Sverige är känt som ett av världens mest demokratiska, fredliga och jämställda länder. Vi är stolta över vår välfärdsmodell, vår neutralitetspolitik och vår roll som humanitär stormakt. Men under ytan döljer sig ett annat Sverige – ett som sällan får plats i läroböckerna. Ett Sverige som steriliserade sina egna medborgare, deltog i slavhandeln, förtryckte samer, romer och psykiskt sjuka, och lät rasbiologiska idéer styra politiken.
Det är dags att belysa den delen av historien. Inte för att skuldbelägga, utan för att förstå. För utan insikt kan vi inte gå vidare.
Innehållsförteckning
Rasbiologi och tvångssteriliseringar
År 1922 grundades Statens institut för rasbiologi i Uppsala – det första i sitt slag i världen. Sverige låg i framkant av ett tankesystem som idag får nackhåren att resa sig: rashygien. Institutets uppdrag var att kartlägga och kontrollera den svenska folkstammen, för att ”förbättra arvsanlagen”. Resultatet? En lag från 1935 som gjorde det lagligt att tvångssterilisera människor.
Mellan 1935 och 1976 steriliserades över 63 000 personer – ofta kvinnor, psykiskt sjuka, fattiga eller bara ”opassande” i sin livsstil. De hade inte alltid möjlighet att säga nej. Många blev lurade eller tvingade att skriva på papper de inte förstod. Staten ansåg att de inte borde få föra sina gener vidare.
Förtrycket mot samerna – stulen mark, stulna röster
Samerna är Sveriges ursprungsfolk, men har genom historien behandlats som främlingar i sitt eget land. Under 1900-talet utsattes de för rasbiologiska mätningar, tvångsförflyttningar och en statlig politik som försökte göra dem ”svenska”.
Samer som ville bo kvar i sina områden tvingades ofta ge upp sina traditioner. Barn skickades till internatskolor där det var förbjudet att tala samiska. Renskötseln begränsades genom lagar som drog gränser för vem som fick kallas ”äkta same”. Idag kämpar många samiska grupper fortfarande för rätten till land, språk och erkännande.
Saint-Barthélemy och en bortglömd koloni
Mellan 1784 och 1878 hade Sverige en koloni i Karibien: Saint-Barthélemy. Under denna tid tilläts slavhandel, och Sverige beskattade varje slav som importerades till ön. Det svenska språket fanns på slavmarknaderna, och slavförsäljning godkändes av svenska myndigheter.
Svenska rederier deltog också i slavtransporter, även om omfattningen var mindre än de stora kolonialmakterna. Trots detta finns det idag få monument, museum eller läroböcker som ens nämner Sveriges roll i slaveriet. Det är en kollektiv glömska som många börjar ifrågasätta.
Avvisade judar och Sveriges tveksamma neutralitet
Under 1930- och 40-talet avvisade Sverige tusentals judiska flyktingar. Motiveringen? Att de inte hade ”giltiga papper”, att det kunde väcka antisemitism i Sverige eller att de riskerade bli en ”börda för samhället”.
Samtidigt tilläts tyska trupptransporter genom Sverige under krigets första år. Det svenska stålet exporterades till Nazi-Tyskland, och svensk ekonomi gynnades av handeln med de tyska makthavarna. Neutraliteten var alltså inte helt så oskyldig som vi ofta föreställer oss.
Vipeholmsexperimenten
På 1940-talet inleddes en serie experiment på Vipeholms sjukhus i Lund. Patienterna var utvecklingsstörda personer – ofta inlåsta utan möjlighet att försvara sig. Forskarna ville studera kariesutveckling, och lät patienterna äta extrema mängder socker: kola, choklad och karameller flera gånger om dagen.
Resultatet blev omfattande tandförstöring. Många förlorade alla sina tänder. Det fanns inget samtycke, ingen skyddslag, inget etiskt råd. Bara vetenskap på bekostnad av människovärdet.
Diskrimineringen av romer
Romer och resande har levt i Sverige i över 500 år, men har aldrig blivit fullt accepterade. In på 1960-talet förbjöds romska barn att gå i vanliga skolor. Familjer kunde bli utkörda från kommuner av polisen, nekas hyreskontrakt eller boende, och deras liv kartlades av sociala myndigheter.
Så sent som 2013 avslöjades att polisen i Skåne fört register över över 4000 romer, inklusive barn. Ett modernt övervakningssystem byggt på etnicitet. Händelsen skapade starka reaktioner och satte fokus på hur djup den strukturella diskrimineringen är – än idag.
Mentalsjukhusen
Under 1900-talet spärrades tiotusentals människor in på mentalsjukhus i Sverige. Många hade ingen egentlig psykisk sjukdom, men var obekväma, fattiga, eller ”avvikande”. Kvinnor kunde bli inlåsta för att de hade haft utomäktenskapliga förhållanden, eller varit ”för frispråkiga”.
Inne på sjukhusen fanns elchocksbehandling, lobotomi och tung medicinering. Patientjournaler förstördes ibland, och många av de intagna fick aldrig återvända till ett normalt liv. Det var ett parallellt samhälle – dolt för allmänheten.
Varför vi måste minnas
Många av de mörka kapitel som präglar Sveriges förflutna har aldrig fullt ut lyfts fram i det offentliga samtalet. Visst har det kommit ursäkter: år 2000 bad staten om ursäkt för tvångssteriliseringarna, och 2021 bad Svenska kyrkan samerna om förlåtelse för sitt historiska medverkan i förtrycket. Men ursäkter är inte detsamma som upprättelse. Och verklig förändring kräver mer än ceremoniella ord.
Att förstå Sveriges mörka historia handlar inte om att svartmåla landet eller ifrågasätta det goda vi åstadkommit. Tvärtom. Det handlar om att skapa en mer komplett och trovärdig självbild – en historia som rymmer både stolthet och smärta. För hur kan vi tala om rättvisa, jämlikhet och inkludering i dag, om vi inte erkänner de krafter som i generationer har verkat i motsatt riktning?
Många av de idéer som låg till grund för det historiska förtrycket – om vem som anses vara ”normal”, ”nyttig”, ”svensk nog” eller ”arbetsduglig” – har inte försvunnit. De har bara bytt skepnad. I dag talar vi kanske inte längre om ”rasrenhet”, men vi kan fortfarande se spår av samma strukturer i skolresultat, vårddiskriminering, bostadssegregation och misstro mot minoriteter. Systematiska skillnader i bemötande, möjligheter och rättigheter är inte bara arv – de är fortfarande verklighet för många.
Därför är det viktigt att minnas. Inte för att fastna i det förgångna, utan för att förstå vad som formar nuet. Varje tystad historia är en förlorad varningssignal. Varje dokumenterat övergrepp är en möjlighet till lärdom. Och varje gång vi vågar se hela bilden av vårt lands historia, tar vi ett steg närmare att bygga ett mer medvetet, rättvist och mänskligt samhälle.
Så länge vissa berättelser fortfarande tystas ned, har vi inte gjort färdigt vårt arbete med historien. Och utan det arbetet riskerar vi att upprepa gamla misstag – bara i ny förpackning.
Källförteckning
- Broberg, Gunnar & Tydén, Mattias. Oönskade i folkhemmet: rashygien och sterilisering i Sverige. Ordfront, 2005.
- Lööw, Heléne. Nazismen i Sverige 1924–1979: pionjärerna, partierna, propagandan. Ordfront, 2004.
- Lindqvist, Sven. “Svenskarna och deras slavar”. Albert Bonniers Förlag, 2005.
- Bommenels, Elin. ”Sockerförsöket. Kariesexperimenten 1943–1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa. Arkiv, 2006
- Åhrén, Christina. Urfolket i svensk rätt. Institutet för mänskliga rättigheter, 2007.
- Lundgren, Eva. I nationens intresse: utredningar om romer, resande och etnisk diskriminering 1925–2013. Stockholmia, 2015.
- Mattson, Britt-Marie. “Neutralitetens tid: svensk utrikespolitik från världsskrig till stormaktspolitik”. Forum 2010; e-bok 2015.
