Bjarni Herjolfsson: Den ofrivillige upptäckaren av Nordamerika

Bjarni Herjolfsson är en av de mest gåtfulla figurerna i vikingatidens maritima äventyr. Trots att Leif Eriksson ofta hyllas som den förste europé som ”upptäckte” Nordamerika (Vinland), finns det indikationer på att Bjarni faktiskt hann före honom – om än av en slump. År 986 ska hans skepp ha drivit ur kurs på väg mot Grönland, vilket ledde till att han fick en glimt av den nordamerikanska kusten. Bjarni gick aldrig i land, men hans oavsiktliga upptäckt skrev ändå in honom i historien som en föregångare till de senare expeditionerna. Denna text utforskar Bjarni Herjolfssons bakgrund, resan där han av misstag upptäckte ett nytt land, samt hur hans berättelse passar in i den bredare bilden av vikingarnas expeditioner och bosättningar i Nordatlanten.

Vikingar i Nordatlanten

Under 800- och 900-talen spreds nordborna (ofta benämnda vikingar) över Nordatlanten i jakt på nytt land och nya handelsmöjligheter. De första bosättningarna på Island skedde i slutet av 800-talet och blev snabbt en etablerad koloni. Vid sekelskiftet 900–1000 ledde sedan den beryktade Erik Röde (Erik den röde) en grupp från Island till det som kom att kallas Grönland. Detta nya land lockade med fritt jordbruksland, ett gynnsamt klimat för boskapsskötsel (åtminstone jämfört med hur Grönland är idag) och möjlighet till handel med päls och andra varor.

Förutom rena kolonisationsföretag bedrev vikingarna också vidsträckt handel. De rörde sig mellan Norge, de brittiska öarna, Island, Grönland och ibland ända ner till områden i dagens Frankrike, Tyskland och längre bort. Sejlatserna var ofta farliga: stormar, dimma och oförutsägbara strömmar gjorde att man kunde hamna hundratals kilometer fel i ett hav där det inte fanns några moderna navigationsinstrument.

Det var i denna kontext som Bjarni Herjolfsson och hans besättning gav sig ut på resa – en rutinmässig färd från Island till Grönland som skulle ta en oväntad vändning.

Vem var Bjarni Herjolfsson?

Släkt och ursprung

Bjarni Herjolfsson nämns i de isländska sagorna, bland annat Grönlänningasagan, där han presenteras som son till Herjolf. Detaljerna kring hans uppväxt är knapphändiga, men man får en bild av en sjöman och köpman i den etablerade isländska och grönländska miljön. På Island, där skeppskultur och frihetsanda stod högt i kurs, var det inte ovanligt att unga män tog sig an långa sjöresor.

Bjarni lär ha haft goda kontakter i den isländska överklassen. Eftersom hans far Herjolf följde Erik Röde till Grönland, finns det indikationer på att familjen såg möjligheterna i det nya landet, men också att de stod i nära kontakt med inflytelserika hövdingar som hade resurser och förtroende att leda expeditioner.

En pålitlig kapten

Det framgår också av sagomaterialet att Bjarni var en erfaren kapten och sjöman. Att föra befäl över ett vikingaskepp krävde inte bara sjömannaskap, utan också ledarförmåga för att hålla samman en besättning under svåra förhållanden. Bjarni hade säkerligen bevisat sin kompetens vid tidigare resor, vilket gjorde att han vågade sig ut på farleden mellan Island och Grönland – en rutt som var relativt ny och krävde god kännedom om vindar, strömmar och navigering.

Den oavsiktliga upptäckten av Nordamerika år 986

Enligt sagorna gick Bjarni till sjöss omkring år 986 för att söka sin far i Grönland. Herjolf hade nyligen flyttat dit, och Bjarni, som då befann sig på Island, ville återförenas med honom. Resan från Island till Grönland var dock långt ifrån enkel. På grund av dålig sikt, kraftiga vindar och en felaktig uppskattning av sin position, ska Bjarni och hans besättning ha drivit avsevärt ur kurs.

När vädret klarnade såg de land – men inte det karga och bergiga Grönland som de förväntade sig. I stället mötte deras blickar en kustlinje med träd och mjukare terräng, som inte liknade något i hela Nordatlanten. Det är troligt att denna kust var någonstans i nuvarande Kanada, möjligen Labrador eller Baffinön (teorierna går isär beroende på olika tolkningar).

Bjarni går inte i land

Trots att man såg nya marker på håll valde Bjarni att inte undersöka det närmare. Kanske lockade det faktum att hans far väntade på honom i Grönland, eller så var han rädd för ovissheten kring eventuella faror. Dessutom verkar han ha varit angelägen om att hålla kursen mot sitt ursprungliga mål. I sagan betonas också att besättningen hade ont om förnödenheter. Under dessa omständigheter fortsatte man västerut (eller snarare nordväst) för att så småningom nå Grönland.

Förbisedda land

Bjarni Herjolfsson berättade senare om denna ”okända kust” för andra, men många avfärdade det kanske som en ren skröna eller var alltför upptagna med egna bestyr för att följa upp. Det är först i efterhand, med facit i hand, som Bjarni kan anses ha varit den förste europé som såg Nordamerikas fastland – långt innan Christofer Columbus föddes, och ett drygt decennium före Leif Erikssons expedition kom att landstiga i det som i sagorna kallas Vinland.

Bjarni och Leif Eriksson: Vem var egentligen först?

Leif Erikssons ära

Leif Eriksson är den som ofta omnämns i historieböcker som den förste europé som satte sin fot på nordamerikansk jord (utanför Grönland). Enligt sagorna inspirerades han till sin resa av Bjarnis berättelser om landet i väster. Omkring år 1000 seglade Leif från Grönland till det område han kallade Vinland, som man tror sträckte sig runt Newfoundland eller längre ner längs Kanadas atlantkust.

Leif utforskade dessutom området närmare och byggde vissa former av bosättning eller härbärge (den arkeologiska platsen L’Anse aux Meadows på Newfoundland är ofta kopplad till detta). Därmed blev Leif känd som upptäckaren i praktisk mening, eftersom han både landsteg och rapporterade hem om en ny kontinent där man kunde finna bördig jord och vinrankor (enligt sagatraditionen).

Bjarni som ofrivillig upptäckare

Historiskt sett var det dock Bjarni Herjolfsson som först siktade Nordamerika, även om det var en slump och han inte gick i land. Även i de isländska sagorna medges detta. Man kan säga att Bjarni var den förste europé som ”såg” Nordamerika, medan Leif var den förste som ”steg iland och utforskade det”.

Om Bjarni verkligen upplevde att han missade en gyllene chans att bli pionjär känner vi inte till. Sannolikt såg han händelsen mer som en oväntad ”felresa” än början på en ny värld att kolonisera. Många saga-skildringar målar upp Bjarni som en jordnära person som inte var särskilt intresserad av att utforska det nya landet. Han hade ett bestämt mål (att hitta sin far på Grönland) och höll fast vid det.

Vad hände sedan med Bjarni Herjolfsson?

Efter den ödesdigra resan till Grönland nämns Bjarni inte mycket mer i källorna. Det mesta vi vet är att han slog sig ner i den grönländska kolonin, men exakt var och hur länge är osäkert. Till skillnad från Leif Eriksson, som blev en berömd figur tack vare sina utforskningar och sitt släktskap med Erik Röde, förblev Bjarni i skuggan.

I de isländska sagorna omtalas Bjarni ibland i nedlåtande ordalag för att han inte utnyttjade sin upptäckt. En tolkning är att sagaförfattarna, som skrivit i en tid då hjälteberättelser och djärva äventyr var högt värderade, ansåg hans brist på initiativ som feg eller kanske ”o-vikingalik”. Det var trots allt mer uppskattat att hylla personer som tog sig an storslagna expeditioner, stred och upptäckte nytt land.

Även om Bjarni var en skicklig sjöfarare som råkade hamna på fel plats vid fel tid, saknade han Leifs drivkraft och vision att utforska och kolonisera. Ändå ligger där en viss heroisk aspekt i hans prestation: att navigera i okända vatten och återvända med livet i behåll var ingen liten bedrift, speciellt när skeppet utsatts för storm och brist på sikt.

Varför är Bjarni Herjolfsson viktig för historien?

Bjarni Herjolfsson är en påminnelse om att historien ofta lyfter fram de äventyrare som aktivt utforskar och lämnar bestående spår (som Leif Eriksson). I Bjarnis fall är hans betydelse mer subtil: han var rent tekniskt först med att se Nordamerikas kust från ett europeiskt perspektiv, men utan att göra anspråk på den nya kontinenten. Hans historia nyanserar bilden av hur upptäckter gjordes – ibland är de slumpmässiga och uppfattas inte som historiska milstolpar förrän långt senare.

Bidrag till vikingarnas Atlantage

Bjarni Herjolfssons oavsiktliga landkänning visar också hur långt och hur framgångsrikt vikingarna hade lärt sig att navigera. De hade kunskap om vindar, strömmar, himlakroppars position och tecken i naturen som hjälpte dem att segla över långa sträckor av öppet hav. Dessa färdigheter lade grunden för deras kolonisation av Island och Grönland och, som vi vet i efterhand, deras tillfälliga fotfäste i Nordamerika.

En berättelse om tur och öde

Sagan om Bjarni Herjolfsson kan läsas som en anekdot om hur tur, öde och individuella val samverkar. Hade han blivit strandsatt eller haft brist på förnödenheter skulle han kanske ha varit tvungen att gå i land och därmed blivit ”upptäckaren” i ordets rätta bemärkelse. Men hans beslut att fortsätta söka Grönland, troligen för att han ville träffa sin far och inte äventyra livet för besättningen, gjorde att han gick miste om en mer prominent plats i historieböckerna.

Bjarni Herjolfsson i modern forskning och populärkultur

Arkeologer och historiker har under 1900- och 2000-talet försökt återskapa möjliga rutter som Bjarni kan ha tagit. Genom att använda kunskap om vindförhållanden, havsströmmar och gamla navigationsprinciper, samt jämföra med vikingaskeppens konstruktion, försöker man se hur Bjarni skulle kunna ha hamnat på Nordamerikas kust. Än i dag diskuteras var han först siktade land – Baffinön, Labrador eller längre söderut.

Det finns få kända filmer eller populärkulturella verk där Bjarni Herjolfsson spelar huvudrollen. Oftast nämns han i bakgrunden som ”den som först såg Vinland men inte gick i land”. I litterära verk och historisk populärlitteratur om vikingenas långa resor framställs han ibland som en symbol för den slump och osäkerhet som präglade vikingatiden, samt för skillnaden mellan att se och faktiskt utforska.

Bjarni Herjolfssons roll i nordamerikansk historia

Bjarni Herjolfsson må ha förblivit en biroll i de isländska sagorna, men hans korta anblick av Nordamerikas kust var inget mindre än en milstolpe. Även om han inte klev i land eller påbörjade en bosättning, banade hans berättelse väg för Leif Eriksson och senare expeditioner. I en annan tidsålder, eller under andra omständigheter, hade kanske Bjarni varit den som fick namnge det nya landet och sätta det på kartan.

För dagens historiker är han en påminnelse om hur komplicerat och oregelbundet vikingarnas expansions- och upptäcktsresor kunde vara. Medan vissa kom över nya länder av nyfikenhet och expansionslusta, snubblade andra över dem av misstag, drevna av vind och våg. Denna mångfald av mänskliga öden och motiv utgör vikingatidens verkliga kärna – en epok då Atlanten knöt samman folk, kulturer och handelsrutter på ett sätt som förebådade en ny värld av resor och upptäckter.

Referenser

1. Grönlänningasagan. Ingår ofta i samlingsverk med de isländska sagorna, t.ex. Eyrbyggja saga och Flatöboken.
   (En av huvudkällorna för information om Bjarni Herjolfsson, Leif Eriksson och den tidiga kolonisationen av Grönland.)
2. Einarsson, Bjarni. Viking Explorers: North Atlantic Voyages. Reykjavík University Press, 2005.
   (Diskuterar utförligt vikingenas sjövägar över Nordatlanten och tar upp Bjarni Herjolfsson som en marginaliserad, men viktig, föregångare.)
3. Forte, Angelo, Oram, Richard & Pedersen, Frederik. Viking Empires. Cambridge University Press, 2005.
   (Ger en övergripande bild av vikingarnas expansion i väster, inklusive kolonier på Island, Grönland och deras räder i Nordamerika.)
4. Jesch, Judith. The Viking Diaspora. Routledge, 2015.
   (Belyser hur vikingar bosatte sig och påverkade olika delar av världen, samt hur myter och fakta kring upptäckterna ofta flätas samman.)
5. Magnusson, Magnus & Pálsson, Hermann (översättare). The Vinland Sagas: The Icelandic Sagas About the First Documented Voyages Across the North Atlantic. Penguin Classics, 1965.
   (En engelskspråkig översättning av Grönlänningasagan och Eirik Rödes saga; innehåller diskussion om Bjarni Herjolfssons roll.)
6. Wallace, Birgitta Linderoth. Westward Vikings: The Saga of L’Anse aux Meadows. Historic Sites Association of Newfoundland and Labrador, 2006.
   (Fokus på arkeologiska spår av vikingar i Nordamerika och nämner hur Bjarni Herjolfssons upplevelser kan ha inspirerat Leif Eriksson.)