Hur gick denna bombastiska, skäggiga upprorsmakare från att vara en fredlös i buskarna till att bli världens längst sittande icke-kungliga statsöverhuvud?
Castro vs Batista: upproret som förändrade världen
I februari 1959 tog en gerillakrigare vid namn Fidel Castro kontroll över Kuba. Vad som hände därefter är en del av 1900-talets politiska historia: Castro, cigarrtuggande ledare för en kommunistisk stat precis på USAtröskel, som undvek otaliga CIA-mordförsök, nästan förde världen till kärnvapenkrig med Kubakrisen, och samtidigt blev både älskad och hatad i lika stor utsträckning.
Men hur gick det till att denna skäggiga rebell blev världens längst sittande icke-kungliga ledare? Och hur var situationen på Kuba innan Castro tog över den där ödesdigra februari? För att förstå detta måste vi först blicka tillbaka på mannen som styrde Kuba innan Castro – en man vars styre nästan helt överskuggats av Castros framträdande på världsscenen. Hans namn: Fulgencio Batista.
Styrandet av en stark man
Precis som sin framtida ärkefiende Castro kom Fulgencio Batista till makten genom en kupp. Året var 1952, och Batista, som hade varit en stor maktfaktor inom kubansk politik i årtionden, ställde upp som kandidat i ett allmänt val. När han hamnade på tredje plats i opinionsundersökningarna, beslöt sig den besvikna Batista för att ta mer direkta åtgärder och genomförde en militärkupp, vilket gjorde honom till Kubas diktator.
Batistas Kuba blev snart synonymt med hedonism, korruption och överflöd. En turisttidning från 1950-talet beskrev Kubas huvudstad Havanna som ”en älskarinna av nöjen, den frodiga och överdådiga njutningarnas gudinna”. Samtidigt beskrev dramatikern Arthur Miller staden som ”hopplöst korrupt, en maffialekplats, en bordell för amerikaner och andra utlänningar.”
Allt detta var helt sant. Batista njöt av maktens ära och rikedomar, välkomnade utländska investeringar och lät USA äga nästan alla Kubas gruvor och offentliga nyttigheter, liksom 40 % av landets extremt lukrativa sockerindustri. Samtidigt var de kubanska arbetarna förtryckta av hårda arbetsvillkor och låga löner. Historikern Louis Perez beskrev situationen som att ”det dagliga livet hade utvecklats till en obeveklig förnedring, med politiska ledare och offentliga tjänstemän som agerade på uppdrag av amerikanska intressen.”
Batistas polisstat och maffiakopplingar
För att motverka det växande missnöjet slog Batista ner hårt mot pressen och började tortera och döda rebeller. Även några amerikanska politiker var bestörta över situationen – bland dem senatorn John F. Kennedy, som senare skulle ställas inför Batistas efterträdare, Castro.
”Batista förvandlade det demokratiska Kuba till en fullständig polisstat,” rasade Kennedy. ”Ändå möjliggjorde vårt stöd till hans regim och vår politik hans terrorvälde.”
Batista skapade också nära relationer med några av USAmest ökända gangstrar, inklusive Meyer Lansky, som han faktiskt satte på statlig lön i Kuba, vilket i praktiken gjorde Lansky till landets spelminister. Gangsterkungarna tjänade miljontals dollar från kasinon och hotell i det som kallades ”det latinska Las Vegas” – ett fenomen som senare inspirerade en viktig del i filmen Gudfadern del II.
Uppkomsten av en ny stark man
Medan Batista och den superrika eliten levde i överflöd, blev situationen allt mer desperat för många kubaner. En motståndsrörelse växte fram, ledd av Fidel Castro, en tidigare advokat som blev marxistisk revolutionär. Han rekryterade unga arga rebeller från de fattigaste och mest marginaliserade samhällena i Kuba. Castro var fast besluten om att starta ett väpnat uppror, och i juli 1953 ledde han ett anfall på Moncada-kasernen i Kubas näst största stad.
Angreppet slutade i en blodig katastrof, där många rebeller och soldater dödades. Castro själv blev till slut tillfångatagen och ställdes inför rätta. Under rättegången levererade han ett fyra timmar långt tal där han rättfärdigade sina handlingar och kallade Batista för ”en eländig tyrann”. Han avslutade sitt tal med orden ”Döm mig. Det spelar ingen roll. Historien kommer att frikänna mig.”
Castro dömdes till 15 års fängelse för attacken mot kasernen, men släpptes 1955 efter att han inte längre ansågs vara ett allvarligt hot mot regimen. Detta visade sig vara ett ödesdigert misstag av Batista-regeringen. Castro kunde åter samla sina styrkor och planera ett gerillakrig med hjälp av en nyckelperson som anslöt sig till hans sak: en ung läkare och revolutionär vid namn Che Guevara. Deras partnerskap visade sig vara avgörande för att leda rebellerna i ett utdraget krig mot Batistas styrkor. Guevara fick rykte om sig att vara hänsynslös och strategiskt skicklig, medan Castro intervjuades av utländska journalister och blev en symbol för revolutionär glöd.
Batistas fall och Castros triumf
Efter år av desperat och bittert krig i Kubas landsbygd insåg Batista att hans tid vid makten var över. På nyårsafton 1958 beslutade han sig för att fly landet. Han tog sin familj och sina närmaste ministrar med sig, tillsammans med hundratals miljoner dollar. Den en gång mäktige ledaren av Kuba skulle dö i exil i Spanien 1973. Castro, å andra sidan, skulle leva i många decennier till och uppträda som en autokratisk stark man i sitt eget rätta. Hans arv debatteras än idag, med vissa som ser honom som en frihetskämpe och andra som en förtryckare.
Castros tid vid makten, som varade i nästan fem decennier, är fylld av motsägelser. Å ena sidan förbättrade han tillgången till utbildning och hälsovård för många kubaner. Å andra sidan tystade han politisk opposition och skapade ett samhälle där yttrandefrihet och demokrati var strikt begränsade. Hans karismatiska ledarstil och oförsonliga motstånd mot USA gjorde honom till en ikon för revolutionärer världen över, samtidigt som han fördömdes av många för sin diktatoriska styrning och brott mot de mänskliga rättigheterna.
Arvet efter Fidel Castro
Fidel Castro är en av de mest kontroversiella figurerna i modern historia. Under sin livstid blev han både en hjälte och en skurk, beroende på vem du frågar. För vissa var han en symbol för motstånd mot imperialism och förtryck, medan han för andra var en hänsynslös despot som styrde med järnhand. Vad som dock är obestridligt är att hans påverkan på Kuba och världen var enorm.
När han avgick som president 2008 och överlämnade makten till sin bror Raúl, signalerade det slutet på en era. Även om Castros Kuba aldrig uppnådde den ekonomiska framgång han hoppades på, förblir hans revolution en del av världens politiska landskap. Castros liv och karriär påminner oss om hur en enda man kan forma en nation och påverka hela världens politiska historia.
