Frågan om vem som verkligen var “först” att sätta sin fot i Nordamerika är lika fängslande som den är svår att svara på med hundraprocentig säkerhet. Ur ett vidare perspektiv levde naturligtvis Amerikas urfolk (First Nations, inuiter, med flera) i dessa områden långt innan några européer dök upp. Men när det gäller européernas ankomst finns det faktiskt övertygande belägg för att nordiska sjöfarare – framförallt den legendariske Leif Eriksson – landsteg i Nordamerika flera sekel före Christopher Columbus färd 1492. Leif Eriksson anses rentav ha upprättat en tillfällig bosättning kring år 1000 e.Kr., vilket skulle göra norrmännen till de första européer vi känner till som kom till den nordamerikanska kontinenten.
Innehållsförteckning
Världen på tusentalet
Vikingarnas spridning över Nordatlanten
Vikingatiden (cirka 800–1050 e.Kr.) karaktäriserades av intensiva handels-, plundrings- och bosättningsresor över stora delar av den kända världen för nordborna. Förutom de frekventa färderna över Nordsjön till England, Skottland, Irland och Frankrike, sökte vikingarna sig norr- och västerut. De koloniserade Island omkring sent 800-tal, och därifrån seglade de vidare till Grönland i slutet av 900-talet, mycket tack vare Erik Rödes initiativ. Erik Röde var far till Leif Eriksson och en äventyrslysten upptäckare som ansåg sig ha funnit grönskande marker i väster. Hans kolonier på Grönland skulle i sin tur bli utgångspunkten för ännu djärvare expeditioner.
Europeiska kunskaper om västra havet
Före vikingarnas framfart var Nordatlanten i stort sett okänd för européerna. Keltiska och kanske även irländska sjöfarare kan ha känt till vissa av öarna i Nordatlanten, men inga permanenta kolonier fanns där. Island och Grönland kom att bli startpunkter för ett helt nytt gränsland i vikingarnas värld, där klimatet var tufft, men marken relativt obebodd och möjlig att utnyttja för jakt, fiske och viss jordbruksexploatering.
När Leif Eriksson (som växte upp på Grönland) nåddes av nyheten om att en isländsk handelsman, Bjarni Herjolfsson, hade sett nytt land bortom Grönlands västra horisont, väcktes en omedelbar nyfikenhet: vad fanns egentligen där borta, om man seglade ännu längre västerut?
Leif Eriksson: Utforskaren som sökte bortom Grönlands isar
Leif Eriksson var son till Erik Röde och Tjodhild, född kring mitten till slutet av 900-talet. Familjen Erik Röde hade ursprungligen bott på Island, men Erik Röde dömdes till landsförvisning efter en dråpepisod och seglade då vidare mot Grönland, där han grundade två kolonier: Österbygden och Västerbygden. Leif växte alltså upp i en miljö präglad av gränslandsliv, där de få kontakter man hade med övriga Europa var via båt från Island eller Norge.
Inspiration från Bjarni Herjolfsson
Enligt de isländska sagorna (Eiríks saga rauða och Grænlendinga saga) ska Bjarni Herjolfsson omkring år 986 ha hamnat utanför Grönlands kust i dåligt väder och råkat skymta skogsklädda stränder som han inte kände till. Men han landsteg aldrig, utan seglade tillbaka till Grönland. Historien om denna okända kust väckte Leifs lust att utforska vidare. Han köpte helt enkelt Bjarnis skepp för att själv göra resan.
Resan västerut
Någon gång runt år 999–1000 påbörjade Leif Eriksson sin resa. Styrkan bestod troligen av ett 30-tal personer som seglade i en knarr (ett slags vikingaskepp för långa handels- och bosättningsfärder). De siktade mot det land som Bjarni påstått sig ha sett. Sagan nämner flera olika platser:
- Helluland (“stenplattelandet”), sannolikt Baffinön eller ett närliggande område.
- Markland (“skoglandet”), ofta identifierat med Labradorhalvön.
- Vinland (“vinstocken eller ängsmarkens land”), sannolikt ett område vid Saint Lawrenceviken eller nordöstra delen av Newfoundland.
Leif och hans följe ska ha landstigit i Vinland och där byggt enkla hus. Under den tid de vistades i regionen samlade de bland annat trä, vinbär och andra naturresurser. De sägs också ha mött lokalbefolkningen, som i sagan kallas skrælingar – ett pejorativt begrepp som vikingarna använde för ursprungsbefolkningar.
Arkeologiska fynd: Bekräftelse i modern tid
För länge var berättelserna om Vinland och Leif Eriksson förvisso spännande, men man saknade konkreta historiska eller arkeologiska bevis. Detta förändrades 1960 när de norska arkeologerna Helge och Anne Stine Ingstad upptäckte resterna av en forntida bosättning på norra spetsen av Newfoundland, vid L’Anse aux Meadows. Utgrävningarna visade husgrunder byggda i vikingastil, järnslagg från smide samt andra föremål som kan knytas till nordisk kultur från omkring år 1000.
Datering och fynd
Genom kol-14-datering har bosättningen kunnat dateras till cirka 990–1050 e.Kr., vilket överensstämmer väl med sagornas tidsangivelser. Man har hittat både järnnitar, båtspikar och olika slags redskap som anses vara nordiska. Att sådan metallbearbetning förekom i L’Anse aux Meadows är ytterst betydelsefullt, eftersom ursprungsbefolkningen i området på den tiden inte utvann järn. Fynden tyder på att bosättarna verkligen kommit från en högt specialiserad järnålderstradition – vilket i Europa då var vikingarnas kultur.
Fortsatta utgrävningar och diskussioner
Ännu är L’Anse aux Meadows den enda säkra identifierade vikingabosättningen i Nordamerika utanför Grönland. Forskare misstänker dock att det måste ha funnits fler platser av liknande karaktär, kanske längre söderut i Kanada. Det finns idag flera pågående och nya studier, bland annat med hjälp av satellitbilder och geofysiska undersökningar, för att hitta spår av ytterligare vikingatida bosättningar. Om sådana återfinns skulle det bredda vår förståelse av hur omfattande norrmännens närvaro verkligen var.
Livet i Vinland: Handel, möten och konflikter
En av de viktigaste drivkrafterna för vikingarnas utforskning var sökandet efter “goda” marker och resurser. Grönland var kallt och isigt, vilket gjorde jordbruk och skogsbruk svårt. Vinlands beskrivning i sagorna betonar framförallt två resurser som lockade:
- Skog: Nordiska bosättare värdesatte trä högt, eftersom det var en bristvara på Island och Grönland.
- Djurliv och fiske: Sillen, torsken och andra fiskarter, plus eventuella pälsdjur, kan ha varit attraktiva för handel.
Möten med ursprungsbefolkningen
I sagorna beskrivs blandade relationer med lokalbefolkningen: ibland fredlig handel, ibland våldsamma sammanstötningar. Arkeologiskt kan man se spår av att vikingarna och ursprungsbefolkningen hade viss kontakt, men omfattningen är svår att fastställa. Konflikter uppges i sagorna vara en av orsakerna till att nordborna övergav Vinland och återvände till Grönland.
Kulturellt utbyte
Om bosättningen i L’Anse aux Meadows endast var en tillfällig utforskningsstation eller inledningen till en mer långvarig närvaro är omdebatterat. Mest troligt är att den inte varade mer än ett par säsonger. Däremot är det i sig anmärkningsvärt att nordiska sjöfarare dels nådde Nordamerika, dels upprättade en bosättning där – ett tydligt tecken på vikingarnas skickliga navigationsförmåga och nyfikenhet på nya handelsmöjligheter.
Varför övergavs Vinland?
Även om vikingarna uppvisade en förvånansvärd skicklighet på havet, var avstånden enorma. Att upprätthålla förbindelser hela vägen från Island och Grönland till Newfoundland krävde stora logistiska insatser, inte minst i form av skeppsbyggande och besättningar.
Sagorna betonar hur våldsamma uppgörelser med ursprungsbefolkningen gjorde det svårt att upprätthålla bosättningar. Norrmännen var både numerärt underlägsna och långa perioder långt hemifrån, utan snabb hjälp att vänta från Grönland eller Island.
Klimat och väderförhållanden spelade sannolikt också in. Under 900–1000-talen inföll en relativt varm period i Nordatlanten, men redan i slutet av 1000-talet inleddes en klimatförsämring (lilla istiden), vilket försvårade sjöresor och jordbruk både på Grönland och längs Nordamerikas atlantkust.
Leif Erikssons plats i historien
Det är vanligt att ställa frågan: “Kom Leif Eriksson före Columbus?” Svaret är ja, om vi talar om första kända europeiska närvaron i Nordamerika. Columbus resa 1492 öppnade dock vägen för ett massivt migrations- och erövringsprojekt. Vikingabosättningarna kvarstod som små och relativt kortlivade inslag, utan att sätta något större avtryck på Europas politiska karta. Därför fick Columbus – och senare conquistadorer – en större påverkan på västvärldens historieskrivning.
I skuggan av myten
Leif Eriksson har blivit en symbol för den nordiska upptäckarandan. På Island och i Norge hyllas han som en nationalikon, och i USA och Kanada finns minnesmonument som hedrar hans prestation. Samtidigt måste man minnas att Leif bara var en del av ett större nätverk av vikingaexpeditioner, där olika individer bidrog med skepp, matvaror och expertis. Leif är främst känd eftersom sagorna särskilt framhåller just honom som den som “upptäckte” Vinland och tog initiativ till en bosättning.
Var norrmännen verkligen först?
Att de nordiska sjöfararna var de första européerna i Nordamerika är numera brett accepterat bland historiker och arkeologer. Huruvida andra europeiska folk nådde Amerika tidigare är mer osäkert. Det finns teorier om irländska munkar eller andra resenärer, men de saknar tydliga bevis jämfört med den nordiska närvaron i L’Anse aux Meadows.
Naturligtvis levde Amerikas urfolk i området långt innan Leif Eriksson dök upp. Detta understryker att frågan “vem var först i Nordamerika?” egentligen är fel ställd, om man menar hela mänsklighetens historia. Men med ordet “först” avser man i regel “första icke-inhemska folkslag” – i det här fallet européer – att kliva i land.
Mycket forskning återstår
Arkeologer, historiker och genforskare fortsätter att undersöka nya ledtrådar kring vikingarnas resor och kontakter med Amerika. En intressant aspekt är i vilken grad de nordiska bosättarna kan ha påverkat sin omgivning under de korta perioderna i Vinland. Det finns bland annat indikationer på att vikingarna fört hem trävaror och kanske även nya kulturyttringar till Grönland och Island, men bevisen är fragmentariska. Nya metoder för att analysera jordlager, pollen och genetiska lämningar ger hopp om framtida genombrott som kan belysa vikingarnas Nordamerika-expeditioner ännu mer konkret.
Ett historiskt äventyr som satte avtryck
Leif Erikssons resa till Nordamerika kring år 1000 är en av vikingatidens mest fascinerande berättelser. Den visar hur långt nordbornas skepp och ambitioner kunde ta dem – hela vägen till vad som idag är östra Kanada, där de för en kort tid bedrev handel, järnsmide och kanske också konflikt med lokalbefolkningen. Fynden vid L’Anse aux Meadows bekräftar i stora drag den bild som sagorna ger: att vikingar var närvarande i Nordamerika flera sekel innan Christopher Columbus föddes.
Att norrmännen inte lyckades etablera en varaktig koloni i Vinland berodde på en kombination av faktorer: långa avstånd, begränsade resurser och konflikter med en inhemsk befolkning som knappast såg med blida ögon på inkräktare. Men i ljuset av den stora frågan – “Var norrmännen först i Nordamerika bland européerna?” – är svaret jakande: ja, de anlände åtminstone 500 år före Columbus, vilket gör Leif Eriksson och hans följeslagare till genuina pionjärer i den europeiska utforskningen av den “Nya världen”.
Referenser
- Gwyn Jones. A History of the Vikings. Oxford University Press, 2001.
- Ingstad, Helge. Westward to Vinland: The Discovery of Pre-Columbian Norse House-sites in North America. St. Martin’s Press, 1969.
- Magnusson, Magnus. Viking Expansion Westwards. London: BBC Books, 1980.
- The Vinland Sagas: The Icelandic Sagas about the First Documented Voyages across the North Atlantic (övers. Keneva Kunz). Penguin Classics, 2008.
- Wallace, Birgitta Linderoth. “The Norse in Newfoundland: L’Anse aux Meadows and Vinland.” i Smithsonian Journeys Quarterly, vol. 6, nr. 1 (2018).
Ovanstående verk ger en bred introduktion till vikingarnas expansion i västerled, de isländska sagornas redogörelser för Vinland samt arkeologiska belägg i bland annat L’Anse aux Meadows. Forskningen fortsätter att utvecklas genom nya tekniska metoder och fynd, men redan idag råder stor enighet om att Leif Eriksson och hans följe skrev historia i Nordamerika långt innan Columbus.
