Freden i Brömsebro, undertecknad den 13 augusti 1645, utgjorde en avgörande milstolpe i den långa rivaliteten mellan Sverige och Danmark. Den avslutade det så kallade Torstensons krig (1643–1645), som rasat mellan de nordiska grannländerna och både försvagat och omformat maktbalansen i Norden. Kriget blev en viktig pusselbit i det svenska stormaktsbygget under 1600-talet, och fredsfördraget gav Sverige ytterligare territoriella vinster som befäste landets ställning som en av Europas ledande militärmakter.
I den här artikeln undersöker vi hur det kom sig att Danmark och Sverige hamnade i än en gång blodiga konflikter, hur de båda länderna möttes vid förhandlingsbordet i Brömsebro och vilka konsekvenser fredsavtalet fick. Vi lär oss också om varför denna fred är så central för att förstå det svensk-danska rivalitetens arv långt fram i modern tid – och hur ett litet gränsområde mellan Småland och Blekinge kom att bli skådeplats för en av Nordens mest betydelsefulla fredsuppgörelser.
Arvet efter Kalmarunionen och svensk-danska motsättningar
Ända sedan Kalmarunionens upplösning i början av 1500-talet hade Sverige och Danmark haft ett spänt förhållande. Gustav Vasas befrielsekrig mot Kristian II i Sverige och Norge (1521–1523) hade skapat en ständig kamp om herraväldet i Norden. Det tidigare unionssamarbetet ersattes av upprepade konflikter kring vem som skulle kontrollera handeln över Öresund och dominera i Östersjöområdet.
Under 1500-talet expanderade Sverige politiskt och ekonomiskt, vilket delvis berodde på rika malmfyndigheter i Bergslagen och export av järn och koppar, men också på en inhemsk stabilisering efter Gustav Vasas trontillträde. Danmark, å sin sida, förblev starkare till havs och hade större befolkningsunderlag än Sverige, men drog också med sig mycket av den medeltida unionens strukturer som i vissa avseenden saktade ned reformer.
Stormaktsdrömmar och nya frontlinjer
Under 1600-talet klev Sverige in på den stora europeiska scenen när Gustav II Adolf (regeringstid 1611–1632) drog in landet i trettioåriga kriget (1618–1648). Kriget gav Sverige ett betydande internationellt rykte, men det var kostsamt. För att säkra handel och få tillgång till inkomster lade man allt större vikt vid att kontrollera kusterna runt Östersjön. Danmark, som sedan länge behärskat Öresund och därmed kunnat beskatta fartygen som passerade, upplevde i sin tur att Sveriges framfart hotade dess ställning.
Tvistefrågorna var många: rätten till sjöfart och tullar, kontroll av Jämtland, Härjedalen, Halland och Blekinge, samt den allmänna maktbalansen i Norden. När spänningarna trappades upp i början av 1640-talet blev det en tidsfråga innan kriget skulle bryta ut.
Torstensons krig (1643–1645)
Det som senare skulle kallas Torstensons krig – ibland även kallat Hannibalsfejden i Norge – bröt ut 1643. Fältmarskalken Lennart Torstenson, en av Gustav II Adolfs närmaste militära förtrogna, ledde de svenska styrkorna. Efter kungens död 1632 hade rikskanslern Axel Oxenstierna tagit en stark ledarroll och beslutsamheten var stor att inte låta Danmark förhindra Sveriges expansiva politik.
Att kriget bröt ut just då berodde på flera faktorer. Dels var Danmark försvagat ekonomiskt efter sitt misslyckade deltagande i trettioåriga kriget, dels såg Sverige en möjlighet att snabbt vinna terräng medan Danmark stod utan starka allianser i Europa. Samtidigt hoppades de svenska ledarna att en snabb seger skulle göra det möjligt att fortsätta engagera sig i södra Östersjöområdet utan ett konstant hot från den danska sidan.
Kriget började med att svenska styrkor snabbt ryckte in i Skåne och Jylland. Parallellt attackerade den norske ståthållaren Hannibal Sehested Sverige från norr för att hjälpa Danmark, därav det norska namnet ”Hannibalsfejden” på kriget. Dock lyckades inte de danska och norska styrkorna samordna sig effektivt, och Sverige vann flera mindre men viktiga segrar som bröt danskarnas försvarsvilja och förmåga att organisera motstånd.
Fälttågen var tuffa och krävde stora offer på båda sidor, men den danska situationen var minst sagt kritisk när man förlorade kontrollen över flera betydelsefulla områden. Det stod allt tydligare att Sverige hade övertaget, mycket tack vare sin erfarna fältarmé, men också för att Danmark stod mer eller mindre ensamt. Förhandlingarna som skulle leda fram till Freden i Brömsebro kom igång mot denna bakgrund av dansk militär svaghet och växande svenska segrar.
Mötet i Brömsebro
Varför just Brömsebro?
Brömsebro är en liten ort vid gränsen mellan Blekinge och Småland. På 1600-talet bildade Brömsebäcken gräns mellan de då danska landskapen Blekinge och Skåne på ena sidan och svenska Småland på den andra. Platsen valdes för förhandlingar för att den låg i neutral terräng – om än mer på papperet än i praktiken – och var tillräckligt avskild från de större krigsskådeplatserna för att diplomater skulle kunna förhandla i relativ säkerhet.
För Danmarks räkning deltog bland andra Corfitz Ulfeldt i förhandlingarna, medan Sverige representerades av Johan Skytte och senare av rikskanslern Axel Oxenstierna själv. Diskussionerna drog igång tidigt under 1645, när krigslyckan vägde tungt till svensk fördel. Trots att flera frågor återstod att lösa, fanns det en realpolitisk insikt hos danskarna om att man inte skulle klara av ett förlängt krig utan allierade eller nya resurser.
Förhandlingarnas gång
Förhandlingarna präglades av Sveriges hårda krav, eftersom man insåg att det gick att pressa Danmark i en situation där danskarna var nära kollaps. Samtidigt var de svenska diplomaterna medvetna om att ett långdraget förhandlingsspel kunde ge omvärlden tid att ingripa på Danmarks sida. Skulle exempelvis Nederländerna, Polen eller kejsarmakten i Tysk-romerska riket vilja balansera Sverige, kunde det innebära ett bakslag.
Trots meningsskiljaktigheter om gränser, tullar, handel och politiskt inflytande uppnådde parterna slutligen en överenskommelse. På sommarens höjd, den 13 augusti 1645, skrevs fredsfördraget under i närvaro av representanter från båda sidor.
Villkoren i Freden i Brömsebro
Jämtland, Härjedalen och östra Norge
Ett av de mest betydelsefulla resultaten var att Sverige fick överhöghet över Jämtland och Härjedalen. Dessa landskap hade historiskt sett tillhört den norska delen av Danmark-Norge, men låg på grund av natur och geografi nära Sverige. Redan tidigare hade Sverige tillfälligt kontrollerat dessa områden under diverse konflikter på 1500- och 1600-talen, men nu fick man en formell, varaktig överlåtelse.
Sverige fick också kontroll över små gränsdistrikt i Dalarna – de så kallade Särna och Idre – vilka dittills legat inom den norska sfären. Detta var strategiska vinster, om än mindre i befolkningsstorlek, men ändå betydande för att säkra gränserna i norr och skapa en tydligare regional kontroll.
Gotland och Ösel
Danmark fick avstå den viktiga ön Gotland till Sverige. Östersjön utgjorde en central handelszon, och kontroll över Gotland gav Sverige en nyckelposition för sjöfart och militär närvaro. Ön hade växlat ägare vid flera tillfällen, men i och med Freden i Brömsebro befästes den svenska makten på Gotland.
Ösel (Saaremaa) däremot hade varit danskt sedan medeltiden, men nu gick det över till Sverige. Detta förstärkte svensk närvaro i Baltikum, en närvaro som redan var kraftfull genom andra baltiska provinser som Sverige erövrat från Polen och andra makter under första halvan av 1600-talet.
Halland på 30 år
En av de mest kända klausulerna i fredsfördraget rörde Halland. Danmark tvingades överlämna landskapet till Sverige på 30 år, vilket i praktiken innebar ett slags pant eller tidsbegränsat arrende. Tanken var att Sverige skulle få tillgång till en isfri hamn och kunna säkra handel längs västkusten, medan Danmark kanske hoppades kunna ta tillbaka landskapet senare.
I praktiken blev dock Halland svenskt för gott, eftersom man i senare fredsavtal (som Freden i Roskilde 1658) befäste denna överlåtelse permanent. För den danska kungamakten var detta ett hårt slag, eftersom Halland historiskt sett var en del av Danmarks östra territorialområde.
Kontroll över gränstullar och handel
En annan viktig, om än ibland förbises, punkt i fredsavtalet var Sveriges stärkta position vad gällde handeln i Öresund och Kattegatt. Även om Danmark fortfarande kontrollerade själva Öresund, försvagades dess ställning i och med att Sverige nu ägde flera viktiga hamnområden och i högre grad kunde utmana Danmark när det gällde handelstullar och sjöfart.
Detta var av stor ekonomisk betydelse. Handelstullarna utgjorde en av Danmarks viktigaste inkomstkällor och att Sverige nu kunde kringgå eller konkurrera med dessa tullar gav Sverige ytterligare inflytande i regionen.
Konsekvenser för Norden och Europa
Sveriges framväxande stormaktsroll
Freden i Brömsebro gav Sverige flera nya territorier och befäste landets ställning som den dominerande makten i Norden. Den svenska kungamakten – med drottning Kristina (regeringstid 1632–1654) som formell regent, men Axel Oxenstierna som en av de starkaste ledargestalterna – kunde nu utnyttja landets resurser för att ytterligare engagera sig i det större europeiska maktspelet.
De nya landskapen Jämtland och Härjedalen förenklade Sveriges defensiva och offensiva militärstrategi i norr, samtidigt som kontrollen över Gotland, Ösel och Halland stärkte landets sjömilitära och ekonomiska potential. Detta lade grunden för de fortsatta framgångarna under Karl X Gustavs regeringstid (1654–1660), då Sverige ännu en gång skulle komma i direkt konflikt med Danmark.
Danmark-Norge försvagas
För Danmark-Norge var Freden i Brömsebro ett hårt avbräck. Riket förlorade inte bara viktiga territoriella områden, man gick också miste om skatteintäkter och försvagade sin roll som portväktare till Östersjön. Danmark skulle försöka återta sin starka position, men det krävdes senare reformer och många år för att återhämta sig från detta bakslag.
I Norge kändes förlusten av Jämtland och Härjedalen tydligt, inte minst för att man i gränsområdet ofta hade täta band över riksgränsen. Det var dock något som i hög grad avgjordes av storpolitiska manövrer i Köpenhamn och Stockholm snarare än lokala önskemål. Trots att Norge var formellt förenat med Danmark hamnade landet ofta i en perifer position när viktiga politiska beslut fattades.
Förändrad maktbalans i Östersjön
Med Sverige som den främsta Östersjömaktenspelaren blev regionen alltmer en svensk intressesfär. Konkurrensen från Polen-Litauen kvarstod, men Sverige hade redan erövrat flera provinser i Livland (dagens Lettland och Estland) och nu Gotland och Ösel, vilket gav landet en nästan oavbruten kedja av militärt och ekonomiskt viktiga besittningar runt Östersjön.
Detta skulle få återverkningar långt fram i tiden och lockade även nya stormakter att försöka ingripa i den baltiska regionen. Nederländerna och England följde noga utvecklingen, eftersom de båda var starka sjöfarts- och handelsmakter som värnade sina affärsintressen. Ryska tsaren, belägen längre österut, såg också med oro på Sveriges växande dominans i Östersjöområdet.
Efterspel: Från fredsbestämmelser till nya konflikter
Kortvarigt lugn
Precis som många andra fredsavtal från 1600-talet innebar Freden i Brömsebro inte något bestående lugn. Visserligen skingrades krigsröken för stunden i Norden, men motsättningarna mellan Sverige och Danmark fortsatte att pysa under ytan. Danmarks förlust av Halland ”på 30 år” var en tidsinställd bomb i förhållandet, eftersom danskarna förmodligen hoppades återta landskapet när avtalet löpte ut.
Freden i Roskilde (1658)
Så blev dock inte fallet. Under Karl X Gustavs fälttåg mot Danmark 1657–1658 tvingades Danmark till Freden i Roskilde, där Sverige tog ännu större områden: hela Skånelandskapen (Skåne, Blekinge, Halland permanenterades på svenska händer och Bohuslän överfördes från Norge). Därmed försvann Danmarks sista hopp om att återvinna Halland, och landets maktposition i Norden försvagades ytterligare.
Händelserna kring Roskildefreden kan inte förstås utan att först se hur Freden i Brömsebro fungerade som upptakt. Brömsebrofördraget ökade den svenska expansionstakten och minskade Danmarks framtida förhandlingsmöjligheter. Sverige visade också att man var villigt att fortsätta pressa Danmark så länge tillfälle gavs och andra stormakter inte ingrep för att stoppa detta.
Freden i Brömsebro i dag
Historisk markör för maktskifte
Att just Freden i Brömsebro är så väl ihågkommen i svensk historia beror på att den utgjorde en vändpunkt, eller åtminstone en tydlig påskyndare, i Sveriges väg mot att bli en av Europas stormakter. När man studerar kartan före och efter 1645 är förändringen tydlig: Sverige växer i både norr, öster och väster.
För lokalbefolkningen i gränsregionerna blev följden ofta att man fick nya skattetryck, nya lagar och nya myndigheter att rätta sig efter. I många fall var folk vana vid att göra affärer på ”båda sidor” av gränsen. Fredens geografiska uppdelning kunde skapa praktiska problem, men från den svenska statens perspektiv var det ett nödvändigt steg att befästa de erövrade områdena och integrera dem i den svenska kronans administration.
Minnesplatser och firanden
På platsen för Brömsebro finns i dag minnesmärken som påminner om händelserna 1645. Några stenar och skyltar markerar var förhandlingarna lär ha ägt rum. Även om Brömsebro i sig är en liten ort, uppmärksammas fredens minnesdagar ibland av lokala historieföreningar och turister.
I Sverige finns det också ett intresse för att lyfta fram hur dessa fredsavtal byggde det rike som senare skulle kallas ”Stormaktssverige”. För den som vill fördjupa sig i ämnet är ett besök i arkiv, museer och på platser i Jämtland, Härjedalen, Halland och Gotland en konkret upplevelse av det geografiska avtryck som Freden i Brömsebro lämnade efter sig.
Avslutande reflektion: Ett nordiskt maktspel med lång eftersmak
Freden i Brömsebro markerade inte bara ett avslutat krig mellan två grannar; den lade också grunden för en ny ordning i Norden. Sverige stärkte sin position som regional stormakt, medan Danmark led ett tungt bakslag. De territoriella förändringarna fick bestående effekt och kan fortfarande skönjas i de gränsdragningar som lever kvar i dag.
För 1600-talets människor, som levde i en värld utan klara nationalstater och snåriga gränsöverskridande förbindelser, kom freden ofta att innebära nya lojaliteter och nya skatter. Ändå var detta en relativt kort tid av lugn innan nästa krig skulle bryta ut. Tittar man på Nordens historia ser man en kedja av konflikter mellan Sverige och Danmark, men Freden i Brömsebro (1645) är onekligen en av de mest avgörande händelserna som bäddade för en ny ordning – ett steg som i sin tur pekar fram mot ytterligare svenska erövringar, men också mot senare fredsprocesser som slutligen ritade om Nordens karta för gott.
Referensförteckning
- Roberts, Michael.
Essays in Swedish History. University of Minnesota Press, 1967.
(Ger bred översikt över Sveriges tidigmoderna historia och förklarar den maktpolitiska bakgrunden till Sveriges expansion.) - Isberg, Anders.
Svenska freden: Stormaktens fredsavtal och dess konsekvenser. Atlantis, 2012.
(Diskuterar hur fredsavtal som Freden i Brömsebro och senare Roskilde bidrog till att forma den svenska stormakten.) - MacKay, Derek.
”Allies and Enemies: The Swedish-Danish Rivalry in the Seventeenth Century.” Historisk Tidskrift, 1999, s. 241–268.
(Analyserar det komplicerade förhållandet mellan Sverige och Danmark under 1600-talet.) - Gustafsson, Harald.
”Nordic Integration in the Early Modern Period.” Scandia, vol. 72, nr. 2, 2006, s. 12–37.
(Beskriver hur de nordiska rikena var sammankopplade och hur fredsavtalen förändrade regionens politiska strukturer.) - National Archives of Sweden (Riksarkivet).
Primärkällor och dokument rörande Freden i Brömsebro 1645, tillgängliga i digital form.
(Här återfinns originalbrev, fördragstexter och noteringar från förhandlingarna, ovärderliga för den som vill fördjupa sig i detaljerna.)
