Under Kalmarunionens existens (1397–1523) var flottan en central del av rikenas försvar och ett verktyg för att kontrollera handeln i Östersjön. Unionens maritima styrka var avgörande för att försvara dess intressen mot externa hot, som Hansan och Lübeck, men också för att hävda unionens makt i de interna konflikterna mellan Sverige, Danmark och Norge. Frågan om flottan präglades därför av både samarbete och rivalitet, där de olika rikenas intressen ofta stod i konflikt med varandra.
Unionsflottans ursprung
Kalmarunionen grundades som ett sätt att skapa en enad nordisk front mot externa fiender och minska de tyska Hansastädernas dominans i Östersjöregionen. För att uppnå detta behövdes en stark flotta som kunde skydda unionens handelsvägar och kuststäder.
Flottans initiala kärna bestod av fartyg från de tre rikena: Sverige bidrog med skepp från Stockholm och Kalmar, Danmark med sin bas i Köpenhamn, och Norge med fartyg från Bergen och andra västliga hamnar. Samarbetet var dock ofta problematiskt, eftersom varje rike ville prioritera sina egna behov.
Unionens flottstyrkor var i teorin gemensamma, men i praktiken styrdes de ofta av den riksdel som hade störst intresse i en viss konflikt. Det danska kungahuset, som hade det största ekonomiska och politiska inflytandet inom unionen, tog ofta ledningen över flottans användning, vilket skapade missnöje i Sverige och Norge.
Flottan i unionens försvar
Unionsflottan spelade en viktig roll i försvaret av de nordiska rikena mot Hansan och andra yttre hot.
Konflikten med Hansan
Hansan, den mäktiga handelsalliansen i Östersjöområdet, såg unionens försök att stärka sin flotta som ett direkt hot mot sitt handelsmonopol. Konflikterna mellan Hansan och Kalmarunionen kulminerade under Erik av Pommerns regeringstid (1397–1439), då unionens flotta användes för att blockera Hansans handelsvägar och stödja unionens militära kampanjer.
Erik av Pommern försökte göra unionen oberoende av Hansan genom att utveckla en stark handelsflotta som kunde konkurrera med Lübeck och andra Hansastäder. Detta ledde till omfattande sjöstrider, där unionsflottan ibland lyckades men ofta led förluster på grund av Hansans överlägsna resurser och sjömilitära erfarenhet.
Skydd av handelsvägar
Unionsflottan hade också en viktig roll i att skydda handeln mellan de nordiska rikena och andra delar av Europa. Piratverksamhet var vanligt i Östersjön under denna tid, och flottan användes för att bekämpa sjörövare och säkerställa att viktiga handelsrutter förblev öppna.
Interna konflikter om flottan
Trots flottans betydelse för unionens försvar blev den också en källa till konflikt mellan de nordiska rikena.
Svenskt missnöje
I Sverige uppstod tidigt ett missnöje med hur flottan användes och finansierades. Många svenskar ansåg att flottan framför allt tjänade danska intressen och att Sverige fick bära en oproportionerligt stor del av kostnaderna.
Under Engelbrektsupproret (1434–1436) var flottan en av de institutioner som kritiserades av de svenska upprorsmännen, som såg den som ett verktyg för det danska kungahuset snarare än som ett gemensamt försvarsorgan.
Interna maktkamper
Flottan blev också ett redskap i de interna maktkamperna inom unionen. Under konflikterna mellan unionskungarna och det svenska riksrådet användes flottan ibland för att blockera svenska hamnar eller transportera danska trupper till Sverige.
Ett exempel på detta var Kristian II:s försök att återta makten i Sverige i början av 1520-talet. Kristian använde unionsflottan för att genomföra en invasion av Sverige, vilket ledde till Stockholms blodbad och den slutgiltiga brytningen mellan Sverige och unionen.
Teknologiska utvecklingar
Unionsflottan var också en del av den maritima utveckling som ägde rum i Europa under senmedeltiden. De nordiska rikena började använda större och mer avancerade fartyg, som koggar och holkar, vilket gjorde flottan mer effektiv i både handel och krigföring.
Under Kristian I:s regeringstid (1450–1481) började unionen investera i skeppsvarv och militärteknologi för att stärka flottan. Detta var en del av hans strategi att konsolidera unionens makt och konkurrera med Hansan.
Flottan och unionens fall
Under Kalmarunionens sista årtionden spelade flottan en central roll i de konflikter som ledde till unionens upplösning.
Sverige, under ledning av Gustav Vasa, började bygga upp en egen flotta för att säkra självständighet från Danmark och unionen. Denna flotta användes framgångsrikt under befrielsekriget (1521–1523) för att bryta den danska dominansen över Östersjön.
Efter unionens upplösning fortsatte Danmark och Sverige att utveckla sina flottor som separata maktmedel. Dessa flottor skulle komma att spela en avgörande roll i de många krig som följde mellan de två rikena under 1500- och 1600-talen.
Unionsflottan var både en symbol för Kalmarunionens samarbete och en källa till konflikt mellan rikena. Den spelade en avgörande roll i unionens försvar och handel, men dess användning och finansiering blev ofta en källa till missnöje, särskilt i Sverige.
Genom flottan framträder en av de centrala spänningarna i Kalmarunionen: balansen mellan gemensamma intressen och de enskilda rikenas självständighetssträvan. Flottans historia är en berättelse om både ambitioner och rivalitet, och dess roll i unionen belyser de utmaningar som präglade det nordiska samarbetet under medeltiden.
