Slaget vid Bogesund 1520 hör till de mest avgörande militära drabbningarna i den sena medeltidens svenska historia. Denna konflikt utkämpades vid nuvarande Ulricehamn i Västergötland och stod mellan Sten Sture den yngre, som var riksföreståndare i Sverige, och kung Kristian II av Danmark. Den danska segern i detta slag banade väg för Kristian II:s intåg i Stockholm och var en viktig förutsättning för det som senare blev känt som Stockholms blodbad. Även om slaget i sig stundtals hamnar i skuggan av de mer uppmärksammade händelserna runt Stockholms blodbad och Gustav Vasas befrielsekrig, utgör det ett kritiskt skede i den process som ledde fram till Kalmarunionens definitiva upplösning.
Innehållsförteckning
Kalmarunionens förfall och Sten Stures ledarskap
Kalmarunionens principer och praktik
Kalmarunionen, grundad 1397, var en formell sammanslutning mellan Danmark, Norge och Sverige under en gemensam monark. Syftet var bland annat att enad bekämpa tyska Hansans ekonomiska dominans och andra yttre hot. I praktiken uppstod emellertid ett ständigt spänningsfält mellan framförallt Danmark och Sverige, eftersom de danska kungarna ofta hävdade mer makt än vad de svenska stormännen ansåg rimligt. Under 1400-talet och det tidiga 1500-talet ägde flera uppror rum i Sverige, med syfte att frigöra landet från vad man såg som orättmätig dansk överhöghet.

Sten Sture den yngre som riksföreståndare
En central gestalt i de sista årtiondena av Kalmarunionen är Sten Sture den yngre (1493–1520). Han var systerson till Sten Sture den äldre och utsågs 1512 till riksföreståndare i Sverige. Sten Sture den yngre fortsatte den självständighetslinje som hans företrädare hade etablerat, vilket ledde till ständiga slitningar med den danske kungen, Kristian II (ofta kallad Kristian Tyrann i svensk historieskrivning). Sture hade ett starkt stöd av delar av den svenska adeln, borgare i de större städerna och bönder som ogillade höga skatter och dansk inblandning.
Kristian II:s ambitioner
Kristian II (1481–1559) var kung av Danmark från 1513, och av Norge från 1513, samt av Sverige 1520–1521. Han hyste ambitioner att återupprätta en stark Kalmarunion och definitivt kuva de rebelliska elementen i Sverige. Genom politiska allianser och stöd från påven Leo X hoppades han få legitimitet för en militär intervention mot svenskarna, som han beskyllde för kätteri och olydnad mot den legitime unionskungen. Två tidigare krigsförsök under 1517 och 1518 hade slutat med nederlag för Kristian II:s trupper. Men kungen var besluten att inte ge upp – tvärtom byggde han upp en ny och större här, delvis finansierad av tyska långivare och delvis bemannad av erfarna legoknektar.

Vägen mot en ny konflikt
Vid inledningen av 1520 stod det klart att en ny uppgörelse mellan Sten Sture och Kristian II var oundviklig. Sten Sture den yngre hade vunnit många strider, men den svenska armén var i behov av resurser och led av interna konflikter bland adeln, som inte alltid var enig i hur man skulle förhålla sig till unionsfrågan. Kristian II såg en öppning i att det fanns en grupp svenska stormän som var trötta på långdragna krig och som kanske kunde vinnas över till hans sida. Han beslöt sig därför för att göra ännu ett försök att underkuva det svenska motståndet – och denna gång mer resolut än tidigare.
Upptakten till slaget vid Bogesund
Mobilisering av styrkor
I slutet av 1519 och början av 1520 inledde Kristian II en massiv mobilisering av trupper. Han fick stöd av unionsvänliga svenskar och tyska legoknektar som var väl tränade i den tidens moderna krigföring, vilket innefattade bruk av artilleri och disciplinerat infanteri. Samtidigt förberedde Sten Sture ett försvar, men hans resurser var begränsade och hans styrkor bestod till stor del av bönder och adliga följen, förstärkta med vissa legosoldater.
Att hålla ihop en armé i 1500-talets Sverige var ingen enkel uppgift. Infrastrukturen var bristfällig, det var ont om bra vägar och långa avstånd krävde stora mängder förnödenheter. För Sten Sture var det därför viktigt att välja slagfält och taktik med omsorg, i hopp om att kompensera för den numerära och tekniska underlägsenhet hans trupper hade gentemot danskarna.

Strategiska överväganden
Geografin spelade en viktig roll i krigsplaneringen. Västergötland, med sina sjöar och öppna landskap, kunde fungera som en barriär mot en framryckande fiende, särskilt under vintermånaderna om isarna låg tjocka. Men det kunde också vara en nackdel om fienden lyckades manövrera rätt. Sten Sture insåg att Kristian II:s huvudmål troligen var att nå Stockholm och att vägen dit gick genom Västsverige och vidare österut.
En faktor som ofta nämns av samtida krönikörer är att Sten Sture hoppades kunna utnyttja ett eventuellt dåligt vinterväder, med frusna vägar och svårframkomlig terräng, för att bromsa fienden och välja slagfält på sina egna villkor. Även religion och propaganda spelade roll: både Sten Sture och Kristian II hävdade att de stred för rätt och rättvisa, och båda sidor försökte vinna moralisk legitimitet från påven, kyrkan och folket.
De inledande sammandrabbningarna
Danskarna ryckte fram genom Halland och vidare norrut, medan Sturepartiet försökte samla och mobilisera trupper i Götaland. Mindre skärmytslingar ägde rum i områdena söder om Vänern, men ingendera sidan ville satsa allt på en tidig, osäker drabbning. Det var först vid Bogesund, nära nuvarande Ulricehamn, som båda arméerna tvingades till ett avgörande möte. Bogesund var då en liten men strategiskt betydelsefull ort, som kunde ge kontroll över handelsvägar och passager mot östra Sverige.
Slagets plats och tidpunkt
Bogesunds lokala betydelse
Bogesund, vars stad idag bär namnet Ulricehamn, låg vid sjön Åsundens nordöstra strand. På 1500-talet var orten en liten samling hus med en träkyrka och några gårdar, men dess läge mellan större vägar gjorde den till en potentiell knutpunkt. Att kontrollera passagen vid Bogesund innebar goda möjligheter att förflytta trupper och förnödenheter norr- och österut.
Tidpunkt och väderförhållanden
Slaget ägde rum den 19 januari 1520. Vintern i Västergötland kan vara sträng, och isarna på de mindre sjöarna brukar ligga tjocka under denna tid. Samtidigt kan vädret vara nyckfullt, med snöstormar eller töväder. Enligt vissa vittnesmål från samtiden var vädret relativt kallt men klart, vilket bidrog till att stora delar av sjön Åsunden var isbelagd. Detta skulle komma att spela en roll i själva slaget, då delar av striden ägde rum på eller invid isen.

Slaget vid Bogesund: Förlopp och utgång
Truppernas sammansättning
Den svenska armén under Sten Sture den yngre var en blandad här med:
- Adelsfanor: En kärna av svenska adelsmän med ryttare och väpnare. Dessa förde med sig mindre artilleri och spjutbeväpnade knektar.
- Bondeuppbåd: Lokala bönder och bergsmän som var tvungna att ställa upp när riksföreståndaren kallade. De var ofta beväpnade med enklare vapen som yxor, påkar och armborst.
- Legosoldater: Ett mindre antal tyska eller inhemska legoknektar som hade viss erfarenhet av disciplinerad strid.
Kristian II:s styrkor bestod av:
- Danska knektar och adel: Dansk adel som hade följt kungen i hans ambition att återta Sverige.
- Legoknektar från Tyskland och Friesland: Starka i disciplinerat infanteri och kunniga i användning av eldvapen (tidiga musköter) samt artilleri.
- Allierade svenskars trupper: Vissa svenska adelsmän hade slutit upp på Kristian II:s sida av olika skäl, kanske i hopp om att belönas om han segrade.
Slagets inledning
Enligt flera samtida källor försökte Sten Sture den yngre först inta en defensiv position, med sjön Åsunden och dess is som en naturlig avgränsning. Han hoppades att danskarnas framryckning skulle försvåras av isen och att han själv skulle kunna överraska fienden med ett kavallerianfall.
Dock visade sig danskarnas artilleri vara mycket verksamt. De hade i hemlighet positionerat kanoner på höjdpartier kring sjön. När de svenska styrkorna gick till anfall, blev de beskjutna från flera vinklar. Flera av Sten Stures män tvingades falla tillbaka, och slaget blev mer kaotiskt än planerat.
Katastrofen för svenskarna
En avgörande vändpunkt inträffade när Sten Sture själv träffades av en kanonkula, vilket krossade hans ena ben. Han föll till marken och bars bort från slagfältet. Denna händelse slog hårt mot den svenska moralen. Med riksföreståndaren svårt sårad, började flera enheter inom den svenska hären vackla eller dra sig tillbaka.
Danskarna, som redan hade övertaget genom sitt artilleri och sina erfarna legosoldater, kunde utnyttja det svenska kaoset. De avancerade över isen och drev tillbaka stora delar av den svenska armén. Många svenskar försökte fly, men en hastigt uppkommen förvirring gjorde att flera föll offer för danskarnas rytteri. Andra flydde ut på osäkra delar av isen, där vissa kan ha gått genom isen och drunknat.

Resultatet blev ett förkrossande nederlag för den svenska sidan. Även om vissa av Sten Stures närmaste män lyckades komma undan och samla sig längre norrut, var armén i praktiken krossad som en sammanhållen kraft. Vägen mot Stockholm låg nu öppen för Kristian II.
Efterspel och konsekvenser
Sten Stures död
När Sten Sture bars bort från slagfältet var hans skada mycket allvarlig. Det sägs att man försökte förflytta honom mot Stockholm i en släde, men den svåra resan i vinterkylan förvärrade hans tillstånd. Han avled den 3 februari 1520 på Mälarens is, nära Bo vid sjön Åsunden, enligt vissa källor. Andra menar att det hände längre fram mot Stockholm. Exakta detaljer skiljer sig åt i olika krönikor, men det är tydligt att hans död kom att förändra det politiska landskapet radikalt.
Utan Sten Sture som ledare miste den svenska sidan sin mest samlande kraft. Det fanns andra framträdande personer i Sturepartiet, men ingen med samma auktoritet och personliga nätverk. Många adelsmän var dessutom tveksamma till att fortsätta en kostsam konflikt när utgången nu verkade gynna Kristian II.
Kristian II:s intåg i Stockholm
Segern vid Bogesund öppnade i praktiken dörren för Kristian II att fullfölja sin marsch mot Stockholm. Under våren och sommaren 1520 kunde hans trupper successivt ta kontroll över viktiga fästen i Götaland och Svealand, samtidigt som vissa svenska adelssläkter valde att ansluta sig till honom för att säkra sina egna positioner.

I september 1520 intog danska styrkor Stockholm, även om det fortfarande fanns motståndsfickor i landet. Den 4 november samma år kröntes Kristian II till kung av Sverige i Storkyrkan, vilket på papperet återupprättade Kalmarunionen under dansk ledning.
Stockholms blodbad
De nya makthavarna bjöd in svenska adelspersoner och ledande präster till en storslagen kröningsfest i Stockholm efter Kristian II:s kröning. Festen övergick dock i en massavrättning den 8–9 november 1520, när ett stort antal personer greps, åtalades för kätteri och avrättades. Händelsen är känd som Stockholms blodbad och räknas till en av de mest brutala politiska utrensningarna i Nordens historia.
Ironiskt nog kom blodbadet att få motsatt effekt mot vad Kristian II önskade. Istället för att kväsa det svenska motståndet utlöste händelsen en massiv ilska i hela landet och blev den gnista som på allvar inledde det uppror som Gustav Vasa skulle leda och därmed bryta Sveriges del i Kalmarunionen.
Gustav Vasas framväxt
En av de överlevande från adeln var Gustav Eriksson, mer känd som Gustav Vasa. Hans far, Erik Johansson Vasa, hade avrättats under Stockholms blodbad. Gustav själv hade vid tiden för blodbadet befunnit sig i fångenskap i Danmark, men lyckades fly och återvända till Sverige. De grymma nyheterna om blodbadet gjorde att många tidigare tveksamma aktörer nu tog ställning emot Kristian II. Gustav Vasa reste runt i landet för att samla stöd, och han påbörjade en kampanj som snart skulle växa till ett fullskaligt befrielsekrig mot den danska överhögheten.
Historiska tolkningar av slaget vid Bogesund
Samtida krönikor och vittnesmål
Mycket av det vi vet om slaget vid Bogesund kommer från samtida eller närsamtida krönikor, till exempel Peder Svarts krönika (som dock främst skildrar Gustav Vasas perspektiv) och andra dokument bevarade i svenska och danska arkiv. Dessa källor är ibland motsägelsefulla. Även om de är samstämmiga om att slaget var en klar seger för Kristian II, skiljer de sig åt när det gäller detaljerna kring hur striden fördes, exakt var Sten Sture sårades, och i vilken omfattning bondeuppbåden deltog.
Slagets militära betydelse
Ur ett militärhistoriskt perspektiv visar slaget vid Bogesund på ett skifte mot mer organiserade, disciplinerade trupper utrustade med eldvapen och artilleri. Den danska armén hade en modernare, mer centraliserad form av krigsmakt, medan svenskarna förlitade sig på traditionell feodal krigföring och tillfälligt sammansatta bondetrupper. Det tidiga 1500-talet var en brytningstid, där medeltidens krigföring stötte på en embryonal modern militärmakt.

Politisk och nationell symbolik
Fastän slaget vid Bogesund inte har samma symboliska tyngd i svensk historieskrivning som exempelvis Engelbrektsupproret, Stockholms blodbad eller Gustav Vasas intåg i Stockholm, är det ändå en fundamental pusselbit i berättelsen om hur Sverige lämnade Kalmarunionen. Genom att Sten Sture föll i slaget och Kristian II kunde inta Stockholm, fick händelseförloppet den dramatik som senare skulle utmynna i både blodbadet och den omvälvande befrielsekampen.
I vissa skildringar framstår slaget som början på den sista akten i Sturepartiets saga. Det är en tragedi där huvudpersonen, Sten Sture, faller på slagfältet och öppnar scenen för nästa dramatiska steg i svensk historia: Gustav Vasas uppdykande som en frihetshjälte. I denna kontext blir slaget vid Bogesund inte bara en historisk episod, utan också en del av den nationella mytbildningen kring Sverige som en frihetsälskande nation som gång på gång reser sig mot yttre hot.
Långsiktiga följder för Sverige och Norden
Kalmarunionens upplösning
Med Kristian II:s seger över Sten Sture i januari 1520 såg det ut som om Kalmarunionen åter skulle bli en realitet. Dock sprack denna vision nästan omedelbart när Kristian II visade sig vara en hårdför härskare som inte tvekade att använda terror mot sina meningsmotståndare. Att Stockholms blodbad var sanktionerat av kyrkliga företrädare (som använde anklagelser om kätteri mot Sturepartiet) visar också på den komplicerade tidens politiska spel.
De långsiktiga effekterna blev att Sverige definitivt bröt sig ur unionen genom Gustav Vasas framgångsrika befrielsekrig (1521–1523). Detta skedde just i eftersvallet av Bogesund och blodbadet. Danmark och Norge förblev dock förenade under Oldenburgska ätten i flera sekler framåt, men Kalmarunionen som idé gick i graven.

En ny dynasti och en ny statsbildning
Gustav Vasas trontillträde 1523 inledde Vasatiden, en period av omfattande reformer. Förändringarna berörde allt från kyrkans ställning (Reformationen) till skattesystemet och förvaltningen. En återkommande analys är att händelserna 1520–1523 var embryot till det moderna svenska riket, där kungamakten efter hand kom att centraliseras och en nationell identitet började ta form.
Historiska lärdomar
Slaget vid Bogesund och det efterföljande blodbadet lärde svenskarna en hård läxa om faran i att lita på löften från en enväldig kung som var villig att använda våld på bred front. Det visade också betydelsen av att kontrollera centrala resurser, som artilleri och legoknektar, samt vikten av en stark ledarfigur för att hålla samman en armé. När Gustav Vasa senare organiserade sin befrielsekampanj, var han noga med att säkra resurser och skapa allianser med tyska maktcentra (exempelvis genom kontakter med Lübeck).
Sammanfattning och slutsatser
Slaget vid Bogesund 1520 var en milstolpe i nordisk historia. I januari det året möttes två viljor i en ödesdiger kamp: Sten Sture den yngre, riksföreståndare i Sverige, och Kristian II, dansk kung med ambitioner att återupprätta Kalmarunionen under sin auktoritet. Den danska segern gav Kristian II en avgörande fördel och gjorde att han relativt snart kunde inta Stockholm och proklamera sig som kung av Sverige. Men framgången blev kortvarig. Genom Stockholms blodbad sköt han sig själv i foten rent politiskt – han alienerade stora delar av den svenska adeln och borgerskapet, vilket i sin tur banade väg för det uppror som Gustav Vasa sedermera ledde till seger.
På så sätt kan man säga att Bogesund var en brytpunkt som visade både medeltidens militära traditioner och den gryende moderna krigföring som snart skulle utvecklas. Det var också en moralisk och politisk brytpunkt: när Sten Sture föll sargades det svenska motståndet, men svensk självständighetskamp hade redan fått starka rötter. Med Kristian II i maktposition tändes snart facklan till nya revolter.
I ett större perspektiv bekräftar slaget vid Bogesund hur den nordiska medeltiden gick mot sitt slut. De gamla feodala strukturerna stod inför en omvandling mot mer centraliserade stater, där kungamakten i samspel med reformation, byråkrati och nya militärteknologier skulle forma en helt ny epok: tidigmodern tid. Gustav Vasas regeringstid (1523–1560) blev ett konkret uttryck för denna förändring, och den svenska statens resa mot större centralisering och stormaktsambitioner kan sägas ha startat just där – i spåren av det ödesdigra nederlaget vid Bogesund och det blodiga efterspel som följde i Stockholm.
Slutligen kan vi konstatera att slaget vid Bogesund 1520, trots att det ibland hamnar i skuggan av efterföljande händelser, är en oumbärlig del av förståelsen för den historiska period som formade det självständiga svenska kungariket. Att se slaget i sitt fulla sammanhang – från bakgrunden i Kalmarunionens upplösning till de vidare konsekvenserna i form av Stockholm blodbad och Gustav Vasas befrielsekamp – ger en tydlig illustration av hur politisk, militär och moralisk dynamik sammanstrålar i en brytpunkt. Denna brytpunkt lämnade outplånliga spår i Nordens historia och banade väg för en ny ordning som skulle prägla Sverige i århundraden framöver.
Referenser
- Carlsson, Gottfrid. Kalmarunionens tid. Stockholm: P.A. Norstedt & Söners Förlag, 1945.
- Harrison, Dick. Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? Stockholm: Prisma, 2002.
- Larsson, Lars-Olof. Kalmarunionens tid: Från drottning Margareta till Kristian II. Stockholm: Prisma, 1997.
- Roberts, Michael. The Early Vasas: A History of Sweden 1523–1611. Cambridge: Cambridge University Press, 1968.
- Sundberg, Ulf. Medeltidens svenska krig. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 1999.
- Agren, Maria. Stad och land: Svenska samhällen under medeltiden och Vasatiden. Uppsala: Uppsala universitet, 2010.