta lade grunden för nya konflikter så snart tillfälle bjöds.
Stormaktspolitik och skånska kriget
Under 1670-talet kokade Europa av konflikter. Sverige, fast beslutet att försvara och bevara sina nya besittningar, drogs in i en stormaktskamp där bland annat Frankrike, Nederländerna och flera tyska furstendömen spelade roller. I detta myller av allianser fann Danmark en möjlighet att återerövra förlorade områden; den danske kungen Christian V gick till anfall 1675.
Sverige hade samtidigt sin unge kung Karl XI på tronen. Han hade ännu inte bevisat sig fullt ut i krig, men detta skulle förändras när striderna väl bröt ut på allvar. Under det skånska kriget (1675–1679) rasade ett flertal hårda slag, däribland Slaget vid Halmstad (1676), Slaget vid Lund (1676) och Slaget vid Landskrona (1677). På havet stred den svenska flottan mot danska och nederländska styrkor för att behålla kontrollen över Östersjön och Kattegatt.
Krigströtthet och ekonomisk press
Mot slutet av 1670-talet började alla inblandade parter känna av konsekvenserna av det utdragna kriget. Danmark hade fått vissa framgångar i Skåne, men den stora segern uteblev. Karl XI hade förvisso visat sig vara en duglig befälhavare, men de många fälttågen kostade stora pengar och ledde till slitage på både armé och befolkning.
I takt med att resurserna sinade och befolkningen svalt växte behovet av en förhandlad fred. Dessutom fanns Frankrike med i kulisserna och pushade för en uppgörelse: Ludvig XIV (”Solkungen”) ville se sin svenske allierade i bättre läge, och hans diplomatiska sändebud spelade en viktig roll i att förmå de stridande att sätta sig vid förhandlingsbordet.
Vägen till fredsförhandlingarna i Lund
Avtalen i Fontainebleau och Lund
Redan under 1678 togs försiktiga diplomatiska kontakter mellan Sverige och Danmark, men i början av 1679 trappades dessa upp. På franskt initiativ undertecknades ett fördrag i Fontainebleau i augusti 1679, där Frankrike ställde sig som medlare för att säkra en fördelaktig fred för Sverige. Dock accepterade inte Danmark omedelbart alla punkter, varför en kompletterande uppgörelse var nödvändig.
Det är här Lund kommer in i bilden. Planen var att representanter för Danmark och Sverige – med franskt stöd – skulle slutföra detaljerna som inte var lösta i Fontainebleau. I september 1679 träffades därför parterna i Lund, som trots att staden befann sig mitt i det nyerövrade Skåne, hade en viss administrativ och symbolisk tyngd. Här fanns Nordens första universitet grundat 1666, och staden hade en lång religiös och historisk tradition sedan tidig medeltid.
Förhandlingarnas atmosfär
Man kan fråga sig: Hur vågade danskarnas sändebud förhandla på “fiendens” mark? Jo, det fanns garantier genom franskt diplomatiskt beskydd. Dessutom var situationen sådan att ingen av parterna önskade fortsätta kriget i onödan. Danmark hade inte resurser att återta alla förlorade områden och Sverige behövde andrum för att återuppbygga sina finanser och försvara andra frontavsnitt i norra Tyskland.
Samtidigt fanns det spänningar i luften. Både svenskar och danskar förstod att mycket stod på spel. Skånelandskapens framtid, eventuella gränsjusteringar och handelsfördelar i Östersjön – allt detta hängde på en skör tråd. Att förhandlingarna ändå kunde föras i relativt lugn form berodde i mångt och mycket på att man visste att Frankrike stod redo att backa upp Sverige militärt om Danmark inte gick med på villkoren.
Freden i Lund 1679: Huvudpunkter
När fördraget slutligen undertecknades i september 1679 (många anger 26 september som officiellt datum), var det en hel rad villkor som kom att forma den nya nordiska ordningen. Här följer några av de mest betydelsefulla:
- Bekräftelse av Roskildefreden
Det kanske viktigaste var att Roskildetraktaten (1658), som fastställt att Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän skulle tillhöra Sverige, åter bekräftades. Danmark hade hoppats kunna vinna tillbaka åtminstone delar av dessa landskap, men fick nu definitivt se sig besegrat i frågan. På så sätt blev Freden i Lund en bekräftelse på Sveriges territoriella vinster från tidigare år. - Status för Bornholm
Bornholm, som Danmark återtagit efter 1658, förblev danskt. Detta var inte helt oväntat eftersom ön redan gjort uppror mot svenskarna kort efter Roskildetraktaten. Vid Freden i Köpenhamn (1660) hade Sverige erkänt Danmarks suveränitet över ön, och i Lund kvarstod detta som en självklarhet. - Tullfrihet och handelsfrågor
Danmark fick genom Lundafreden vissa lättnader i handelstullar och fiskerättigheter längs kusterna i de nordiska haven. Sverige å sin sida skyddade sina rättigheter att bedriva frihandel i Östersjöområdet. Man ville inte se en upprepning av tidigare danska monopol på Öresundstullen. - Amnesti och religionsfrihet
En punkt som ofta förbises, men som var viktig för lokalbefolkningen i Skåne, rörde amnesti och viss religionsfrihet. Svenskarna lovade att inte bestraffa skåningar som ställt sig på Danmarks sida under kriget. Detta var ett försök att stabilisera regionen och försvenska befolkningen, om än genom viss tolerans. Det var också en viktig signal att Sverige ville minska oroligheterna i de tidigare danska landskapen. - Inga större gränsjusteringar
Efter de blodiga krigsåren fanns en förväntan om att Danmarks landgräns kanske skulle förflyttas norrut i något avseende, eller att Sverige skulle tvingas lämna tillbaka vissa områden. Men så skedde inte. Den befintliga gränsen stod fast, vilket i praktiken garanterade Sveriges fortsatta överhöghet över Skånelandskapen.
Konsekvenser för Norden och Sverige
Stärkt ställning för Karl XI
För den unge kungen Karl XI var Freden i Lund en stor personlig framgång. Han hade bevisat sin militäriska duglighet i ett antal slag under det skånska kriget, men nu visade han också förmågan att förhandla fram en fred som bekräftade landets tidigare vinster. Detta lade grunden för Karl XI:s senare enväldiga regering, där han omorganiserade Sveriges förvaltning och försvar i grunden (det s.k. reduktionsverket och det indelningsverk som följde).
Fastslagna gränser
Freden cementerade Danmarks och Sveriges gemensamma landgräns i söder. Skåne, Blekinge och Halland stannade under svenska kronan, vilket öppnade för en mer långsiktig försvenskning av regionen. Även om det tog åtskilliga decennier och ibland skedde under hård press, blev Lund, Malmö och Helsingborg efter hand allt tydligare integrerade i det svenska riket.
Samtidigt fick Danmark behålla en värdig förlust, om man kan uttrycka det så; det danska riket förblev intakt i det centrala Själland, Fyn, Jylland samt i ett par andra provinser. Av allt att döma förhindrades en total dansk kollaps av att Frankrike så starkt backade upp Sverige – en paradoxal situation som på lång sikt tvingade både danskar och svenskar att leva sida vid sida i en ny politisk ordning.
Fred i en stormaktstid
Vid 1600-talets slut var Sverige fortfarande en av Europas stormakter, men att behålla denna position var krävande. Efter Freden i Lund kunde Sverige koncentrera sig på att stärka sin administration, militärmakt och ekonomi utan ständiga hot från Danmark. Resultatet blev en period av inrikespolitiska reformer, där Karl XI införde nya skattesystem och byggde upp ett mer stabilt försvar.
För Danmarks del innebar freden att man inte längre skulle riskera ett totalt nederlag mot Sverige. Landet började på sikt moderniseras inifrån och kunde bedriva en mer aktiv handelspolitik, även om man förlorat de värdefulla skånska landskapen. Det uppstod visserligen ännu flera krig mellan de två länderna i framtiden, men Freden i Lund skulle ändå bli den sista riktigt stora bekräftelsen på de nya gränserna i södra Skandinavien.
Freden i Lund och arvet för dagens Skåne
Kulturell och språklig omvandling
Sedd ur skånskt perspektiv var Freden i Lund ett definitivt avgörande: efter 1679 blev det klart att Skåne inte skulle återgå till Danmark. För det skånska folket var detta på gott och ont. Vissa välkomnade den svenska integrationen, andra hoppades länge på en dansk comeback. Under kommande årtionden satsade den svenska kronan allt mer på att försvenska det administrativa systemet, skolorna och kyrkan. Samtidigt fortsatte dialekter och lokala traditioner att leva vidare, vilket skapar en rik kulturmix som existerar än idag.
Lund som symbolstad
Att förhandlingarna just ägde rum i Lund förstärkte stadens historiska status. Här fanns inte bara en tusenårig kyrkohistoria, med Lunds domkyrka som ett av Nordens äldsta biskopssäten, utan också det nya universitetet (grundat 1666) som blev ett sätt för Sverige att knyta regionen närmare kungamakten.
Förhandlingsbordet som anordnades i Lund 1679 visar hur stadens läge mitt i det omtvistade Skåne kunde omvandlas från sårbarhet till en politisk tillgång. I stadens moderna självbild lever minnet av freden kvar i form av diverse utställningar och historiska markörer.
En del av en större värld
Ibland framställs Freden i Lund som om det enbart handlade om Sverige och Danmark. Men minst lika viktigt var Frankrikes roll. Ludvig XIV önskade behålla Sverige som allierad i kampen mot andra central- och nordeuropeiska furstar, och genom att diktera fredsvillkoren i Lund kunde Frankrike ytterligare stärka sitt inflytande.
Detta visar hur Norden integrerades i det större europeiska maktspelet. För att verkligen förstå Freden i Lund räcker det inte att läsa om Karl XI eller Christian V; man måste även se hur Paris och Versailles kunde dra i trådarna och förhindra en förlängd nordisk konflikt.
Efterspel: Ett lugnare 1680-tal men fortsatt rivalitet
Trots att Freden i Lund avslutade det skånska kriget och förde viss stabilitet till regionen, var rivaliteten mellan Sverige och Danmark långt ifrån över. Uppsalafreden (eller andra mindre fördrag) behövde exempelvis slutas för att reglera detaljer i Nordtyskland och justera handelspolitik.
Under 1680-talet började emellertid Karl XI genomföra sina stora inrikesreformer, och på den danska sidan skedde också en modernisering av statsapparaten. Kanske kan man säga att länderna, efter den blodiga skådeplats som Skåne varit under det skånska kriget, för första gången i modern tid började samexistera med tydliga gränser och mer eller mindre accepterade maktanspråk.
För Europas storpolitiks del stängdes en mindre front, medan nya konflikter bubblade upp i andra regioner. Men just i Norden hade Freden i Lund lagt grunden till ett status quo: Sverige behöll sin position vid Öresund, och Danmark fick acceptera förlusten av Skånelandskapen. Fortfarande idag präglar detta Öresundsregionen, både när det gäller språk, kultur och samarbeten över sundet.
Sammanfattning: Ett fredsfördrag som formade södra Sveriges historia
Freden i Lund 1679 är ett lysande exempel på hur diplomati i en tid av ständiga krig kunde bidra till nya politiska landskap. Även om freden i sig ofta hamnar i skuggan av de mer berömda slagen – som Slaget vid Lund eller Slaget vid Landskrona – var det just förhandlingsrundorna i Lund som slutgiltigt fastställde att Skåne och Blekinge förblev svenska.
För Sverige innebar det att Karl XI fick andrum att bygga en mer stabil statsmakt och efter hand lägga grunden för den period som historiker ibland kallar ”Karolinska enväldet”. För Danmark var freden ett formellt erkännande av nederlag, men i praktiken också en chans att rekonstruera sitt rike utan fortsatt krig. Och för Skåne blev 1679 startpunkten för en långsam men obönhörlig försvenskning, trots att lokala identiteter och sedvänjor levde kvar.
Att förstå Freden i Lund hjälper oss att se hur tidens stormaktspolitik – med Frankrike i spetsen – spelade roll även i våra nordiska skärmytslingar. Samtidigt påminner detta fredsavtal om att historien inte bara avgörs på slagfältet; ibland kan en penna och ett diplomatiskt förhandlingsbord vara minst lika avgörande för rikets framtid som arméns starkaste kanoner.
Referensförteckning
- Roberts, Michael.
Swedish Diplomacy and Baltic Politics 1648–1660. Cambridge University Press, 1979.
(Fokuserar visserligen på perioden efter trettioåriga kriget, men ger en utmärkt bakgrund till stormaktstidens diplomatiska spel som ledde fram till senare avtal som Freden i Lund.) - Isberg, Anders.
När Skåne blev svenskt: Kulturell och administrativ integration 1658–1700. Atlantis, 2015.
(Diskuterar hur Danmark och Sverige förhandlade om Skånelandskapen och ger inblick i hur fredsavtalen, inklusive Freden i Lund, förändrade regionens status.) - Feldbæk, Ole.
Den Danske Revolution 1660–1671: En Europæisk Statsomvæltning. Museum Tusculanums Forlag, 1986.
(Behandlar hur Danmarks statssystem moderniserades, med belysning av hur skånska kriget och Freden i Lund påverkade landets politik.) - Glete, Jan.
War and the State in Early Modern Europe: Spain, the Dutch Republic and Sweden as Fiscal-Military States, 1500–1660. Routledge, 2002.
(Belyser stormaktstidens ekonomiska och militära förutsättningar, vilket är grundläggande för att förstå både krigsförloppen och diplomatin bakom Freden i Lund.) - National Archives of Sweden (Riksarkivet).
Handskriftssamlingen om skånska kriget och fredsförhandlingarna 1679.
(Primärkällor, bland annat brevväxling och fördragsutkast, som ger insikt i hur avtalen förhandlades fram.) - Skansjö, Sten.
”Konflikt och kontinuitet i Skåne under svenska övertagandet: 1658–1700.” Scandia, vol. 72, nr. 2, 2006, s. 95–124.
(Akademisk artikel som utforskar övergångsperioden efter Roskilde och fram till freden i Lund, särskilt ur ett lokalt skånskt perspektiv.)
