Vendeltiden (ca 550–800 e.Kr.) var en dynamisk och omvälvande epok i Sveriges förhistoria. Den utgjorde en brygga mellan folkvandringstidens oroligheter och den framväxande vikingatidens nordiska expansion. Även om namnet härstammar från den berömda båtgravsplatsen i Vendel i Uppland, var det inte bara i denna region som dramatisk utveckling skedde. Över hela det nuvarande Sverige och stora delar av Skandinavien formades samhällen som lade grunden för de vikingatida stormännen, de senare småkungadömena och till sist de medeltida staternas uppkomst. Vendeltiden är alltså mer än bara ett förebud till vikingatiden – den är en fascinerande period i sig, fylld av tekniska innovationer, kulturella utbyten och en blomstrande konst- och hantverkstradition.
Innehållsförteckning
Varför intressera sig för Vendeltiden?
Det är lätt hänt att den hamnar lite i skymundan mellan den folkunga tumult som föregick den och vikingarnas rykte som orädda sjöfarare och erövrare. Men Vendeltiden bjuder på ett rikt och komplext kulturarv i Norden. Den som vill förstå hur det skandinaviska samhället kunde resa sig så starkt under vikingatiden bör alltså börja här. Det är under dessa sekler som de första tecknen på ett mer hierarkiskt samhälle växer fram, där inflytelserika släktled och hövdingar spelar en allt större roll. De påkostade gravskicken, imponerande smyckena och högklassiga vapenhantverket vittnar alla om en elit som visste att manifestera sin makt.
Den omtalade båtgravstraditionen, särskilt i Vendel och i det närliggande Valsgärde, visar att man redan nu lade stor vikt vid de dödas resa till livet efter detta. Dessa gravar innehöll både båtar och praktföremål – hjälmar, sköldar, svärd, hästutrustning – allt för att förse den avlidne med en fullständig uppsättning i nästa värld. Denna sed skulle komma att leva kvar in i vikingatiden och nå sitt kanske mest kända uttryck i den praktfulla båtgraven vid Oseberg i Norge. Men de första fynden som ger oss en inblick i vad dessa rika båtgravar kunde rymma härstammar från just Vendeltiden.
Upptäckterna i Vendel
Vendel, beläget i Uppland strax norr om Uppsala, ger namn åt hela epoken. Här gjordes under 1800- och 1900-talet betydande arkeologiska fynd, framför allt båtgravar med rika gravgåvor. Dessa fynd visar på ett samhälle med starka kopplingar till andra delar av Europa. Man hittar exempelvis inflytanden i hjälmdesign från såväl kontinenten som det anglosaxiska England, vilket tyder på kontakt med, och kanske inspirerat av, liknande hjälmar i Sutton Hoo (i nuvarande Suffolk, England). Hantverket från Vendel är särskilt känt för detaljrika dekorationer i form av djurornamentik, ofta i filigran, guldbleck och med ädelstensinfattningar i cloisonnéteknik.
I gravarna påträffades också hästar, sadlar och stigbyglar – ett tecken på att ridkonsten spelade en viktig roll i dessa samhällen. Dessa hövdingagravar var konstruerade för att imponera och visa makt; bland gravgåvorna fanns symboler för både status och krigarideal. De avlidna begravdes i båtar, ibland runt tio meter långa, och gravhögarna restes ofta över dessa. Föremålen i gravarna berättar om ett liv med högt stående konsthantverk, men också om vikten av hären (krigarskaror) och ett starkt frälse.
Samhällsorganisation och makt
Vendeltiden präglades av att lokal makt koncentrerades hos hövdingar och krigararistokrater, vilket så småningom skulle bana väg för regionala kungariken. Vi har inte många skrivna källor från den här tiden – skriftlig tradition var fortfarande bristfällig i Skandinavien – men arkeologin säger desto mer. De stora gravhögarna på hövdingasäten ger oss en inblick i hur den politiska makten var organiserad. Det har föreslagits att dessa platser fungerade både som administrativa och ceremoniella centra, där människor samlades vid högtider, blot och rättsskipning.
Det är inte minst de imponerande gravfälten som vittnar om samhällets hierarkiska natur. Alla fick inte samma begravningsritualer, utan det var i huvudsak eliten som kunde kosta på sig stora båtgravar. Dessa rituella och pampiga inslag i gravskicket kan tolkas som en maktdemonstration – en sorts propaganda i forntidens form. Både män och kvinnor inom denna elit tycks ha haft en central position. Arkeologiska fynd av exempelvis smycken, nyckelbrickor och annorlunda prydnadsföremål i rika kvinnogravar tyder på att även kvinnorna kunde spela betydande roller, kanske kopplat till hushållens ekonomiska och rituella sfär.
Kontakter och handel
Låt dig inte luras av Skandinaviens avlägsna läge i Europas norra kant. Under Vendeltiden var dessa områden långt ifrån isolerade. Värdefulla metaller, glas, textilier och andra lyxvaror kunde importeras via handelsvägar som sträckte sig genom Europa och ända bort till Bysans. Omvänt fördes skinn, pälsar, järn och andra naturresurser från Norden söderut. Handel längs kusterna och uppför floderna möjliggjorde utbyte av varor och idéer, vilket både påverkade och påverkades av politiska allianser och krigarband som gärna sökte både äran och bytet långt hemifrån.
Under samma period ser man influenser från bland annat frankiskt område och de germanska rikena i Västeuropa, vilket avspeglas i vapendekorationer och stilinfluenser. Likheterna mellan fynden i Vendel och det samtida Sutton Hoo i England vittnar tydligt om en elitkultur med gemensamma estetiska drag, eller åtminstone regelbundna kontakter. Samtidigt bar smycken och konstnärliga uttryck på en speciellt nordisk karaktär, särskilt i djurornamentiken och dess överdådiga, slingrande former.
Krigaridealet och utrustning
Det är svårt att tala om Vendeltiden utan att lyfta fram dess imponerande vapenuppsättning och krigarideal. De praktfulla hjälmarna, utrustade med ansiktsmasker och vackra metallinläggningar, är kanske de mest ikoniska föremålen från denna epok. Förutom hjälmar fanns ofta sköldar dekorerade med metallbeslag och svärd med konstfulla grepp och parerskydd. I många gravar finner man dessutom spjut, yxor och pilspetsar, vilket visar att krigsföring var en ständigt närvarande del av samhällslivet.
Hela krigarkulturen under Vendeltiden kan ses som en fortsättning på den germanska traditionen, som betonade lojaliteten mellan hövding och krigare (en relation som i de isländska sagorna framställs som central även under vikingatiden). Krigarens status var hög, och att kunna visa upp eleganta och exklusiva vapen var ett sätt att signalera makt och inflytande. Allt detta genomsyrar den materiella kulturen från perioden och understryker hur militär framgång och krigarheder var tätt sammanflätade med hövdingarnas legitimitet.
Ideologiska och religiösa föreställningar
Vi vet inte exakt hur religionen utövades eller hur tro och mytologi var organiserad under Vendeltiden, men mycket pekar på att den hednatro som sedermera skulle förknippas med asatro fanns i någon form. Offerritualer, blot och kultplatser var sannolikt centrala redan nu, och vissa forskare menar att kulten kring platser som Gamla Uppsala började ta form just under denna period.
Båtgravarna pekar på en tydlig föreställning om dödsriket som en plats dit man färdas över vatten. Kanske trodde man att den döda behövde sitt skepp och sina tillhörigheter i det hinsides livet. Djurmotiv och symbolik i gravfynden tyder vidare på en rik berättartradition där mytiska odjur, gripdjur och ormar kunde få symbolisera allt från makt till gudomligt beskydd. Den djurornamentik som utvecklades och förfinades under Vendeltiden går igen i den senare vikingatida konststilen, och man kan se en slags kontinuitet i den nordiska mytvärlden från denna period.
Övergången till vikingatid
Kring 800-talet, ungefär när Vendeltiden glider över i vikingatiden, märks en rad förändringar. Skeppstekniken fortsätter att utvecklas, vilket bäddar för att skandinaverna nu kan göra längre sjöresor – och därmed öka sina härjningståg och handelskontakter. Man ser tecken på att centralmakten stärks i vissa områden, särskilt i Uppland, och ett mer organiserat ledarskap tar form. Spridningen av runor ökar under de kommande seklen, vilket ger oss fler skriftliga källor och en tydligare bild av hur starka förbindelserna blev mellan Norden och omvärlden.
Men grunden till denna expansion är lagd redan under Vendeltiden. Här har elitkulturen samlat resurser, etablerat omfattande handelsvägar och byggt upp en stark militär identitet. När sedvänjor förändras och ny teknik införlivas (t.ex. effektivare segel- och skrovformer, nya sätt att bedriva jordbruk, sociala allianser som räcker över större områden), då öppnas portarna mot den världsberömda vikingatiden.
Varför fortsätta gräva i Vendeltiden?
Forskningen om Vendeltiden fortsätter att avslöja nya perspektiv. Genom arkeologiska utgrävningar och avancerade tekniker som DNA-analys och isotopundersökningar lär vi oss mer om människors ursprung, kost och förflyttningar. Vi får också en djupare förståelse för nätverken som band samman Skandinavien med övriga Europa. Med varje ny upptäckt blir det tydligare att Vendeltiden inte bara var en transportsträcka fram till vikingatiden, utan en högst levande period med egna särdrag och en egen identitet.
För den som vill förstå Nordens forntid är Vendeltiden en av nycklarna. Här finns rötterna till mycket av den samhällsstruktur, den konstnärliga stil och den krigaranda som sedan skulle sätta avtryck i historien under vikingatiden. Att läsa om och forska kring denna epok är att ständigt återupptäcka en både gåtfull och praktfull värld, en värld där båtgravarna i Vendel och Valsgärde fungerar som portar till ett förflutet fyllt av berättelser om hjältemod, prakt och mystik.
Arvet efter Vendeltiden
När vi i dag besöker museer som Historiska museet i Stockholm eller fyndplatser som Vendel och Valsgärde, kan vi än i dag förundras över hur rika och detaljrika gravfynden är. Man får lätt en känsla av att dessa båtgravar representerade guldådror av information om det förflutna, eftersom praktföremålen, de konstnärliga uttrycken och den hantverksmässiga skickligheten slungar oss tillbaka i tiden. Det ideologiska arvet lever också vidare i berättelserna om hjältar och mytiska kungar, i skaldedikter och i senare medeltida texter som kan ha rötter i fornnordisk muntlig tradition.
Vendeltiden har i det moderna Sverige kanske inte samma genklang som vikingatiden, men sakta börjar intresset vakna. Resurser satsas på att bevara, utforska och förmedla fyndplatser och gravfält. Historiska vandringsleder, lokala museer och arkeologiska visningar tar oss närmare denna epok och låter oss uppleva en förlaga till de nordiska kulturyttringar som blomstrade några generationer senare.
Att upptäcka Vendeltiden är att nyfiket blicka bakåt och se hur våra förfäder levde, stred, handlade och trodde. Varje litet hjälmbeslag eller hästutrustningsdel man studerar, varje stigbygel och svärdsknapp, bär vittnesbörd om en förlorad men högst påtaglig värld. Och även om vi aldrig fullt ut kan förstå dess alla nyanser, så är det både spännande och lärorikt att försöka.
Referenser
- Price, Neil. (2020). Children of Ash and Elm: A History of the Vikings.
Oxford University Press.
(Akademisk bok som i sina inledande kapitel erbjuder perspektiv på förhistorisk tid i Skandinavien och berör övergången från Vendel- till vikingatid.) - Lamm, Jan Peder. (1973). “Vendeltid och vikingatid.”
Fornvännen 68, s. 141–156.
(Akademisk artikel som diskuterar gravfynd och social struktur i slutet av vendeltiden och början av vikingatiden.) - Holmqvist, Wilhelm. (1972). Vendel Period Art: A Study of Significance and Origin.
Stockholm: Almqvist & Wiksell.
(En grundläggande avhandling om konststilar, djurornamentik och hantverk under vendeltiden.) - Burenhult, Göran (red.). (1999). Arkeologi i Norden 2.
Natur & Kultur.
(Bred översikt av Nordens forntid, innehåller kapitel om folkvandringstiden och vendeltiden med flera exempel på arkeologiska fyndplatser.) - Riksantikvarieämbetet. (2022). “Båtgravar och forntida gravskick.”
Tillgänglig via Riksantikvarieämbetets webbplats.
(Ger en översikt av olika typer av båtgravar i Sverige, med fördjupning i Vendel och Valsgärde.) - National Geographic. (2017). “Uncovering Europe’s Iron Age Elites.”
Artikel online.
(En populärvetenskaplig genomgång av järnålderns hövdingasamhällen i norra Europa, inkluderar avsnitt om vendeltidens elitgravar.)
