Maj 1945. Europa låg slaget i spillror, dränkt i blod och aska, medan de sista resterna av det nazistiska skräckväldet krossades under de allierades larvfötter. När soldaterna sprängde portarna till koncentrationslägren möttes de av scener som trotsade allt mänskligt förstånd; berg av bevis för ett massmord av en ofattbar skala tornade upp sig framför dem. I detta apokalyptiska kaos väcktes en brännande fråga hos de segrande makterna: Vad skulle de göra med män som Hermann Göring och resten av Tredje rikets överlevande arkitekter som drivit Europa ner i avgrunden? Winston Churchills instinkt var lika iskall som den var brutal – han ville avrätta hela nazistledningen på fläcken, utan minsta spår av rättegång. Men hur lyckades världen vända blicken från snabb och skoningslös hämnd, till att istället grunda den moderna folkrätten genom Nürnbergprocessen?
Innehållsförteckning
År 1945 fanns det ingen permanent internationell brottmålsdomstol, inget etablerat juridiskt ramverk för att åtala någon för aggressionskrig och absolut inget prejudikat för att ställa en besegrad regeringsledning inför rätta. Den internationella rätten handlade vid denna tidpunkt nästan uteslutande om relationer mellan stater, inte om enskilda politiska ledares straffrättsliga ansvar.
Många ansåg att det i särklass enklaste och mest logiska alternativet vore att helt sonika avrätta de överlevande arkitekterna bakom det nazistiska styret och gå vidare från ett av Europas mest fruktansvärda kapitel. Det var exakt denna instinkt som drev Storbritanniens krigstida premiärminister, Winston Churchill.
Så hur kunde Nürnbergprocessen resa sig ur denna blodiga mylla? Och hur övertalades Churchill att till slut ställa sig bakom en rättegång som saknade motstycke i världshistorien?
Att planera rättvisa innan kriget ens var vunnet
Tanken på Nürnberg föddes inte i ett vakuum efter Tysklands kapitulation i maj 1945. Frågan om hur man skulle straffa nazistledarna hade i själva verket sjudit under ytan i flera år.
När den internationella juristen Phillipe Sands reflekterar över Nürnbergs ursprung konstaterar han: ”Redan 1942 pågick det ansträngningar – i synnerhet bland exilregeringar – för att åta sig att straffrättsligt förfölja nazistiska krigsförbrytare för de brott de begick i de ockuperade territorierna.”
År 1942 låg stora delar av Europa under den nazistiska stöveln. Regeringar från Polen, Tjeckoslovakien, Nederländerna och flera andra nationer opererade i exil, företrädesvis från London. Fasansfulla rapporter om grymheter sipprade ständigt in till de allierade huvudstäderna. Förintelsen var redan i full gång, även om dess apokalyptiska vidd ännu inte var fullt begriplig för omvärlden. Massarkebuseringarna i Östeuropa och de systematiska deportationerna av judar till utrotningslägren genomfördes med skoningslös precision.
Dessa exilregeringar krävde desperat garantier för att deras folks obeskrivliga lidande inte skulle glömmas bort så snart vapnen tystnat. De utövade hårda påtryckningar mot Storbritannien och USA för att få dem att offentligt och formellt förbinda sig till ett juridiskt efterspel efter kriget.
År 1943 utfärdade de allierade Moskvadeklarationen, en skarp varning om att de som bar ansvaret för krigets grymheter skulle skickas tillbaka till de länder där deras brott hade begåtts, för att där möta rättvisan. Denna deklaration utgjorde ett av de allra första kollektiva löftena från de allierade om att segern skulle följas av ett straff.
Den brännande frågan var bara: hur?
Vändpunkten i Jalta
Det avgörande politiska ögonblicket inföll i februari 1945 under Jaltakonferensen på den ryska Krimhalvön. Där samlades de tre stora allierade ledarna – Storbritanniens Winston Churchill, USA:s president Franklin D. Roosevelt och den sovjetiske ledaren Josef Stalin – för att hamra ut konturerna av en efterkrigsvärld.
Med Frankrike och Belgien på gränsen till befrielse tedde sig Tysklands slutgiltiga nederlag som oundvikligt – men detaljerna kring den stundande freden var höljda i dunkel. Gränsdragningar, ockupationszoner, skadestånd och politisk återuppbyggnad låg alla på förhandlingsbordet. Det gjorde även ödet för de tillfångatagna nazistledarna.
På Jalta enades Churchill, Roosevelt och Stalin slutligen om att en rättegång skulle hållas för de överlevande nazisttopparna. Men, som Sands påpekar, Churchill ”måste släpas in i detta, sparkande och skrikande”.
”Det finns bevarat skriftligt dokumentärt material som smärtsamt tydligt visar att Winston Churchill ville att de skulle radas upp och skjutas”, noterar han.
I Churchills karga kalkyl skulle rena avrättningar vara ”mycket mer effektivt, mycket snabbare, mycket billigare”. Den brittiske premiärministern närde också en djup oro för att en internationell domstol skulle kunna skapa farliga juridiska prejudikat som i framtiden skulle kunna användas mot det brittiska imperiets egna ageranden.
Roosevelt och Stalin fann sig dock, paradoxalt nog, stå på samma sida.
”Av helt olika anledningar ville Roosevelt och Stalin ha en rättegång för att visa att vi skilde oss från nazisterna”, förklarar Sands. ”Det var symboliskt oerhört betydelsefullt.”
För Roosevelt skulle en offentlig juridisk process demonstrera att den allierade krigsinsatsen hade vilat på lagens och rättvisans fasta grund, snarare än på blind hämnd. För Stalin, vars nation hade lidit katastrofala förluster, erbjöd en rättegång en möjlighet att offentligt dokumentera nazisternas brott och understryka vidden av det sovjetiska offret. Sovjetunionen hade förlorat över 20 miljoner människor under kriget, och dess ledning krävde internationellt erkännande för denna ofattbara förlust.
Churchill var därmed inmotad i ett hörn. När de två andra stormaktsledarna väl hade gjort gemensam sak i frågan, fanns det inget annat val för honom än att acceptera.
Hur skulle en ”rättegång” egentligen se ut?
Även efter att en skör konsensus hade mejslats fram i Jalta, kvarstod gigantiska praktiska frågetecken – inte minst eftersom det helt saknades en internationell brottsbalk som definierade vad ”brott mot mänskligheten” faktiskt innebar.
Vem skulle ställas inför rätta? På vilka åtalspunkter? Enligt vems lagstiftning? Vilka skulle agera domare? Och var skulle denna aldrig tidigare skådade domstol sitta?
Svaret på den sista frågan gav sig åtminstone relativt snabbt. Den sydtyska staden Nürnberg hade varit skådeplatsen för nazistpartiets kolossala propagandamanifestationer före kriget, och dessutom stod där ett massivt justitiepalats som var tillräckligt stort för att rymma en internationell tribunal.
De förhandlingar som sedan följde var också minutiöst utformade för att fungera som ett historiskt arkiv. Åklagarna samlade ihop ohyggliga journalfilmer, berg av dokument och vittnesmål för att bygga ett detaljerat och obestridligt register över nazisternas brott. Processen genomfördes på fyra språk och transkriberades in i minsta detalj.
Rättegången kom att gjuta fundamentet för fyra centrala pelare inom internationell rätt: att själva förandet av ett aggressionskrig i sig var kriminellt; att statliga tjänstemän kunde hållas personligt ansvariga; att systematiska grymheter var straffbara enligt internationell lag; och att segrarna inte skulle hemfalla åt summarisk hämnd. Det juridiska språk som formades i Nürnberg skulle komma att forma framtida tribunaler och, i förlängningen, den Internationella brottmålsdomstolen.
Det var ett resultat som låg ljusår ifrån Churchills initiala längtan efter omedelbara avrättningar. Men trots alla Nürnbergs framgångar lyckades beslutet att underkasta nazisterna lagens bokstav inte lösa de växande spänningarna mellan de allierade segrarmakterna. USA och Sovjetunionen skulle snart finna sig själva på motsatta sidor av en global ideologisk avgrund som kom att definiera de kommande årtiondena – en avgrund som till slut skulle brås över, återigen i Tyskland, när Berlinmuren till sist föll i grus.
Källor och vidare läsning:
- Sands, Philippe. (2016). East West Street: On the Origins of Genocide and Crimes Against Humanity. Weidenfeld & Nicolson.
- Overy, Richard. (2001). Interrogations: The Nazi Elite in Allied Hands, 1945. Allen Lane.
- Tusa, Ann & Tusa, John. (1983). The Nuremberg Trial. Atheneum.
- Hirsch, Francine. (2020). Soviet Judgment at Nuremberg: A New History of the International Military Tribunal. Oxford University Press.
- Sellars, Kirsten. (2013). ’Crimes Against Peace’ and International Law. Cambridge University Press.
