När man pratar om runstenar blir diskussionen snabbt känslig. Det handlar nämligen om identitet. Vem var människan bakom runorna? Vilken tro hade hon eller han? Var det den gamla hedniska tron, eller hade kristendomen redan tagit över? Svaret påverkar hur vi ser på vår historia – och kanske även hur vi ser på oss själva. Historien om runstenar blir därför ofta en strid mellan olika sätt att förstå vår gemensamma historia.
Konflikten mellan två världar
Runstenar är spännande eftersom de står mitt emellan två världar: den gamla nordiska hedniska och den nya kristna. Många runstenar från vikingatiden, cirka år 800–1100 e.Kr., visar faktiskt tydliga tecken på kristet inflytande. Kors och kristna böner blandas med äldre symboler från nordisk mytologi, som ormar och drakar. Det här skapar förvirring och ibland irritation mellan dem som vill betona antingen det hedniska eller det kristna i vårt arv.
Vad säger forskningen?
Den akademiska världen lutar sig ofta på faktiska bevis, och många runstenar uttrycker tydligt kristna budskap. Ett konkret exempel är Jarlabankestenarna i Täby, Uppland, som restes av den kristne stormannen Jarlabanke under 1000-talet. Dessa stenar innehåller uttryck som ”Gud hjälpe hans själ” och tydliga kristna kors, vilket indikerar en stark kristen påverkan (Sawyer, 2000). Liknande kristna budskap finns på runstenar från Uppland, Södermanland och Östergötland. En annan välkänd kristen runsten är Brobystenen i Uppland, som tydligt deklarerar en kristen tro genom orden ”Krist hjälpe hans själ” (Gräslund, 1996).
Men samtidigt finns det också runstenar utan några som helst kristna symboler. Rökstenen i Östergötland, från 800-talet, innehåller referenser till nordiska mytologiska händelser och hjältar, utan några spår av kristna symboler eller texter (Jansson, 1987). Gripsholmsstenen är ett annat intressant exempel där både hedniska och kristna element samexisterar, vilket visar på en period av religiös övergång och samverkan mellan de två traditionerna (Williams, 1990).
Forskning och arkeologiska undersökningar ger stöd för teorin om en gradvis religiös övergång snarare än en plötslig omvändelse. Gravplatser från övergångsperioden visar också blandningar av traditionella och kristna begravningssätt, vilket ytterligare förstärker bilden av en komplex religiös verklighet under vikingatidens slut (Price, 2019).
Varför provocerar detta så mycket?
Runstenar har blivit en symbolisk arena där identitet och historia möts och ibland kolliderar. För dem som ser sig som ”arvingar” till den nordiska hedendomen kan varje påpekande om kristen dominans kännas som ett angrepp på deras kulturella arv. På den andra sidan står kristna historieberättare och akademiker, som ser en tydlig utveckling mot kristendomen, baserat på fakta och forskning.
Provokationen uppstår ofta när dessa två grupper upplever att deras identitet ifrågasätts. Men i verkligheten handlar det kanske inte om att utesluta någon sida, utan snarare om att förstå den komplexa historiska verkligheten.
Vem bestämmer egentligen?
Så vem bestämmer då vilken kategori en runsten tillhör? Rent akademiskt avgör forskarna detta, baserat på noggrann analys av runornas innehåll, stenens symboler och dess arkeologiska kontext. Det handlar om att tolka faktiska spår, snarare än att välja sida i en modern kulturell konflikt.
Men i det offentliga samtalet – i media, på nätet och i populärkulturen – är det ofta starka känslor snarare än fakta som styr debatten. Det är därför viktigt att lyssna på forskarna, eftersom deras analyser baseras på ett bredare historiskt perspektiv och evidens snarare än dagens politiska eller kulturella preferenser.
Arvet idag – från museum till Netflix
Idag är runstenar populärare än någonsin. Serier som ”Vikings” och ”The Last Kingdom” lockar miljontals tittare världen över. Dessa berättelser väljer ofta att fokusera på den konfliktfyllda övergången mellan det hedniska och kristna, vilket speglar vår fascination för denna tidsperiod. Runstenarna själva, vare sig hedniska eller kristna, står fortfarande kvar och påminner oss om att historien inte är svartvit.
Kanske är det just denna komplexitet som gör vår historia så spännande – och varför vi fortsätter diskutera, debattera och ibland även gräla om den.
Oavsett vad vi själva tror eller föredrar, är det historien själv som bestämmer vilken berättelse som ska lyftas fram, och vårt jobb är att försöka förstå den med så öppet sinne som möjligt.
Referenser
Williams, Henrik (1990). ”Åsrunan: användning och ljudvärde i runsvenska steninskrifter”. Uppsala universitet.
Gräslund, Anne-Sofie (1996). ”Runstenar som spegling av kristnandet”. Uppsala universitet.
Jansson, Sven B.F. (1987). ”Runinskrifter i Sverige”. Almqvist & Wiksell Förlag.
Price, Neil (2019). ”The Viking Way: Magic and Mind in Late Iron Age Scandinavia”. Oxbow Books.
Sawyer, Birgit (2000). ”The Viking-Age Rune-Stones: Custom and Commemoration in Early Medieval Scandinavia”. Oxford University Press.
