Demokratin i antikens Grekland har ett mytiskt skimmer över sig. Det var här, i staden Aten för över 2 500 år sedan, som tanken på ett styre av folket för första gången blev verklighet. Genom reformer som infördes av ledare som Kleisthenes och Perikles föddes en form av demokrati som har lagt grunden för många av de politiska system vi ser idag. Trots att den atenska demokratin endast existerade i sin ursprungliga form i två århundraden, är dess arv odödligt och fortsätter att inspirera människor världen över.
Demokratins födelse i Aten
År 507 f.Kr. införde den atenske ledaren Kleisthenes ett system av politiska reformer som kallades demokratia, eller ”folkets styre” (från demos, ”folket”, och kratos, ”makt”). Det var världens första kända demokrati.
Systemet bestod av tre centrala institutioner:
- Ekklesian – den suveräna styrande församlingen som skrev lagar och styrde utrikespolitiken.
- Boulen – ett råd av representanter från de tio atenska stammarna.
- Dikasterian – de folkvalda domstolarna där medborgare avgjorde rättsfall som jurymedlemmar.
Även om den atenska demokratin endast överlevde i två århundraden, var dess uppfinning en av antikens Greklands mest bestående bidrag till den moderna världen. Detta system av direktdemokrati banade väg för dagens representativa demokratier över hela världen.
Vem kunde rösta i antikens Grekland?
Demokratins ideal i antikens Grekland kretsade kring jämlikhet och medborgarnas deltagande. Den grekiske historikern Herodotos skrev att ”i en demokrati finns, först och främst, den mest lysande av dygder: jämlikhet inför lagen.” Men trots dessa ord var jämlikheten i det atenska systemet begränsad till en liten del av befolkningen.
För att förstå vem som kunde delta i det politiska livet i Aten måste vi först förstå hur atensk medborgarskap definierades. För att räknas som medborgare i Aten behövde man vara en fri man som fyllt 18 år och vars föräldrar båda var atenare. Detta exkluderade stora delar av befolkningen, inklusive kvinnor, slavar och så kallade metoikoi – bosatta utlänningar.
I mitten av 300-talet f.Kr. fanns det ungefär 100 000 medborgare i Aten, men endast omkring 40 000 av dessa var vuxna män som hade rätt att delta i demokratin. Samtidigt fanns det omkring 150 000 slavar och 10 000 metoikoi i staden, vilket innebar att en majoritet av befolkningen var utestängd från det politiska systemet. Även om demokratin i Aten hyllades som en banbrytande idé om folkstyre, var det alltså en demokrati för en privilegierad minoritet.
Ekklesian
Ekklesian, eller församlingen, var den viktigaste institutionen i den atenska demokratin. Det var här som medborgarna samlades för att diskutera och fatta beslut om stadens framtid. Alla medborgare hade rätt att delta, men i praktiken var det endast en del av dem som regelbundet närvarade.
Församlingens möten hölls på Pnyx, en kulle väster om Akropolis, och ägde rum ungefär 40 gånger per år. Dessa möten var öppna för alla medborgare som ville delta, men på grund av stadens storlek och det dagliga livet var det sällan fler än 5 000 män som faktiskt närvarade vid varje möte. Många var upptagna med att tjäna som soldater, roddare i flottan eller försörja sina familjer.
På mötena diskuterades allt från krig och utrikespolitik till lagstiftning och offentliga ämbetsmäns agerande. Besluten fattades genom enkel majoritet, vilket gav medborgarna en direkt inverkan på stadens styre. En av de mest kontroversiella åtgärderna som ekklesian kunde vidta var ostracism, där en medborgare kunde förvisas från Aten i tio år om han ansågs vara ett hot mot demokratin.
Ekklesian var en manifestation av folkets makt, men det var också en plats där olika intressen och idéer krockade. Det fanns inget modernt partiväsende eller organiserade grupper, vilket gjorde att individuella röster och talekonst spelade en avgörande roll i beslutsfattandet.
Boulen – De Femhundras Råd
Om ekklesian var demokratins hjärta, så var boulen dess motor. Boulen, eller De Femhundras Råd, bestod av 500 män som valdes genom lottdragning från de tio atenska stammarna. Varje stam skickade 50 representanter till rådet, och dessa tjänstgjorde i ett år.
Rådet möttes dagligen och hade som huvuduppgift att förbereda ärenden som skulle tas upp i ekklesian. Det var också boulen som övervakade statliga tjänstemän och skötte kontakterna med andra stadsstater. Rådet hade därmed en nyckelroll i att styra stadens dagliga verksamhet.
Lottdragningen för att välja medlemmar till boulen var en central del av den atenska demokratins ideal. Tanken var att en slumpmässig urvalsprocess skulle förhindra att makten koncentrerades till en liten elit. I praktiken var det dock inte alltid så enkelt. Historiker har noterat att rika och inflytelserika personer ofta fick platser i boulen oftare än vad som borde vara möjligt i ett slumpmässigt system.
Trots dessa brister spelade boulen en avgörande roll i att upprätthålla demokratin i Aten. Genom sitt dagliga arbete säkerställde rådet att staden kunde fungera effektivt och att ekklesian kunde fokusera på de stora besluten.
Dikasterian – de folkvalda domstolarna
Dikasterian, eller de populära domstolarna, var den tredje pelaren i den atenska demokratin. Dessa domstolar bestod av jurymedlemmar som valdes genom lottdragning från en pool av medborgare över 30 år. Varje dag valdes över 500 jurymedlemmar, vilket gjorde dikasterian till den mest omfattande och deltagande delen av demokratin.
Domstolarna hade en enorm makt. Eftersom Aten saknade en polisstyrka var det medborgarna själva som drev rättsfall, presenterade bevis och avgjorde domar. Jurymedlemmarna hade nästan obegränsad makt att besluta om skuld och straff, och deras beslut fattades genom majoritetsröstning.
För att säkerställa att även mindre bemedlade medborgare kunde delta fick jurymedlemmarna en liten lön för sitt arbete. Lönen finansierades av tullavgifter, bidrag från allierade stadsstater och skatter på metoikoi. Men eftersom lönen var lägre än en genomsnittlig dagsinkomst, var det ofta äldre eller pensionerade medborgare som tjänstgjorde som jurymedlemmar.
Dikasterian var en plats för både rättvisa och politisk manipulation. Eftersom det inte fanns några strikta regler för vilka fall som kunde dras inför rätta, använde atenarna ibland domstolarna för att straffa eller förnedra sina fiender. Trots detta var dikasterian en central del av demokratin, och Aristoteles hävdade att den var den institution som mest stärkte folkets makt.
Slutet för den atenska demokratin
Den atenska demokratin började förändras under 400-talet f.Kr. Under generalen Perikles tid utvecklades systemet till något som mer liknade en aristokrati, där makten koncentrerades till en liten elit. Perikles själv beskrev dock Aten som en stad där ”makten är i händerna på folket och inte en minoritet”.
Trots denna utveckling är det tydligt att de demokratiska idealen inte överlevde i sin ursprungliga form. Efter Alexander den Stores framväxt och den romerska republikens dominans försvann den direkta demokratin från det politiska landskapet.
Men arvet från den atenska demokratin lever kvar. Moderna demokratier, som i USA, Sverige och Kanada, bygger på principer som föddes i Aten – även om dagens system är representativa snarare än direkta. Idén att makten tillhör folket är fortfarande en grundläggande princip i många av världens regeringar.
Demokratins odödliga arv
Den atenska demokratin var långt ifrån perfekt. Den uteslöt kvinnor, slavar och utlänningar, och makten låg fortfarande i händerna på en privilegierad minoritet. Men den var också en banbrytande idé som förändrade sättet vi ser på politik och makt.
Genom institutioner som ekklesian, boulen och dikasterian skapades en modell för deltagande och medborgerligt ansvar som har påverkat civilisationer i över två årtusenden. Demokratin i antikens Grekland var inte bara ett system för sin tid – den var en vision för framtiden.
