Under Johan III:s regeringstid (1568–1592) och hans son Sigismunds korta tid som svensk kung (1592–1599) blev frågan om religion och kungamakt en av de mest brännande politiska konflikterna i Sveriges historia. Johan III:s katolska sympatier och Sigismunds öppna katolicism utmanade den protestantiska grund som Gustav Vasa lagt under reformationen och utlöste en politisk och religiös kamp som skulle forma Sveriges framtida identitet.
Johan III:s katolska sympatier
När Johan III besteg tronen efter att ha avsatt sin bror Erik XIV, tog han över ett land som var starkt präglat av protestantism. Johan hade dock ett komplext förhållande till religion. Trots att han officiellt förblev protestant hade han en stark dragning till katolicismen, inte minst genom sitt äktenskap med den polska prinsessan Katarina Jagellonica, en hängiven katolik.
Johan försökte förena element från både katolicismen och protestantismen i det han kallade ”den liturgiska striden”. Han ville återinföra mer ceremoniella inslag i den svenska kyrkan, vilket orsakade konflikter med både den svenska prästerskapet och många av hans rådgivare.
Hans reformer, kallade ”Röda boken”, innehöll liturgiska förändringar som påminde om katolska riter. Detta mötte motstånd från den lutherska kyrkan och bidrog till att skapa en polarisering i landet. Johan III:s försök att skapa en kompromiss mellan protestantism och katolicism sågs av många som ett steg mot en återgång till Rom.
Sigismund: en katolsk kung i ett protestantiskt rike
När Johan III avled 1592 lämnade han efter sig ett kungarike präglat av religiös osäkerhet. Hans son Sigismund, som redan var kung av Polen sedan 1587 och hängiven katolik, efterträdde honom på Sveriges tron. Sigismunds regeringstid som svensk kung blev dock kort och tumultartad, präglad av spänningar mellan hans katolska tro och det protestantiska Sverige.
Sigismund lovade vid sin kröning att respektera den lutherska kyrkan och Sveriges protestantiska grund. Trots dessa försäkringar väckte hans katolska övertygelser och hans nära kopplingar till det katolska Polen misstankar bland både adeln och prästerskapet. Många såg honom som en potentiell katalysator för en återgång till katolicismen. Dessa farhågor förstärktes av Sigismunds beslut att omge sig med katolska rådgivare och hans försök att stärka katolska element i Sverige, inklusive rätten för katoliker att fritt utöva sin tro.
Hans styre ledde snabbt till ökade konflikter, särskilt med det protestantiska prästerskapet, som såg honom som ett hot mot den svenska kyrkans oberoende. Stora delar av adeln, som hade mycket att förlora på en återgång till katolicismen, anslöt sig till denna opposition. Det växande missnöjet med Sigismunds styre utlöste snart öppet motstånd, och hans oförmåga att navigera mellan Sveriges och Polens skilda religiösa och politiska intressen gjorde honom sårbar.
Sigismunds tid som svensk kung blev en unik period där Sveriges protestantiska identitet sattes på spel. Hans försök att balansera sina två kungadömen, med så olika religiösa och politiska traditioner, slutade i konflikt och markerade början på Sveriges slutliga brytning med katolicismen.
Konflikten med hertig Karl
Sigismunds största utmaning kom från hans farbror, hertig Karl (senare Karl IX), som var en stark förkämpe för protestantismen och kronans rättigheter. Karl, som redan innan Sigismunds kröning hade ambitioner att stärka sin egen makt, motsatte sig öppet kungens katolska sympatier. Sigismunds frånvaro från Sverige på grund av hans plikter som kung av Polen ökade Karls inflytande i Sverige och gjorde att han kunde positionera sig som försvarare av landets protestantiska tro och självständighet.
Under Sigismunds regeringstid växte Karls opposition till en öppen maktkamp. Karl använde sig av sin ställning som hertig för att mobilisera stöd bland den svenska adeln och folket, särskilt i de protestantiska regionerna i Sverige. Han kritiserade Sigismund för att favorisera katolska rådgivare och för att inte respektera den svenska kyrkans lutherska grundvalar.
Denna konflikt nådde sin höjdpunkt vid Slaget vid Stångebro 1598, där Karls styrkor, som inkluderade lojala adelsmän och bondesoldater, mötte Sigismunds armé. Slaget slutade med Karls seger, vilket inte bara markerade Sigismunds nederlag utan också en symbolisk triumf för protestantismen i Sverige. Efter sin förlust tvingades Sigismund lämna landet, och hans korta tid som svensk kung avslutades med att han officiellt avsattes 1599 av riksdagen.
Karl tog över som riksföreståndare och blev senare krönt till kung 1604. Sigismunds avsättning cementerade Sveriges väg som en protestantisk nation och banade väg för den hårdföra politik mot katolicismen som skulle prägla landets historia under 1600-talet. Konflikten mellan Karl och Sigismund lämnade också ett långvarigt arv av fientlighet mellan Sverige och Polen, vilket skulle kulminera i de långvariga krigen mellan länderna senare under stormaktstiden.
Protestantismen befästs
Sigismunds avsättning 1599 markerade slutet på försöken att återinföra katolicismen i Sverige. Karls hårdföra politik mot katolicismen och hans beslut att exkludera katolska adelsmän från inflytande i Sverige ledde till att landet blev ännu starkare protestantiskt.
Den religiösa konflikten mellan protestantism och katolicism speglades också i Sveriges utrikespolitik under 1600-talet. Sigismund och hans ättlingar fortsatte att göra anspråk på den svenska tronen, vilket skapade långvariga konflikter mellan Sverige och Polen.
Johan III och Sigismund representerar ett kort kapitel i svensk historia där katolicismen åter fick en central roll i landets politiska och religiösa liv. Trots deras försök att stärka den katolska tron mötte de hårt motstånd från det protestantiska prästerskapet, adeln och befolkningen. Denna period, präglad av religiös osäkerhet och maktkamp, ledde till en ännu starkare protestantisk identitet för Sverige och en början på den konfliktfyllda relationen mellan Sverige och Polen som skulle forma norra Europas historia under 1600-talet.
